Nu är 2012 snart slut

Inatt tar 2012 slut, och det har varit ett år med många trevliga läsupplevelser och annat roligt bokrelaterat!

Precis i början av året var jag finalist i Årets boktipsare, och var i Stockholm på prisutdelning. Det var mycket trevligt, jag träffade nya människor och fick en massa nya böcker! En annan sak som hände i början av året var att mitt omdöme om en bok för första gången hamnade på en boks baksida. Boken var Det borde finnas regler av Lina Arvidsson, och jag tyckte mycket om den.

En väldigt stark läsupplevelse i våras var Mannen utan öde av Imré Kertész. Den handlar om Förintelsen, och bygger på författarens egna upplevelser. Delar av den utspelar sig i Auschwitz, där jag precis hade varit med skolan, vilket jag tror bidrog till att jag blev så otroligt berörd av denna fantastiska bok.

Jag blev efter att ha läst Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman mycket intresserad av Nordkorea. Jag läste då även den mycket obehagliga men väldigt bra Escape from Camp 14, som handlar om den förste som någonsin lyckats fly från ett nordkoreanskt fångläger. Nordkorea har vissa likheter med landet Oceanien i George Orwells 1984 som jag läste i juli. Personkulten runt Oceaniens ledare Storebror är inte olik den runt Nordkoreas ledare (som visserligen är död, men som inte blir mindre älskad för det) Kim Il Sung, och deras ord blir betraktade som sanningar oavsett hur osannolika de är. Om Storebror säger att två plus två blir fem måste man helt enkelt tro på det, liksom en nordkoreansk guide berättar att de snötäckta bergen alltid är täckta av snö eftersom Kim Il Sung sagt att de är det, trots att hon likaväl som turisterna måste kunna se att det inte är någon snö på bergen.

Efter att ha läst 1984 ville jag läsa fler dystopier, och det ledde till att jag upptäckte vilken fantastisk författare Margaret Atwood är. Först läste jag Tjänarinnans berättelse, en riktigt, riktigt bra bok som utspelar sig i ett framtida USA där en religiös grupp tagit makten och gjort Bibelns ord till lag. Kvinnor har i princip inga rättigheter och att bekänna sig till någon annan religion än den officiella är belagt med dödsstraff. Sedan läste jag Oryx och Crake, som också den var otroligt bra och fruktansvärt obehaglig. När jag läst klart den kände jag mig mest lite tom och hade ingen läslust, eftersom jag egentligen bara ville läsa mer Oryx och Crake. Då hittade jag The year of the Flood, som visade sig inte bara vara ytterligare en dystopi av Margaret Atwood, utan deussutom utspela sig i samma värld som Oryx och Crake. Då blev jag glad igen, eftersom The Year of the Flood visade sig vara precis vad jag hade letat efter - ännu mer Oryx och Crake!

Ytterligare en dystopi jag läste under året var Kallocain av Karin Boye. Även den tyckte jag väldigt mycket om. Kallocain läste var den första bok jag läste på min iPad, och att läsa böcker på det viset har både fördelar och nackdelar. När man har tung packning är det skönt att kunna ha med sig en massa elektroniska böcker eftersom dessa inte väger ett gram extra, men det är så mycket trivsammare att kunna hålla i, lukta på och känna på boken man läser. Läsplattor kan vara praktiska på tåget, men annars vinner den fysiska boken alla gånger! En annan liten fördel är att så gott som alla klassiker kan laddas hem gratis, och gratis klassiker är alltid trevligt.

På iPaden läste jag även Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som är ytterligare en författare jag upptäckt under året. Under jullovet har jag läst Den allvarsamma leken och början av Martin Bircks ungdom, och jag tycker mycket om dem allesammans.

Hogwarts? Nej, bara min skola.

Andra roliga, trevliga och intressanta saker som hänt under året är till exempel att jag har börjat på gymnasiet, att jag har varit på opera flera gånger under året och bland annat sett fantastiska Luisa Miller och att jag var och lyssnade på Svetlana Aleksijevtij på Internationell författarscen i Malmö. En trevlig sak med att gå på gymnasiet är att vi fått lyssna på flera mycket intressanta föreläsningar, till exempel har vi hört Dick Harrison prata om slaveri och Ingrid Carlberg prata om Raoul Wallenberg. Ingrid Carlberg har skrivit årets Augustvinnare i fackbokklassen, nämligen "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg. Den håller jag just nu på att läsa, och den är väldigt bra och väldigt intressant!

Några andra härliga läsupplevelser under året var Nattens cirkus av Erin Morgenstern, Stål av Silvia Avallone och Sågverksungen av Vibeke Olsson. Jag hoppas att även 2013 blir ett trevligt år, fyllt av bra böcker. Gott nytt år!

Läsvärda hundraåringar

I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom.

Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.

Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.

Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare. 

Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!

God jul!

Jag önskar er en riktigt god jul och många hårda klappar!

Lästid, jul och fina klappar

Jag läser för lite! Skolan tar som sagt mycket tid, jag kommer hem senare än innan och har mer läxor. Även om jag lär mig otroligt mycket intressanta saker och älskar min skola, är det förstås lite tråkigt att tiden för att läsa blir mindre. Jag läser mindre än jag skulle vilja, och skriver ännu mindre. Snart är det dock jullov, och då hoppas jag på att kunna ägna mig åt en massa läsande.

Mycket av min läsning sker just nu på bussen och tåget (att bo långt från skolan har sina fördelar), men jag saknar att verkligen sjunka ner i en bok och bara läsa i en massa timmar. Det ska jag se till att göra på lovet!

Apropå jul och läsning, en trevlig jultradition är att i december läsa En julsaga av Charles Dickens, ett kapitel varje advent och det sista på julafton. Det brukar vi alltid göra hemma hos mig, allra helst i köket med tända ljus och nybakta pepparkakor. Den är en väldigt fin bok, med ett budskap som är mycket aktuellt även idag. Man ska bry sig om sina medmänniskor, och kärleken till människor ska vara större än kärleken till pengar och saker. Även om Ebenezer Scrooge är ett extremt exempel på en materialistisk snåljåp finns det tyvärr gott om människor som skulle behöva fundera lite över vad de egentligen prioriterar.

Vad känns egentligen bäst i magen att få i julklapp, en ny mobiltelefon eller utbildning för ett fattigt barn? Jag citerar En julsaga, "julen är den tid på året då nöden är som störst för de fattiga och glädjen som varmast för de rika". På julafton ger vi varandra presenter, vi äter god mat i överflöd, vi är glada och vi känner gemenskap med varandra. En stor del av jordens befolkning lever i fattigdom, och vi som har det bra ställt har faktiskt råd att göra en insats och inkludera fler av våra medmänniskor i gemenskapen och givmildheten, till exempel genom att ge bort ett myggnät som minskar malariaspridningen i fattiga områden, skolböcker till fattiga barn eller en get som kan hjälpa en familj att försörja sig själva och ta sig ur fattigdomen.

God jul!

Internationell författarscen

Igår kväll var jag på internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Svetlana Aleksijevitj, som pratade om sin bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Svetlana Aleksijevitj är en av världens främsta reportageförfattare, och brukar finnas med i spekulationerna inför Nobelpriset.

Boken, som jag ännu inte har läst men väldigt gärna vill läsa, handlar om de kvinnor som var med i Röda armén under andra världskriget. Ohyggligt många kvinnor har fruktansvärda upplevelser att berätta om, som de inte har fått prata om tidigare. Efter kriget var det nämligen så att medan de överlevande männen betraktades som hjältar var kvinnorna tvungna att låtsas som om kriget inte hade hänt, eftersom ingen ville gifta sig med en kvinna som varit vid fronten. "Kriget har inget kvinnligt ansikte" berättar om andra världskriget ur en annan synvinkel än vi är vana vid, och som Svetlana Aleksijetivitj sade igår kväll är det otroligt bra att hon hunnit skriva den innan alla vars vittnesmål finns med i den hunnit dö.

"Jag ville skriva en bok som skulle göra generaler illamående", sade Svetlana Aleksijevitj. Med den här boken, och flera av sina andra böcker, vill hon få alla människor att inse att krig aldrig är en bra lösning. Hon vill att människor ska sluta se krig som något naturligt, och jag önskar att hon lyckas.

Att lyssna på Svetlana Aleksijevitj var väldigt intressant, och de utdrag ur hennes bok som lästes högt berörde mig otroligt mycket. Hon sade väldigt mycket kloka saker, och dessutom är bara själva känslan av att vara i samma rum som en författare så himla häftig! Nu vill jag läsa hela "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Har du någon gång möjlighet att lyssna på Svetlana Aleksijevitj ska du absolut göra det!

Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Nu finns sju nya kapitel på Pottermore

Dem ser jag fram emot att leka med när jag har gjort lite läxor.