Internationell författarscen

Igår kväll var jag på internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Svetlana Aleksijevitj, som pratade om sin bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Svetlana Aleksijevitj är en av världens främsta reportageförfattare, och brukar finnas med i spekulationerna inför Nobelpriset.

Boken, som jag ännu inte har läst men väldigt gärna vill läsa, handlar om de kvinnor som var med i Röda armén under andra världskriget. Ohyggligt många kvinnor har fruktansvärda upplevelser att berätta om, som de inte har fått prata om tidigare. Efter kriget var det nämligen så att medan de överlevande männen betraktades som hjältar var kvinnorna tvungna att låtsas som om kriget inte hade hänt, eftersom ingen ville gifta sig med en kvinna som varit vid fronten. "Kriget har inget kvinnligt ansikte" berättar om andra världskriget ur en annan synvinkel än vi är vana vid, och som Svetlana Aleksijetivitj sade igår kväll är det otroligt bra att hon hunnit skriva den innan alla vars vittnesmål finns med i den hunnit dö.

"Jag ville skriva en bok som skulle göra generaler illamående", sade Svetlana Aleksijevitj. Med den här boken, och flera av sina andra böcker, vill hon få alla människor att inse att krig aldrig är en bra lösning. Hon vill att människor ska sluta se krig som något naturligt, och jag önskar att hon lyckas.

Att lyssna på Svetlana Aleksijevitj var väldigt intressant, och de utdrag ur hennes bok som lästes högt berörde mig otroligt mycket. Hon sade väldigt mycket kloka saker, och dessutom är bara själva känslan av att vara i samma rum som en författare så himla häftig! Nu vill jag läsa hela "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Har du någon gång möjlighet att lyssna på Svetlana Aleksijevitj ska du absolut göra det!

Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Nu finns sju nya kapitel på Pottermore

Dem ser jag fram emot att leka med när jag har gjort lite läxor.

Tidsbrist, men jag hinner läsa

Som jag tidigare nämnt har jag precis börjat på gymnasiet, och jag trivs jättebra. Vi har otroligt intressanta lektioner, min klass är fantastisk och i fredags fick vi våra lånekort på Universitetsbiblioteket i Lund (även om vi bara går på gymnasiet). Men skolan tar ganska mycket tid, jag går längre dagar, har längre väg hem och måste plugga mer, vilket gör att jag inte hinner blogga särskilt mycket. Läsa en del har jag ändå hunnit, och tur är väl det.

Bland annat har jag läst The Year of the Flood av Margaret Atwood, som var minst lika fantastisk som Oryx och Crake. Efter att ha läst Oryx och Crake hade jag lite svårt att komma in i några andra böcker, eftersom jag var så uppfylld av den. Jag ville egentligen inte läsa något annat än mer Oryx och Crake. Då tog jag ner The Year of the Flood ur hyllan, och började läsa. Döm om min lycka när jag upptäckte att den inte bara var en annan dystopi av Margaret Atwood, utan utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake. Så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma, alltså!

Av skolan har vi fått iPads, vilket gjort att jag börjat läsa e-böcker. Egentligen är jag inte så förtjust i e-böcker, jag älskar att verkligen hålla i en bok, jag tycker om att lukta på böcker. Jag tycker om känslan av att vända blad, särskilt i böcker med lite finare, tjockare papper. Väggar täckta av bokhyllor är något av det vackraste jag vet. Ipaden har dock fått mig att, om än motvilligt, erkänna att det finns fördelar med e-böcker också. När jag ska släpa ryggsäcken full med skolböcker hela vägen till Lund känns det himla lyxigt att kunna ha med mig ett helt litet bibliotek av tåglektyr utan att det väger ett gram extra.

En bok jag läst på iPaden är ytterligare än dystopi, nämligen Karin Boyes Kallocain. Den var riktigt, riktigt bra och fruktansvärt obehaglig. Den utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle, där alla handlingar eller yttranden som så mycket som antyder statsfientlighet är olagliga. Övervakningen är stor, och begrepp som integritet och frihet är sedan länge glömda. Huvudpersonen, Leo Kall, uppfinner ett medel som får människor att avslöja allt de tänker på. Detta gör det möjligt att göra även tankar olagliga. "Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre - som vi så länge har trott, med orätt", utbrister Kall exalterat. När jag skrev om Oryx och Crake skrev jag att "Vi behöver människor som säger 'stopp, det här är inte rätt' när naturvetenskapliga uppfinningar används till saker som, helt enkelt, inte är rätt". I Kallocain finns inga sådana människor, och även här blir resultatet fruktansvärt obehagligt. Kallocain vill jag gärna skriva mer om, så det tänker jag göra någon gång när jag har mer tid.

