Cirkeln

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren är en riktigt bra bok som inte liknar något annat jag har läst. Den innehåller både häxor, demoner och vanliga tonårsproblem. Dessutom är den ruskigt spännande och går inte att sluta läsa!

Minoo, Vanessa, Anna-Karin, Linnéa, Rebecka och Ida går alla i ettan på gymnasiet i den gamla bruksorten Engelsfors. De är väldigt olika varandra, och anar inte att de snart kommer vara tvungna att samarbeta för att överleva. Minoo är smartast i klassen och bor tillsammans med sina föräldrar i den lite finare delen av Engelsfors. Hon hatar att hela tiden förväntas umgås med människor hon inte har någonting gemensamt med bara för att de också är tonåringar. Hon skulle vilja ha fler kompisar och passa in mer än hon gör, men vill hellre att de andra ska bli mer som hon och inte tvärtom. Minoo önskar att hon var några år äldre, eftersom den hemliga kärleken till läraren Max inte skulle kännas lika hopplös då. Hon känner sig som en bluff, och är livrädd för att alla plötsligt ska upptäcka att hon inte alls är så smart (vilket hon naturligtvis är, men hon har för dåligt självförtroende för att inse det).

Vanessa och hennes kompisar hör till de mest populära tjejerna i skolan. Hon bor tillsammans med sin mamma, sin tvååriga halvbror Melvin och mammans sambo Nicke, som är polis. Vanessa och Nicke har aldrig kommit speciellt bra överens, och Vanessa är irriterad på sin mamma för att hon alltid håller med Nicke. Vanessas pojkvän Wille, som är över tjugo och varken pluggar eller jobbar och som flera gånger gripits för narkotikabrott, är en anledning till att Vanessa och Nicke så ofta är osams. Det är lätt att förstå att Nicke och Vanessas mamma inte tycker om att Vanessa och Wille är tillsammans, men Vanessa tror att det beror på att de är missunnsamma och inte vill att hon ska vara lycklig.

Anna-Karin blev mobbad hela grundskolan. Hennes pappa lämnade henne och mamman när hon var liten, och nu bor de tillsammans med Anna-Karins morfar på hans gård. Mamman mår inte speciellt bra, hon är aldrig glad och orkar nästan ingenting. Anna-Karin känner sig bara trygg och glad när hon umgås med sin morfar eller med djuren på gården.

Linnéa bor själv och har en egen lägenhet. Hennes pappa är alkoholist, och det framgår inte var hennes mamma är. Hon syr sina kläder själv och har en väldigt originell stil. Hon gick i Minoos klass i sjuan, och försvann sedan plötsligt. Det gick många rykten om var hon var, och när hon kom tillbaka när gymnasiet började visade det sig att hon varit på någon slags hem. En del säger att hon sålt knark och en del att hon försökt ta livet av sig, men ingen vet säkert.

Både Ida och Rebecka är väldigt lagom. De är verkligen inte utanför som Anna-Karin, men är inte heller jättepopulära som Vanessa. Utifrån sett kan de verka ganska lika, men det finns en stor skillnad mellan dem. Medan Rebecka är trevlig och osjälvisk är Ida väldigt osympatisk, hon är en av de som mobbar Anna-Karin. Ingen tycker illa om Rebecka, men de flesta ogillar Ida. Rebecka har nyligen blivit tillsammans med Gustaf, som är ett år äldre och en av de populäraste killarna i skolan. Liksom Minoo känner hon sig som en bluff, och fasar för den dag då alla, och framförallt Gustaf, ska förstå att hon inte alls är så rolig och cool som hon verkat. Hon har ätstörningar och skulle vilja prata med Gustaf om det, men vågar inte eftersom hon är rädd att det ska få honom att tycka att hon är jobbig.

