I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom. Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.
Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.
"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.
Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare.
Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!