Häromdagen dök ett sådant här fint paket upp i min brevlåda, innehållande bland annat Blink blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt av Ingrid Olsson. Båda böckerna innehåller korta skildringar av människor, där barn och ungdomars relationer till sina föräldrar ofta står i centrum. Jag tyckte att det var två väldigt fina böcker, och jag tyckte om att relationen mellan barn eller tonåringar och deras föräldrar fick så mycket plats. Jag saknar ofta det i ungdomsböcker, alltför ofta skildras föräldrar enbart som jobbiga och tjatiga. Jag tyckte att det var väldigt trevligt med ungdomsböcker där det inte alls är så, utan som visar att tonåringar faktiskt kan ha roligt och trevligt och känna gemenskap tillsammans med sina föräldrar.

På en håltimme för några dagar sedan tog jag ner American Wife av Curtis Sittenfeld ur en hylla i vårt fina skolbiblioteket, och började läsa. Än så länge är den väldigt, väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa klart den. Tung att bära på är den visserligen, men det är det värt!

Utmaning

Jag har blivit utmanad av TinaO! Tack tack, vad roligt! Utmaningen går ut på att skriva ner åtta fakta om sig själv, och sedan utmana fyra andra bloggare att göra samma sak. Här kommer åtta fakta om mig:

1. Jag började gymnasiet idag, på Historieprogrammet på Katedralskolan i Lund. Den första skoldagen var jättehärlig, både klassen och lärarna verkar jättebra och trevliga!

2. Jag har likadana converse som Luna har i den femte Harry Potter-filmen. Detta upptäckte jag dock inte förrän jag hade haft skorna ett tag.

3. Jag dricker väldigt mycket te. Mitt favoritte är lapsang, och finns inte lapsang dricker jag gärna grönt te.

4. Jag är feminist, och tycker att alla borde vara feminister. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män är självklart, och tyvärr är det inte så idag.

5. Jag spelar cello, och har gjort det i fem år. Musiken är väldigt viktig för mig, och jag trivs otroligt bra på stråkläger. Där finns massor av andra cellister och violinister, och ljudet av människor som övar på sina stråkinstrument hörs överallt.

6. Jag äter nästan aldrig köpt bröd. Hemma hos mig är det min pappa som bakar allt bröd, och när jag var liten tog jag för givet att det var så hos alla. Varför det fanns bröd att köpa i mataffärerna kunde jag inte begripa.

7. Jag är vegetarian, och tycker att det är jättetrevligt att det på min nya skola finns ett vegetariskt alternativ varje dag. Jag behöver inte längre gå in och hämta mat i köket, och det är lättare för de som inte är vegetarianer att ändå låta bli att äta kött då och då. Det är bra för både djuren och miljön, så jag tycker att det är jättebra!

8. När jag var liten brukade jag be aftonbön på kvällarna, eftersom de gör det i Madicken. Jag tyckte att det var väldigt konstigt att vi inte bad bordsbön (det gör de ju också i Astrid Lindgrens böcker!). Idag är jag inte alls troende. Dessutom var jag ledsen för att jag inte hade några pipper i håret!

Och här kommer fyra bloggare jag utmanar:

En bok om dagen

Min nya klasskompis Märta

Lyran

Iktoro

Sagolika böcker från Sagolikt

Sagolikt är ett mycket, mycket trevligt bokförlag som ger ut genusmedvetna barnböcker. Jag har fått fem böcker som recensionsex, Kalle med klänning, Vem ska älska Ella?, Jösta och Johan, Måste ha monster och Känn med hen.

Känn med hen är en fin bok för mycket små barn, som handlar om hur bra och viktigt det är med känslor. Familjen h består av fem figurer, som alla står för varsin känsla. Alla känslor är viktiga och bra att ha, står det, och det är ju precis så det är. När man är ledsen är det bra att gråta, och när man är glad ska man skratta. Att stänga in ilska är inte bra, och det är faktiskt inget fel med att vara rädd.

Måste ha monster är en fantastiskt konstig och galen bok om Moni, som inte vill äta. Det spelar ingen roll hur mycket hennes mammor försöker väcka hennes aptit, hon vill inte ha. Tills plötsligt en dag, då hennes kusin Katrin är och hälsar på, och klagar över att det finns monster under sängen. "Nejdå", säger Moni, övertygad om att monster bara finns i fantasin. Sedan tittar hon efter under sängen, och upptäcker att där faktiskt sitter ett monster. Och då händer något. Moni blir hungrig. Äntligen har hon hittat någonting hon vill äta ...

Jösta och Johan är två giraffer, som plötsligt känner att de längtar efter ett barn. Eftersom de båda är hangiraffer är det lite knepigt att skaffa barn, så de ger sig ut och letar efter övergivna barn som behöver en familj. Det blir dock svårare än de väntat sig, men till slut hittar de Junior, och bildar den sötaste familj jag läst om på länge. Det här är en otroligt fin och gullig liten bok, som jag verkligen rekommenderar till alla små barn!