En morgon vaknar Minoo efter en ovanligt otäck mardröm och kan knappt andas. Hon har hög puls och hennes hår luktar brandrök. Samma morgon har Vanessa ingen spegelbild och hennes familj kan inte se henne. Senare samma dag hittar Linnéa och Minoo Linnéas bästa vän Elias Malmgren död på en av skolans toaletter. Det ser ut som om han begått självmord, men Linnéa är säker på att han aldrig skulle göra det. Elias var mobbad, och en av de som var värst mot honom var Ida. Ändå läser hon upp en fin dikt om Elias på minnesstunden i aulan dagen därpå. Linnéa blir arg, reser sig upp och förklarar med hög röst vilken hycklare Ida är. När Linnéa börjar gå mot scenen där Ida står inser Rebecka att något hemskt kommer att hända om Linnéa inte stoppas. Sekunden därpå faller en stor träbjälke från taket ner mellan Ida och Linnéa. Även om det verkar konstigt tvivlar Rebecka inte ett ögonblick på att det var hon som fick det att hända. Utanför aulan säger Erik Forslund, en av de som varit allra taskigast mot Anna-Karin, något elakt till henne och när hon tänker "Pissa på dig" gör han till både sin och Anna-Karins stora förvåning faktiskt det.

På kvällen den dagen är månen blodröd, och alla tjejerna känner en mystisk dragningskraft som får dem att gå ut i skogen. Där träffar de varandra och även skolans vaktmästare. Han berättar att de är utvalda för att kämpa mot ondskan. Det är förklaringen till de mystiska saker som hänt, och från och med nu kan de bara lita på varandra. De har inget annat val än att samarbeta, och de får inte prata om sin uppgift med några andra än varandra.

Jag tycker om tjejernas relationer till sina föräldrar, eftersom de är väldigt nyanserade. Det är inte alltid, som i många ungdomsböcker, så att föräldrar alltid är helt hopplösa och inte förstår någonting. Inte heller är föräldrar alltid helt perfekta. Ibland gör barn fel, och ibland gör föräldrar fel. Så är det i de flesta relationer mellan barn och föräldrar i Cirkeln, och det tror jag bidrar väldigt mycket till att göra personerna så trovärdiga.

Rebecka och Ida befinner sig på ett sätt i mitten, men samtidigt längst ut på kanterna. Ida är den enda alla de andra tjejerna tycker illa om, medan Rebecka är den enda ingen har någonting emot. Ida utnyttjar det faktum att hon är så lagom väldigt mycket. Genom att vara populär men inte för populär kan hon se ner på både Anna-Karin, som är mobbad och inte har några kompisar alls, och Vanessa, som är så populär och omtyckt av killarna att hon hela tiden, till skillnad från Ida, riskerar att bli kallad slampa.

Cirkeln är en otroligt bra bok. Läs den!

Bokbyte

Jag är med i En bok om dagens bokbyte Vårig lyx, och för att göra det lättare för min hemliga bokvän svarar jag på de här frågorna:

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag håller mig inte till någon speciell genre, utan läser många olika typer av böcker. Förut läste jag väldigt mycket fantasy, men det gör jag inte speciellt mycket längre. Jag läser gärna historiska romaner och klassiker.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)
Några av mina favoritförfattare och vilka böcker jag har och har läst av dem kommer här: Jag har läst alla Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och har alla utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Av hennes vuxenböcker har jag läst Blonde, har läst början av Fallen, har Svart flicka vit flicka, har och har läst Älskade syster och har och håller på med Little Bird of Heaven. Jag har alla Jane Austens romaner, och har dessutom Kärlek och vänskap, en liten bok som innehåller några av hennes allra tidigaste texter. Vibeke Olsson har skrivit Molnfri bombnatt, som är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Förtuom den har jag Sågverksungen, Ulrikeböckerna, Skymningens nådatid och Murkronan, och har läst allt jag har utom Sågverksungen. Jag har och har läst Jane Eyre av Charlotte Brontë, och har dessutom The Professor. Av Philip Pullman har jag och har läst Den mörka materian på både svenska och engelska, Lyras Oxford, Once upon a time in the North, de två första böckerna om Sally Lockhart (Rubinen i dimman och Skuggan från norr) och Råttpojken. En annan favorit är Barbara Voors. Av henne har jag har Emmy Moréns dubbla liv, Akvarium och Älskade du. Jag har läst Emmy Moréns dubbla liv, Syster min, Islossning och halva Smultronbett. I huset finns även Sömnlös, Mina döttrars systrar och Islossning (men de bor i en av mammas bokhyllor och inte i någon av mina). En av de bästa böckerna jag läste förra året var The White Tiger av Aravind Adiga, och mamma har både den och Mellan attentaten, som jag började läsa häromdagen. En av mina nyaste favoriter är Jonas Hassen Khemiri. Jag har Ett öga rött, Montecore och Invasion. Jag har läst Ett öga rött och Invasion, som är en helt fantastisk bok.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
Böcker skrivna på engelska läser jag helst på originalspråk, men böcker skrivna på andra språk än engelska vill jag hellre läsa på svenska.

* Lyssnar du på böcker?
Jag föredrar att läsa, och lyssnar bara på böcker jag har läst förut (av någon anledning har jag svårt att koncentrera mig när jag lyssnar på böcker. Ibland tappar jag bort mig och sitter och tänker på annat en stund, därför är det säkrast att bara lyssna på böcker vars handling jag kan).

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Av alla mina favoritförfattare, såklart!

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Nej. Jag har försökt föra läsdagbok flera gånger, men aldrig lyckas. Senast lyckades jag skriva ner varenda bok jag läste mellan augusti och nyår, vilket är mitt rekord. Mina läsdagböcker, med alla sina "Läste en massa böcker mellan de här två som jag har skrivit upp, men minns inte vilka!"-anteckningar, har aldrig varit i närheten av publiceringsstadiet.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)
Njutning! Att få upptäcka nya världar, lära känna nya människor. När jag är trött vill jag ibland läsa böcker för att slappna av och varva ner, och ibland för att utmana min hjärna lite så att jag rycker upp mig. Jag vill egentligen läsa av en massa olika anledningar, och vilken som är viktigast varierar mellan olika situationer.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
"Tjejböcker" om mesiga tjejer som ser det som sitt mål i livet att bli ihop med coola killar och bli populära gör mig otroligt irriterad. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men den typen av böcker är inte min kopp te.
Jag är trött på ungdomsböcker där huvudpersonen inte har några ambitioner förutom att bli populär, där det inte finns ungdomar som inte vill passa in eller där alla huvudpersonens problem (som varit ohyggligt många) löser sig på slutet genom att hon blir tillsammans med en snygg och häftig kille. Jag gillar inte chick-lit och är inte så förtjust i deckare.

* Finns det någon genre eller författare som du är nyfiken på?
Några författare jag är nyfiken på är Haruki Murakami, Jeanette Winterson, Virginia Wolf, Doris Lessing och Kate Atkinson. Jag vill gärna läsa fler franska författare, eftersom jag tyckt väldigt mycket om de jag läst (Anna Gavalda, Claire Castillon och Delphine de Vigan).

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Inte som jag kommer på.

* Vad äter du för godis?

Jag tycker bäst om olika sorters spännande mörk choklad, men gillar även vit choklad. Jag gillar inte lakrits och äter inte godis med gelatin i (eftersom jag är vegetarian).

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, om det inte är russin i det.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag älskar te (men dricker inte kaffe)! Just nu dricker jag nästan bara olika sorters grönt te, men jag gillar även svart te. Olong-te är väldigt gott, och om teer ska vara fruktiga ska de smaka apelsin. Annars gillar jag inte för fruktiga teer, och tycker inte alls om te som smakar syntetiskt eller onaturligt.

