En bok att se fram emot

I augusti kommer den tredje boken i Margaret Atwoods MaddAdam-trilogi (som hittills består av fantastiska Oryx och Crake och Year of the Flood), som heter just MaddAdam, ut. Jag längtar till augusti!

Här kan man läsa mer om böcker som kommer ut under året.

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar - om pengars och människors värde är otroligt bra, och innehåller väldigt mycket som är intressant och tankeväckande. Den viktigaste slutsatsen är denna: vårt system är ohållbart. Det kapitalistiska, tillväxtinriktade system vi lever i kräver att vi hela tiden konsumerar saker, annars kraschar ekonomin. Ständig konsumtion kräver dock ständig produktion, vilket är väldigt slitsamt för miljön. Vår planet klarar alltså inte av att vi beter oss på det sätt som är en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera. Det logiska borde då vara att arbeta för att utforma ett nytt ekonomiskt system, eller att helt enkelt låta ekonomin stå åt sidan ett tag för att rädda jorden. Visserligen är det inte bra med finanskris, men en kraschad ekonomi går ändå att reparera så småningom, även om det tar tid. När vi har förstört planeten är det kört. Ändå prioriteras ekonomin över så gott som allting annat. Nina Björk skriver om hur valrörelsen 2010 i princip bara handlade om pengar. Människor antas inte längre rösta på företrädarna för den ideologi de tror på, utan på det parti man tror kommer att se till att man får mest pengar. När det går dåligt för ekonomin pratas det otroligt mycket om att vi måste konsumera mer. Privatpersonernas uppgift i samhället är att konsumera, eftersom ekonomin kräver det. När konsumtionen går ner är det stora rubriker om den negativa inverkan det kan ha på ekonomin, men inte alls lika många om att det är positivt för miljön.

"Den politiska människan är död", menar Nina Björk. Allt fler röstar helt enkelt med plånboken, röstar på det alternativ som ger mest pengar snarare än det som vill arbeta för ett samhälle man tror är bra. Inte bara väljarna bryr sig mindre och mindre om ideologi, även för politikerna själva verkar det minska i betydelse. Många framstående politiker menar att politiken måste anpassas efter vad väljarna vill ha, eftersom man får fler röster då. Detta tycker jag är ett väldigt obehagligt sätt att resonera, eftersom den som tänker så menar att makt i sig har ett värde. Genom att säga så säger man att man vill ha makt för maktens egen skull, vilket jag tycker är otäckt. Vad är meningen med makt om man varit tvungen att ge upp mycket av det man trodde på för att få den? Då kan man ju inte använda den för att förändra det man från början ville förändra, och vad ska man då använda makten till?

Så gott som hela vår tillvaro handlar om att köpa och sälja saker. Vi överhopas av reklam, som uppmanar oss att köpa saker. På arbetsmarknaden säljer vi arbetskraft. Förr i tiden handlade det om kroppsarbete, idag säljer man i stället service. I högre och högre utsträckning säljer vi till och med våra känslor. Det finns handböcker om hur man ska bete sig som säljare där man uppmanas bete sig som om kunden är ens vän. För att vinna kundens förtroende ska man vara "uppriktigt intresserad" av saker kunden pratar om. Det räcker alltså inte att spela intresserad, att i sin tjänst låna ut sin mimik och sitt tonfall. När man tar jobbet som säljare säljer man sitt uppriktiga intresse. Det finns flygbolag som på reklamskyltar garanterar att deras kabinpersonal ler "äkta leenden". Detta innebär alltså att kabinpersonalen inte bara måste le, deras leende måste komma från hjärtat. Naturligtvis går det, tack och lov, inte att kontrollera att säljarens intresse är ärligt eller att kabinpersonalen verkligen är så lycklig som det ser ut, men att handla med känslor på det sättet tror jag leder till att vi blir misstänksamma mot de känslor människor visar utan att få betalt för det. Om vi hela tiden uppför oss på vissa sätt, försöker känna vissa känslor för att väcka en kunds förtroende blir det svårt att lita på att de känslor människor visar är äkta. Verkar hon intresserad för att hon verkligen är det, eller för att hon hoppas få ut någonting av det? blir en fråga vi ständigt måste ställa oss. I ett samhälle där allting handlar om att köpa och sälja saker blir vi misstänksamma mot vänligheter utan baktankar, när vi tvärtom borde kunna ta för givet att känslorna människor visar är äkta.