Vem kan älska Ella? är också fin, men väldigt sorglig. Elvira är dryga nittio och hemlös, och känner sig gammal, trött och ensam. En dag hittar hon ett övergivet litet barn i en korg, tillsammans med en skylt med texten "Vem kan älska Ella?". Elvira bestämmer sig för att hon ska älska Ella, och tar sig an det lilla barnet. De lever tillsammans i några år, och även om de har det svårt och inte har någonstans att bo trivs de otroligt bra med varandra. Men när Ella är runt sex år gammal, och Elvira närmar sig hundra dör den gamla kvinnan, och Ella måste plocka fram sin gamla skylt och ge sig ut och leta efter en ny familj som kan älska henne.

Min favorit av böckerna är Kalle med klänning. Kalle är och hälsar på sina kusiner på sommarlovet, och blir avundsjuk på deras svala sommarklänningar. Själv går han runt och svettas i shorts. Han får låna en av kusinernas klänningar, en fantastiskt fin rosa klänning med självlysande silverprickar på. Kalle älskar klänningen, och vill inte ha på sig något annat. Han tänker aldrig, aldrig någonsin ta av sig den. När han ska börja skolan, sexårs, efter lovet tycker hans föräldrar att han ska ta av sig klänningen och sätta på sig vanliga kläder i stället. Kalle vägrar. Klänningen är det bästa klädesplagget han har, och den tänker han ha på sig i skolan. Sedan visar det sig att de andra killarna i skolan tycker att det är ganska konstigt, och fel, att Kalle har klänning, klänning är ju en tjejgrej. Killarna i klassen har dock oändligt mycket lättare att acceptera att Kalle har klänning än vad deras föräldrar har. När det visar sig att Kalle över sommaren blivit jättebra på att spela fotboll och säger att det är tack vare klänningen, eftersom den gör att han lyckas med allt han vill, vill de andra killarna också ha klänning. Det tycker däremot inte deras föräldrar är en bra idé. Killar ska inte ha klänning, säger de, och kallar till extra föräldramöte där de säger åt Kalles föräldrar att Kalle måste sluta ha klänning, att han måste bli normal och ha på sig normala kläder.

Vad är det som är så otroligt provocerande med att killar vill klä sig i klänning? Det strider mot hur vi är vana vid att det är, men det borde egentligen inte vara ett problem. Jag tror att en anledning att människor störs så väldigt mycket av det, förutom att det ifrågasätter det vi vant oss vid att se som "normalt", är att det kvinnliga hela tiden värderas lägre än det manliga. Småflickor som är lite "pojkaktiga", alltså klättrar i träd, spelar fotboll och går runt i smutsiga jeans, ses som lite häftiga, medan pojkar i samma ålder som är "flickaktiga", alltså gärna leker med till exempel dockor, gråter när de slår sig eller vill ha klänning på sig, ses som mesiga och töntiga. En av de saker killar i min ålder oftast kallar varandra när de vill vara riktigt elaka är "tjejig". Om man är man, eller kille, är något av det värsta man kan vara kvinnlig eller tjejig. Det pratas mycket mer om att tjejer måste bli bättre på att ta plats i klassrummet, och att kvinnor måste bli bättre på att ta plats i arbetslivet, än att killar och män måste ta mindre plats (även om det bästa för arbetsron i ett klassrum vore att alla gjorde som mest tjejer gör idag, och räckte upp handen i stället för att skrika rakt ut). Småkillar som vill ha klänning, som Kalle och senare även hans vänner, ställer inte upp på det. Genom att, hör och häpna, helt frivilligt klä på sig tjejkläder säger de att de inte tycker att det är sämre att vara tjej. De går inte med på att klänning är sämre än byxor, de går inte med på att flicka är sämre än pojke.


En sak jag tycker så mycket om med de här böckerna är hur de bryter normer utan att göra en stor grej av det. Ja, Moni har två mammor och familjen Ella hittar består av två män, men det beskrivs inte som någonting som är så himla konstigt. Jag har läst böckerna högt för några barn i olika åldrar, och inget av dem har reagerat på något av detta. De ser bra historier och fantastiska bilder, och att inte alla barn i de har en mamma och en pappa är ingenting barnen tycker är konstigt. De här böckerna rekommenderar jag verkligen till alla små barn, och jag tycker att det är himla synd att Sagolikt inte fanns när jag var i den åldern.