* Hobby?

Jag gillar att spela cello, dansa, fotografera och (naturligtvis) läsa!

* Favoritfilm?

Några favoriter är Stolthet och fördom, The Reader, Harry Potter-filmerna (jag tycker bäst om trean, femman och sjuan, men är inte jätteförtjust i fyran och sexan), I rymden finns inga känslor, Tusen gånger starkare, Stardust, Marie Antoinette och Bright Star.

* Favoritmusik?

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, framförallt cellomusik. Några artister jag gillar är Laleh, Miss Li och PJ Harvey.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna, kanske är det därför jag gillar grönblå färger som påminner mig om havet så mycket. Jag tycker mycket om ljusa, lite svaga färger, men framförallt ljusgrönt, som får mig att tänka på våren.

* Samlar du på något?

Bra böcker, fina bokmärken och små anteckningsböcker.

Ordmoln

Inspirerad av Enligt O och Bokmania var jag tvungen att göra ett ordmoln! Jag håller med Enligt O om att det känns som om bara de senaste inläggen får vara med, kanske är det bara bloggens första sida som visas här.

Att jag använder ordet läsa mycket är inte det minsta förvånande, och med tanke på att jag nyligen skrev en recension av Aravind Adigas The White Tiger är det föga förvånande att jag skrivit Balram många gånger. Många böcker är väldigt bra eller spännande, och jag tycker en massa saker om olika böcker. På sista tiden har jag skrivit mycket om Ellie, och även om hennes vänner Homer, Lee, Robyn, Kevin och Fi. Många böcker handlar om just människor, och på en del ställen, till exempel Indien, har män ett Mr framför sina namn.

Här kan du ta reda på vilka ord du har bloggat mycket om på sistone!

Jag läser - alltså finns jag

Idag är det påskafton, men jag tycker att det är viktigare att det även är världsbokdagen! Vad kan passa bättre än sådan dag än att läsa The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ av Philip Pullman, eftersom den är en bok (en berättelse till och med, ”This is a story” är det enda som står på baksidan) som handlar om Jesus, som dog på påsken, och hans bror Christ som skrev ner historien om hans liv.

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är. På en skolavslutning för några år sedan var det en lärare som sade att hon tyckte att alla skulle försöka läsa åtminstone en bok på sommarlovet, eftersom det är så nyttigt. Rektorn berättade om hur skönt han tyckte det skulle bli med sommarlov, eftersom han skulle ha tid att läsa. Han gjorde det tydligt att han tyckte om att läsa, och att det var något han gjorde för att det är trevligt och roligt. Om någon icke-läsande elev den avslutningen bestämde sig för att läsa på sommarlovet tror jag snarare att det var rektorns ord om hur trevligt det är än lärarens om hur nyttigt det är som fick honom eller henne att läsa.

Sen är det ju det här med tjocka böcker. Att läsa en tjock bok anses vara svårare än att läsa en tunn bok. ”Hur orkar du läsa en så tjock bok?” är en fråga jag fått många gånger. Varför skulle det vara jobbigare att läsa en bok på sjuhundra sidor än sju böcker på hundra sidor? Det tar längre tid att läsa en tjock bok än en tunn, men om det är en bra bok är det ju bara bra! Jag tror att man blir mer skrämd av tjocka böcker och långa serier om man framförallt läser för att vara det är duktigt och nyttigt. Om man bara vill bli klar med så många böcker som möjligt, och om målet bara är att komma till slutet av boken, och inte att njuta av en fantastisk läsupplevelse kan jag förstå att det känns tungt med en tjock bok. Det här kan jämföras med hur människors anledningar till att vara utomhus förändras med årstiderna. På vintern går de flesta ut enbart för att förflytta sig från en plats till en annan, men när det blir varmare är det en njutning att vara utomhus, och man går ut för att det är trevligt. När jag ska gå någonstans på sommaren är det inte bara att komma fram som är trevligt, även själva promenaden är härlig. Ibland kan det till och med kännas lite tråkigt att komma fram, eftersom det innebär att jag måste gå in. På samma sätt är det när jag läser en riktigt bra bok. Att komma till slutet är inte viktigt, det som är skönt är vägen dit, själva boken. Det känns tomt att komma till slutet, det är tråkigt att behöva sluta läsa. För någon som bara läser för att bli klar är det ungefär som det är för mig när jag går ut på vintern, man njuter inte av själva boken.

I skolans värld finns en utbredd uppfattning om att man måste förstå allt man läser. Barn ska läsa böcker som är anpassade för åldern, böcker som är ”lagom”. Jag känner folk som ville, men inte fick, läsa Harry Potter i tvåan. Det var för svårt, meningslöst eftersom de ändå inte skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, det är mer meningsfullt att läsa sådant som svårt och som man inte riktigt förstår än att bara läsa det man förstår. Att läsa böcker som är en aning ”för svåra” gör att man utvecklas, men om man håller sig till det som är på precis ”lagom” nivå och aldrig utmanar sig själv kommer man inte framåt. Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, och jag tror att det är väldigt många som idag är icke-läsare som hade tyckt väldigt mycket mer om att läsa om de fått läsa vad de ville när de var små.

Glad påsk! Och trevlig världsbokdag!

The White Tiger

The White Tiger av Aravind Adiga är en riktigt bra bok, som jag tycker att alla borde läsa! Den vann Bookerpriset 2008, och var den bästa boken på engelska jag läste förra året.

Entreprenören Balram Halway sitter i sin lägenhet i den indiska staden Bangalore och lyssnar på radio när han plötsligt hör att Kinas premiärminister, Wen Jiabao, ska komma till Indien. Premiärministern vill att några indiska entreprenörer ska berätta sanningen om landet för honom, och Balram bestämmer sig för att skriva brev till Mr Jiabao och berätta sin historia för honom, en historia olik allting Mr Jiabao kommer att hitta i broschyren han får på flygplatsen och olik allting han kommer att få höra från Indiens premiärminister.

Balram berättar om hur han växte upp i den fattiga byn Laxmangarh, ett typiskt indiskt "paradis" på landet, hur han började och tvingades sluta i skolan, och hur han, som vuxen, blev den rike Mr Ashoks tjänare. I början tycker Balram om Mr Ashok, han behandlar sina tjänare mycket bättre än de flesta rika män, men så småningom framstår Mr Ashok som det enda som står mellan Balram och friheten, vilket naturligtvis gör att Balram tycker väldigt mycket sämre om honom. Att bli en fri man blir Balrams mål, men i samhället han lever i är det ett mål svårt att uppnå för en fattig man som Balram. Ju närmare friheten kommer, och ju högre ambitioner han har, desto mer fruktansvärda är sakerna Balram måste göra för att nå sina mål, och desto högre är priset han måste betala.

The White Tiger utspelar sig i dagens Indien. Den börjar och slutar i Balrams lägenhet i Bangalore, men Balrams historia börjar i Laxmangarh, där han föddes och växte upp. Laxmangarh ligger i den del av Indien som kallas Mörkret, den del av Indien där de fattiga bor. I Laxmangarh, liksom i andra byar i Mörkret, fungerar elektriciteten sällan, alla barn är alldeles för korta och smala för sin ålder och människor dör på sjukhus medan de väntar på läkare som aldrig kommer. När Balram tvingas sluta skolan åker han och hans bror Kishan till staden Dahnbad för att tjäna pengar, och det är där Balram blir Mr Ashoks tjänare. En kort tid efter det flyttar Mr Ashok och hans fru till Delhi, och eftersom Balram är den tjänare som följer med dem får han väldigt mycket högre lön än han fått i Dahnbad. Delhi är en stad där många rika människor bor, en stad i Ljuset. Ändå finns Mörkret även där, i form av fattiga människor som lever på gatorna och fängelser fulla av tjänare som dömts för brott deras rika herrar begått.

Miljön är väldigt viktig för historien, som inte skulle kunna utspela sig någon annanstans. The White Tiger handlar om klasskillnader i Indien, och kontrasten mellan Mörket (Laxmangarh) och Ljuset (Delhi och Bangalore) är väldigt viktigt. Något annat som är viktigt för Balram och människorna i hans omgivning är vilket kast människor tillhör. Det är svårt för en fattig man att bli rik, eftersoma alla bryr sig om hans kast och därför vet att han en gång varit fattig. Eftersom kastsystemet är unikt för Indien hade det inte fungerat någon annanstans.

Balram är väldigt självisk och otrevlig, men jag känner ändå sympati för honom. Det kan bero på många olika saker, till exempel att han kan få de hemska saker han gör att låta som det rätta, eller åtminstone det enda alternativet. Jag tror även att det faktum att det är samhället Balram lever i som gjort honom till den han är är viktigt. Han beskriver Indien som en värld där du äter eller blir uppäten, en värld där det inte finns plats för samvete eller empati, och där man måste vara beredd att offra andra om du vill få ett bättre liv själv.

Att låta Balram skriva brev till Kinas premiärminister är väldigt smart berättartekniskt. Eftersom Mr Jiabao är kines känner han inte till alla de indiska traditioner, ord och uttryck som är naturliga för Balram. Därför måste Balram förklara saker för honom, och därmed även för läsaren. Att Balram berättar sin historia genom breven till Mr Jiabao är egentligen inte viktigt för boken, men det gör det möjligt för Adiga att berätta saker för läsaren som vi som inte är indier annars inte skulle förstå. Det skulle inte fungera att Balram hela tiden avbröt sig för att förklara saker, om det inte var tydligt att han gjorde det för Mr Jiabaos skull. Det skulle inte heller vara trovärdigt om Balram, som har levt i Indien i hela sitt liv, aldrig skulle referera till indiska traditioner eller använda indiska ord, och om han gjorde det utan att förklara dem skulle läsaren bli väldigt förvirrad.

Balram blir besatt av tanken på att lyckas, och varje gång han lyckas klättra ett steg i samhällshierarkin (han går från att vara vilket fattigt barn som helst, till att vara bäst i klassen, bli Mr Ashoks tjänare och vara den tjänare som får följa med till Delhi) blir han besviken och siktar på något ännu högre. Jag tror att det här är anledningen till att Balrams känslor för Mr Ashok förändras så mycket. När han blir anställd är Balram väldigt tacksam gentemot Mr Ashok, och lönen han får är mycket högre än han någonsin kunnat föreställa sig. Efter ett tag räcker det inte för att Balram ska vara nöjd, och det blir viktigt för honom att få följa med till Delhi och tjäna tusen extra rupies. I Delhi blir Balrams mål att bli en fri man, och då är det givetvis hans herre, Mr Ashok, som hindrar honom från det. Mr Ashok går från att vara den som hjälper Balram att nå hans mål till att vara den som håller honom tillbaka, vilket naturligtvis får Balrams känslor att förändras.

The White Tiger ger än väldigt hemsk och väldigt trovärdig bild av Indien, en värld full av klasskillnader, korruption och fattiga människor från Mörkret som antingen ignoreras eller utnyttjas av de i Ljuset. Den visar vad som kan hända med människor när de lever nästan helt utan rättigheter och så gott som ingen möjlighet att göra något åt det. Samtidigt som Balram gör hemska saker för att nå sina mål går det att förstå honom, och det är en av de saker som gör den här boken så fantastiskt bra!

Omläsning!

Jag är klar med Tomorrow-serien. Gissa vad jag vill göra nu!

Läsa om alla böckerna. Och se filmen igen.

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!