Som det är idag ansvarar kvinnor för en betydligt större del av hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor är föräldralediga mer, och tar mer ansvar för hemmet och familjen. Män arbetar mer, och deras karriärer värderas ofta högre än kvinnors. Mammor får oftare "offra karriären" för att vara föräldralediga, eftersom pappans karriär anses vara viktigare. Generellt sett tillbringar pappor mindre tid med sina barn än vad mammor gör. Att detta inte är rättvist, inte jämställt, kan de flesta skriva under på. Dock menar många att lösningen för att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska börja bete sig mer som män. Kvinnor ska jobba mer, kvinnor ska sluta vara sådär omhändertagande och sluta ta sig tid med sina barn. Att bete sig på detta typiskt kvinnliga sätt anses av många vara en "dålig investering", att umgås med sina barn har inga positiva konsekvenser för karriären, att vara osjälvisk och omhändertagande leder bara till att man blir trampad på. Nina Björk menar att detta inte alls är lösningen, och jag håller med henne. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor tycker att det är viktigare att tjäna största möjliga mängd pengar än att ta sig tid för sina familjer? Vill vi att människor ska sluta bry sig om varandra, helt enkelt för att vi bryr oss mer om oss själva? Nej, det vill inte jag, och inte heller Nina Björk. Det vore bättre om fler tog efter det traditionellt kvinnliga sättet att vara, och blev mer intresserade av sina medmänniskor och mindre uppfyllda av sina karriärer.

Just det där hur det ofta antas att det bästa sättet att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska blir mer manliga är någonting jag har funderat ganska mycket på. Killar tar generellt betydligt mer plats i klassrum än vad tjejer gör. Tjejer är duktigare på att räcka upp handen, killar avbryter mer. Det pratas otroligt mycket om att tjejer måste ta mer plats och att tjejer måste bli mindre mesiga. Jag förstår helt enkelt inte. Varför är det fel att räcka upp handen i stället för att bara prata rakt ut, varför ska man träna på att avbryta varandra? Även här vore det bättre om fler killar betedde sig på ett typiskt feminint sätt, och slutade prata rakt ut och avbryta. Dels är det respektfullt mot andra att inte prata medan de pratar, och dels skulle ljudnivån i ett klassrum bli helt outhärdlig om alla pratade lika mycket som de stökigaste killarna brukar göra. Kvinnor har oftast lägre lön än män, men jag hör oftare människor säga att kvinnor måste bli tuffare i anställningsintervjuer än att det är något fel på vårt samhälle som konstant värderar kvinnors arbete lägre än mäns. Om vi jämför med ett exempel där det är tjejerna det går bäst för ser debatten väldigt annorlunda ut. Killars betygssnitt är lägre än tjejers, och det stora problemet anses av de flesta vara att "skolan missgynnar pojkar". Märk väl, det är inte pojkarna som måste anstränga sig mer (på samma sätt som kvinnor måste anpassa sig i anställningsintervjuer), man menar i stället att skolan måste förändras så att den passar pojkarna bättre. I fall där kvinnor missgynnas läggs desto mer ansvar på kvinnorna själva, liksom det snarare verkar vara kvinnornas ansvar att förändra sitt beteende och satsa mer på sina karriärer i ett läge när det kvinnliga beteendet egentligen borde vara mer eftersträvansvärt.

Nej, ett system som kräver att vi producerar mer och mer samtidigt som jordens resurser sinar, ett system som till och med får företag att satsa på att utveckla produkter som går sönder snabbt (så att vi blir tvungna att köpa nya), är inte hållbart. Men vad ska vi göra i stället? Det vet jag inte, i nuläget finns inga direkta alternativ. Men en sak är säker. Vi måste försöka utveckla ett alternativ. Vi kan inte bara fortsätta att lydigt konsumera utan att fundera på vad det leder till. Vi måste bli mer medvetna om problematiken kring vårt ekonomiska system (och vår allmänna fixering vid ekonomi), och ett väldigt bra sätt att bli medveten är att läsa Nina Björks bok.

En riktig hjälte

Jag brukar inte läsa särskilt mycket biografier, men nu har jag hittat en jag fastnat i totalt. Jag fick "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg i julklapp, och än så länge är den helt fantastisk. Att Ingrid Carlberg dessutom kom till vår skola och föreläste om Raoul Wallenberg i höstas tror jag bidrar till att göra läsupplevelsen ännu bättre.

Raoul Wallenberg var en väldigt intressant person tycker jag. Han riskerade sitt eget liv och räddade otroligt många ungerska judar undan deportation till koncentrationsläger under andra världskriget, han var mycket modig och kan definitivt sägas ha varit en riktig hjälte. Ändå var det till stor del en slump att det blev just han som åkte till Budapest 1944 och blev så central i räddningsaktionerna. Raouls far dog innan sonen föddes, och han fick stor del av sin uppfostran av sin farfar. Farfadern, Gustaf Wallenberg, var bitter över att han till skillnad från sina bröder inte fått någon plats i familjens bank, SEB, och såg det som sin livsuppgift att se till att sonsonen blev framstående inom näringslivet. Att bli diplomat ingick inte alls i den unge Raoul Wallenbergs framtidsplaner, och att just han blev utvald för att åka till Ungern och hjälpa till att rädda judar kom sig till stor del av att slumpen hade placerat hans kontor i samma byggnad som de amerikanska diplomaterna i Sverige höll till. Räddningsaktionen var nämligen en amerikansk idé, men man behövde en svensk som skulle åka till Budapest och sköta arbetet där. Att Raoul Wallenberg föreslogs berodde troligtvis på att de amerikanska diplomaterna mötte hans kompanjon, Kálmán Lauer, i hissen på jobbet. Lauer var jude, och hade sin familj i Budapest. Han ville att Raoul skulle åka dit och hjälpa dem att komma därifrån, och när han upptäckte att det behövdes en svensk som åkte till Ungern för att hjälpa judarna där föreslog han genast sin kollega. Jag tycker att det är otroligt hur en man som alltid ansett sig själv vara feg och som fick uppdraget tack vare tillfälligheter kunde sköta det som utomordentligt bra och riskera och till slut till och med offra sitt eget liv för det.

Raoul Wallenberg var en riktig hjälte, och Ingrid Carlberg har skrivit en fantastisk bok om honom. Nu ska jag fortsätta läsa!

Nu är 2012 snart slut

Inatt tar 2012 slut, och det har varit ett år med många trevliga läsupplevelser och annat roligt bokrelaterat!

Precis i början av året var jag finalist i Årets boktipsare, och var i Stockholm på prisutdelning. Det var mycket trevligt, jag träffade nya människor och fick en massa nya böcker! En annan sak som hände i början av året var att mitt omdöme om en bok för första gången hamnade på en boks baksida. Boken var Det borde finnas regler av Lina Arvidsson, och jag tyckte mycket om den.

En väldigt stark läsupplevelse i våras var Mannen utan öde av Imré Kertész. Den handlar om Förintelsen, och bygger på författarens egna upplevelser. Delar av den utspelar sig i Auschwitz, där jag precis hade varit med skolan, vilket jag tror bidrog till att jag blev så otroligt berörd av denna fantastiska bok.

Jag blev efter att ha läst Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman mycket intresserad av Nordkorea. Jag läste då även den mycket obehagliga men väldigt bra Escape from Camp 14, som handlar om den förste som någonsin lyckats fly från ett nordkoreanskt fångläger. Nordkorea har vissa likheter med landet Oceanien i George Orwells 1984 som jag läste i juli. Personkulten runt Oceaniens ledare Storebror är inte olik den runt Nordkoreas ledare (som visserligen är död, men som inte blir mindre älskad för det) Kim Il Sung, och deras ord blir betraktade som sanningar oavsett hur osannolika de är. Om Storebror säger att två plus två blir fem måste man helt enkelt tro på det, liksom en nordkoreansk guide berättar att de snötäckta bergen alltid är täckta av snö eftersom Kim Il Sung sagt att de är det, trots att hon likaväl som turisterna måste kunna se att det inte är någon snö på bergen.

Efter att ha läst 1984 ville jag läsa fler dystopier, och det ledde till att jag upptäckte vilken fantastisk författare Margaret Atwood är. Först läste jag Tjänarinnans berättelse, en riktigt, riktigt bra bok som utspelar sig i ett framtida USA där en religiös grupp tagit makten och gjort Bibelns ord till lag. Kvinnor har i princip inga rättigheter och att bekänna sig till någon annan religion än den officiella är belagt med dödsstraff. Sedan läste jag Oryx och Crake, som också den var otroligt bra och fruktansvärt obehaglig. När jag läst klart den kände jag mig mest lite tom och hade ingen läslust, eftersom jag egentligen bara ville läsa mer Oryx och Crake. Då hittade jag The year of the Flood, som visade sig inte bara vara ytterligare en dystopi av Margaret Atwood, utan deussutom utspela sig i samma värld som Oryx och Crake. Då blev jag glad igen, eftersom The Year of the Flood visade sig vara precis vad jag hade letat efter - ännu mer Oryx och Crake!

Ytterligare en dystopi jag läste under året var Kallocain av Karin Boye. Även den tyckte jag väldigt mycket om. Kallocain läste var den första bok jag läste på min iPad, och att läsa böcker på det viset har både fördelar och nackdelar. När man har tung packning är det skönt att kunna ha med sig en massa elektroniska böcker eftersom dessa inte väger ett gram extra, men det är så mycket trivsammare att kunna hålla i, lukta på och känna på boken man läser. Läsplattor kan vara praktiska på tåget, men annars vinner den fysiska boken alla gånger! En annan liten fördel är att så gott som alla klassiker kan laddas hem gratis, och gratis klassiker är alltid trevligt.

På iPaden läste jag även Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som är ytterligare en författare jag upptäckt under året. Under jullovet har jag läst Den allvarsamma leken och början av Martin Bircks ungdom, och jag tycker mycket om dem allesammans.

Hogwarts? Nej, bara min skola.

Andra roliga, trevliga och intressanta saker som hänt under året är till exempel att jag har börjat på gymnasiet, att jag har varit på opera flera gånger under året och bland annat sett fantastiska Luisa Miller och att jag var och lyssnade på Svetlana Aleksijevtij på Internationell författarscen i Malmö. En trevlig sak med att gå på gymnasiet är att vi fått lyssna på flera mycket intressanta föreläsningar, till exempel har vi hört Dick Harrison prata om slaveri och Ingrid Carlberg prata om Raoul Wallenberg. Ingrid Carlberg har skrivit årets Augustvinnare i fackbokklassen, nämligen "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg. Den håller jag just nu på att läsa, och den är väldigt bra och väldigt intressant!

Några andra härliga läsupplevelser under året var Nattens cirkus av Erin Morgenstern, Stål av Silvia Avallone och Sågverksungen av Vibeke Olsson. Jag hoppas att även 2013 blir ett trevligt år, fyllt av bra böcker. Gott nytt år!

Läsvärda hundraåringar

I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom.

Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.

Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.

Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare. 

Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!

God jul!

Jag önskar er en riktigt god jul och många hårda klappar!

Lästid, jul och fina klappar

Jag läser för lite! Skolan tar som sagt mycket tid, jag kommer hem senare än innan och har mer läxor. Även om jag lär mig otroligt mycket intressanta saker och älskar min skola, är det förstås lite tråkigt att tiden för att läsa blir mindre. Jag läser mindre än jag skulle vilja, och skriver ännu mindre. Snart är det dock jullov, och då hoppas jag på att kunna ägna mig åt en massa läsande.

Mycket av min läsning sker just nu på bussen och tåget (att bo långt från skolan har sina fördelar), men jag saknar att verkligen sjunka ner i en bok och bara läsa i en massa timmar. Det ska jag se till att göra på lovet!

Apropå jul och läsning, en trevlig jultradition är att i december läsa En julsaga av Charles Dickens, ett kapitel varje advent och det sista på julafton. Det brukar vi alltid göra hemma hos mig, allra helst i köket med tända ljus och nybakta pepparkakor. Den är en väldigt fin bok, med ett budskap som är mycket aktuellt även idag. Man ska bry sig om sina medmänniskor, och kärleken till människor ska vara större än kärleken till pengar och saker. Även om Ebenezer Scrooge är ett extremt exempel på en materialistisk snåljåp finns det tyvärr gott om människor som skulle behöva fundera lite över vad de egentligen prioriterar.

Vad känns egentligen bäst i magen att få i julklapp, en ny mobiltelefon eller utbildning för ett fattigt barn? Jag citerar En julsaga, "julen är den tid på året då nöden är som störst för de fattiga och glädjen som varmast för de rika". På julafton ger vi varandra presenter, vi äter god mat i överflöd, vi är glada och vi känner gemenskap med varandra. En stor del av jordens befolkning lever i fattigdom, och vi som har det bra ställt har faktiskt råd att göra en insats och inkludera fler av våra medmänniskor i gemenskapen och givmildheten, till exempel genom att ge bort ett myggnät som minskar malariaspridningen i fattiga områden, skolböcker till fattiga barn eller en get som kan hjälpa en familj att försörja sig själva och ta sig ur fattigdomen.

God jul!