Oryx och Crake

Oryx och Crake är en riktigt bra bok. Den är skriven av Margaret Atwood, som bland annat även skrivit den fantastiska Tjänarinnans berättelse. Precis som Tjänarinnans berättelse utspelar sig Oryx och Crake i framtiden, exakt när vet vi inte. Bokens huvudperson, som kallas Snöman, är, verkar det som, den sista människan kvar i en värld som ödelagts av någon sorts katastrof. Alla andra människor har dött till följd av en mystisk sjukdom. Det är ont om mat, och Snöman vet att han så småningom kommer att svälta ihjäl. Världen befolkas av Crakes barn, en sorts supermänniskor som utvecklats av Crake, som en gång i tiden var Snömans bäste vän. På den tiden var Snöman inte Snöman, utan Jimmy.

Samhället Jimmy lever i är uppdelat i reservat, som HelthWyzer och OrganFarmenAB, och så kallade plebsområden. I reservaten bor forskareliten, som Jimmys pappa hör till, och i plebsområdena människorna som ska konsumera sakerna som uppfinns i reservaten. Botemedel finns nu för alla de sjukdomar som tidigare dödade människor, vilket gör att det egentligen inte behövs några forskare som arbetar med att skapa nya läkemedel. För att säkra sitt existensberättigande utvecklar företagen numera hela tiden nya virus och bakterier (detta är naturligtvis superhemligt) som de stoppar in i de piller människorna i plebsområdena köper. Det gör att nya sjukdomar sprids, och att nya mediciner måste utvecklas, vilket i sin tur leder till att människorna i reservaten kan fortsätta tjäna pengar. I plebsområdena bor alla de människor som inte har pengar, utbildning eller makt, och så länge de fortsätter att konsumera bryr sig människorna i reservaten inte särskilt mycket om dem. Alla de sjukdomar som finns i plebsområdena gör att människor från reservaten undviker att resa dit, och de är också anledningen till att forskarna och deras familjer bor så avskärmade från resten av världen.

I Oryx och Crake har de naturvetenskapliga kunskaperna utvecklats otroligt mycket, medan humanioran verkar ha glömts bort helt. DNA byggs ihop och nya djurarter skapas, nya mediciner och nya sjukdomar hittas på. Visst måste vi utveckla naturvetenskapen, för att till exempel kunna bota farliga sjukdomar, men det är otroligt viktigt att fundera över vad det är rätt att använda sina kunskaper till. Vi behöver litteratur, vi behöver ett historiemedvetande. Annars är det så lätt att människor slutar fundera över vad som är rätt och fel. I det samhälle som skildras i Oryx och Crake anses de som har moraliska invändningar mot saker vara onödigt känsliga och lite tramsiga. Vi behöver människor som kan säga "stopp, det här är inte rätt" när naturvetenskapliga kunskaper används för saker som, helt enkelt, inte är rätt. Jag tycker att det otäckt att det känns som om humanioran redan värderas mycket lägre än naturvetenskapen. I våras gick jag ut nian med toppbetyg, och människor i min omgivning tycker att det är konstigt att jag inte ska gå natur. Är man smart är det natur som gäller, tycker många, och att använda sin hjärnkapacitet åt historia eller att lära sig nya språk (såvida det inte är språk man kan ha nytta av i näringslivet, förstås) verkar av många anses vara lite slöseri med intelligens.

Det var sjutton år mellan det att Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake kom ut, men det var väldigt intressant att läsa de direkt efter varandra. Trots att de skiljer sig väldigt mycket från varandra finns det vissa detaljer som är snarlika. Crake och Anföraren, som finns i Tjänarinnans berättelse, är båda tydliga med att gruppen alltid kommer före individen. Vid ett tillfälle frågar Anföraren Offred vad hon tycker om det samhälle han varit med och skapat. "Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg", säger han, och berättar att de försökte förändra det till det bättre. "Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga", säger han. Vid ett tillfälle berättar Crake för Jimmy att människors förmåga att hoppas gör att vi är dödsdömda som art. "Vi är dödsdömda utan hopp också", säger Jimmy, på vilket Crake svarar "Bara som individer". Crake och Anföraren har dessutom samma åsikter om kärlek. De är båda med och skapar världar där kärlek inte finns alternativt inte tillåts ta någon plats, och anser båda att det de gjort är en förbättring gentemot hur det var förut, eftersom kärlekens inblandning bara gjorde saker så komplicerade för människorna. De påpekar båda att kärlek bara har spelat roll under en relativt kort del av mänsklighetens historia, och att det de gör bara är att återställa saker till den gamla ordningen.

Oryx och Crake är en fantastiskt bra bok. När jag hade läst ut den hade jag svårt att komma in i några andra böcker, eftersom det enda jag egentligen ville läsa var mer Oryx och Crake. Därför blev jag mycket lycklig när jag plockade ner Year of the Flood ur hyllan med tanken "det kanske är lite likt i alla fall" och upptäckte att den utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake, och alltså är så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma!