En liten uppdatering

Nu har det verkligen gått lång tid sedan jag uppdaterade bloggen - vilket förstås känns lite tråkigt. Sanningen är att jag det senaste året inte har läst lika mycket som jag brukade, kanske därför att studier har tagit mycket tid i anspråk, men kanske också för att även jag, i denna vår tid av sociala medier, korta statusuppdateringar, klickbaserad nyhetsrapportering och ständigt uppdaterade informationsflöden, har blivit sämre och sämre på att läsa långa, sammanhängande texter.

Men! Jag kan med glädje tala om att en sådan där lästorka visserligen är trist, men inte nödvändigtvis evig. Det som krävs för att bota den: mycket sammanhängande ledig tid, en skön fåtölj och en riktigt bra bok. Den riktigt bra boken som jag nu fastnat i är Joyce Carol Oates Carthage, som jag köpte förra våren då jag var i New York och faktiskt lyssnade på, och pratade lite med Oates (!). Häromdagen började jag äntligen läsa den, och än så länge är jag helt tagen. Nu är det inte så långt kvar, och när den är utläst tänkte jag se till att skriva om den här - för det är den värd! Kortfattat redan nu kan jag säga att Carthage är otroligt välskriven, spännande, intressant, handlar om allt från ett komplicerat syskonförhållande till situationen för dödsdömda amerikanska fångar, med den amerikanska drömmens baksidor som ett genomgående tema - precis allt man kan förvänta sig av Joyce Carol Oates-roman och lite till.

Under hösten har jag förstås läst en hel del, om än inte så mycket skönlitteratur som jag hade önskat. Jag har nämligen börjat på juristprogrammet på Lunds universitet, vilket innebär att jag har tryckt i mig en massa kurslitteratur, om avtalsrätt, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, EU-rätt, tryckfrihet och politisk filosofi ... Jag trivs hur bra som helst, jag lär mig en massa nya intressanta saker mest hela tiden och har träffat en massa trevliga nya människor (till exempel Anna, som till min stora förtjusning också bokbloggar). I och med att jag än så länge bara läst den första terminen har många av våra böcker varit just introduktioner till olika ämnen, och kan därför vara läsvärda även för den som inte läser juridik. Jag kan till exempel rekommendera Jonathan Wolffs An Introduction to Political Philosophy. Viss kurslitteratur, som Strömberg och Lundells Sveriges författning, är däremot något torrare och är kanske mindre aktuell för den som bara är nyfiken och inte behöver den för att plugga inför tentan i konstitutionell rätt.


Slutligen kommer ett tips till alla andra pendlare som skulle vilja läsa mer: läs noveller på bussen och tåget! Det är ett utmärkt sätt att hålla liv i läsandet även om när inte finns så mycket tid - att läsningen blir avbruten när man stannar vid sin hållplats gör inte jättemycket, eftersom novellsamlingar innehåller så många naturliga ställen att pausa på. I somras läste jag till exempel Alice Munros novellsamlingar Dear Life och Too Much Happiness, och jag kan varmt rekommendera båda två!

Jag träffade Joyce Carol Oates

The New York Public Library

För några veckor sedan var jag i New York, och där gjorde en jag en massa fantastiskt roliga och spännande saker, varav vissa var bokrelaterade. En dag var vi på New York Public Library, som nog är det finaste och häftigaste bibliotek jag har varit på (tätt följt av UB i Lund, där jag har lånekort och inte behöver trängas med en massa andra turister).

Vi besökte även The Strand, en enorm bokhandel bestående av fem våningar och 18 hyllmiles böcker. Där köpte jag ett par böcker från avdelningen banned books, alltså böcker som vid olika tillfällen och på vissa platser blivit förbjudna (och i vissa fall är det än i dag), nämligen The Uncensored Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde och en av Sir Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes.

Joyce Carol Oates (!!!)

Min signerade bok

Några dagar senare var vi tvungna att återvända till New York Public Library, eftersom vi upptäckte att ingen mindre än Joyce Carol Oates skulle prata där - och att det var alldeles gratis att komma och lyssna. Joyce Carol Oates är en av mina favoritförfattare, så en sådan chans kunde jag förstås inte missa. Det var otroligt intressant att lyssna på henne, och efteråt köpte jag hennes senaste bok, Carthage, som jag även fick signerad. Jag har alltså pratat med Joyce Carol Oates, som dessutom visade sig bo bara några kvarter bort från oss. Jag kan utan tvekan säga att det här var en av de coolaste sakerna jag har varit med om!

Bokrelaterat i New York

Om knappt två månader åker jag till New York. Det ska givetvis bli fantastisk roligt och spännande, men som den boknörd jag är undrar jag förstås om ni har några bra tips på bokrelaterade saker att göra i New York! Det kan vara museer, bokhandlar, bibliotek, caféer där författare har suttit och skrivit, platser där olika böcker utspelar sig ... Alla tips är uppskattade!

The Bell Jar

The Bell Jar är skriven av Sylvia Plath, och handlar om 19-åriga Esther Greenwood. Sommaren 1953 tillbringar hon i New York, eftersom hon och elva andra unga kvinnor genom att vinna en skrivtävling har fått jobb på en modetidning. Esther tycker om att skriva poesi, och drömmer om en framtid då hon arbetar med att skriva. Hon är förlovad med Buddy Willard, som av många ses som den perfekte mannen. Hon älskar honom inte, men innan hon hann bryta förlovningen drabbades han av TBC. Buddy förstår inte poängen med poesi, och tror att Esther, när hon gift sig och skaffat barn, inte kommer att vilja skriva längre. Inte bara Buddy, utan hela samhället, förväntar sig att Esther, och alla andra kvinnor, ska ha som främsta mål i livet att gifta sig, och att de när de väl har gjort det ska ge upp alla sina egna drömmar och intressen för att i stället fokusera på att vara duktiga hemmafruar som tar hand om hemmet och familjen. Buddys mamma, som på det sättet är en idealisk kvinna, förklarar för Esther att: "What at man is is an arrow into the future and what a woman is is the place the arrow shoots off from", alltså att främsta uppgift är att vara ett stöd för mannen och hjälpa honom att komma framåt, inte att förverkliga sina egna ambitioner.

Kvinnor förväntas också låta bli att ha sex, idealet är att "hålla sig ren" genom att bevara sin oskuld. Det har Esther gjort, men hon har tänkt sig att detsamma gäller för män. När det visar sig att Buddy har legat med en servitris, och inte ens tycker att det är någon stor grej, känner hon sig lurad. Att Buddy har haft sex stör henne egentligen inte, men hon är arg för att det inte skulle anses acceptabelt att hon gjorde det samma. En kille hon pratar med förklarar hur han, som visserligen inte är oskuld själv, aldrig skulle ha sex med en tjej han var kär i, eftersom han då inte skulle kunna respektera henne längre. Medan det ses som naturligt att män är sexuellt aktiva är det fult om kvinnor är det, en sexualmoral som, om än i en något mindre strikt version, finns kvar även idag.

Esthers plan var att efter månaden i New York gå en skrivarkurs, och när det visar sig att hon inte kommit in på den får hon i stället tillbringa sommaren hemma. Bland sina grannar ser hon kvinnor som anammat den traditionella kvinnorollen, och som tycks leva för att vara mödrar och hustrur. Esther bor tillsammans med sin mamma, som även hon menar att dottern borde anpassa sig till tidens kvinnoideal. Det är tydligt att det inte skulle innebära en framtid Esther skulle trivas med, och hon mår allt sämre.

Till slut drabbas Esther av ett sammanbrott och försöker ta livet av sig. Efter detta blir hon inlagd på ett mentalsjukhus. Så småningom flyttas hon till ett annan sådant, där även Joan, en före detta flickvän till Buddy Willard, är inlagd. Vid ett tillfälle frågar Buddy Esther om det är något hos honom som gör kvinnor galna, eftersom både Joan och Esther mår så dåligt. Esther svarar att nej, det är naturligtvis inte hans fel, och samtidigt som Buddy som individ absolut inte kan hållas ensamt ansvarig för kvinnors psykiska ohälsa i 1950-talets USA tror jag att de förväntningar på kvinnor han ger uttryck för spelar extremt stor roll.

The Bell Jar bygger till stor del på författarens egna upplevelser. I slutet av The Bell Jar, då Esther tycks ha kommit ur sin depression, konstaterar hon att hon inte kan vara säker på att den inte kommer att återkomma, att inte glaskupan kommer att sänka sig över henne igen längre fram i livet. Tyvärr blev det så för Sylvia Plath, som tog livet av sig i februari 1963.

The Bell Jar är en fantastisk roman! Jag älskar Sylvia Plaths språk, och vill nu gärna läsa hennes dikter.

Americanah

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, som tidigare har skrivit bland annat En halv gul sol, var en fantastisk läsupplevelse. Den handlar om Ifemelu , som är född och uppvuxen i Lagos, i Nigeria. När hon flyttar till USA, landet som påstår sig ha lämnat rasismen bakom sig, blir hon för första gången medveten om att hennes hudfärg är någonting som spelar roll. Att Ifemelu är svart gör att hon bemöts annorlunda av andra studenter, som förväntar sig att hon, som har engelska som modersmål, ska ha svårt att förstå dem om de inte pratar extra långsamt. Det gör att hon, som är svart och då inte har likadant hår som vita och därför inte kan gå till samma frisörer som de, är tvungen att lägga en hel dag för att åka till en frisersalong i en annan stad för att få sitt hår flätat, eftersom hon är alltför avvikande för att det ska finnas frisörer hon kan gå till i Princeton, där så gott som alla andra är vita. När hon väl är hos frisören får hon frågan om hon inte vill använda relaxer, ett medel svarta kvinnor förväntas använda för att deras hår ska bli blankt, rakt och ”prydligt”, som vita kvinnors hår, men som är cancerogent och fräter sönder hårbotten. I USA, landet där folk säger att man inte ser hudfärg längre, blir folk förvånade när Ifemelu har en vit pojkvän, och när Barack Obama ställer upp i presidentvalet möter hon folks om frågar sig om landet är redo för en svart president.

Tanken är att Obinze, som Ifemelu var tillsammans med innan hon flyttade, också ska flytta till USA, men så blir det inte. I stället hamnar han i England, där även han blir medveten om rasism på ett sätt han inte varit tidigare. Till exempel är han med på en middag, där de andra gästerna pratar om hur hemskt det är att Storbritannien skärper sina gränser mot flyktingar. Givetvis måste människor som har flytt från krig få komma in i landet, säger de, och uppfattar sig sannolikt som mycket öppna och antirasistiska, men Obinze känner sig bara främmande inför dem. Själv har han inte flytt från krig eller svält, utan bara från en känsla av att inte ha några valmöjligheter, en känsla av att livet skulle bli bättre någon annanstans än i Lagos.

 Det är inte ovanligt att rasister i diskussioner säger saker som ”de är faktiskt inte flyktingar på riktigt, de vill bara ha det lite bättre”, för att förklara varför Sverige (eller till exempel Storbritannien eller USA) borde ha mindre öppna gränser. Då tror jag att det är lätt hänt att man svarar genom att berätta om hur många människor som flyr från fruktansvärda förhållanden, som krig, svält och förföljelse, och hur viktigt det är att de här människorna får komma till Sverige, men genom att säga så ställer man upp på rasistens världsbild, man accepterar att kravet för att få komma in är att ha upplevt ett visst mått av lidande. Så borde det inte behöva vara, det borde inte vara fel att flytta från Nigeria till Storbritannien för att man tror att man skulle få det bättre där. Ingen ifrågasätter min rätt att flytta utomlands för att jag tror att jag skulle trivas bättre där, och ingen borde heller ifrågasätta Obinzes rätt att göra detsamma.

Jag har länge definierat mig som antirasist, och Americanah har fått mig att i ännu högre grad faktiskt se mina egna privilegier, de maktstrukturer som jag, i egenskap av vit svensk, gynnas av. I egenskap av kvinna missgynnas jag visserligen mycket i dagens samhälle, men inte på samma sätt som Ifemelu. Jag bedöms efter mitt utseende i större utsträckning än mina manliga vänner, jag förväntas sminka mig och jag lever inte riktigt upp till skönhetsidealen – jag kommer aldrig att vara lika smal eller ha lika slät hy som modellerna jag ser på tidningsomslagen i mataffärerna, men mitt utseende ligger ändå otroligt mycket närmare normen och idealet än vad Ifemelus gör. Jag kan gå in i vilken sminkaffär som helst och utan att behöva leta för att hitta vare sig puder eller foundation som är anpassat till min hudton. Det mörkaste alternativet skulle få mig att se överdrivet solbränd ut, medan det ljusaste skulle göra mig spöklikt blek, men så gott som varenda ”hudfärgad” sminkprodukt fungerar skapligt på mig, eftersom jag är vit. Även om jag inte ser ut precis som kvinnorna på tidningsomslagen är vi varandra lika, vi är samma färg. Filmer, böcker och tv-serier är alla fulla av människor som ser ut som jag, att människor med min hudfärg kan bli framgångsrika har alltid varit en självklarhet. Självklart finns även icke-vita representerade i media idag, men alltför sällan, och ofta alldeles för stereotypt.

Jag är vit, blond och heter Bergström i efternamn. Ingen kommer någonsin att fråga mig ”varifrån jag egentligen kommer”, ingen kommer någonsin att anstränga sig för att prata extra långsamt och tydligt med mig eftersom de inte förväntar sig att jag ska kunna svenska (vilket händer Ifemelu i Americanah, fast med engelska förstås, och vilket har hänt författaren Jonas Hassen Khemiris pappa). Jag kan flytta utomlands, plugga utomlands, glömma bort vartenda ord i nationalsången och inte ens fira midsommar, men min svenskhet kommer ändå aldrig att ifrågasättas. Häromdagen diskuterade vi Volvos senaste reklamfilm på en engelsklektion. Tydligen finns det människor som vänder sig emot att Zlatan representerar svenskhet, människor som inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk. Han är född och uppvuxen i Malmö, han är en av vår tids mest internationellt kända svenskar, men ändå anser sig folk ha rätt att ifrågasätta hans nationalitet. En del i klassen menar att hans svenskhet inte är riktigt trovärdig, eftersom Zlatan ju bor utomlands för tillfället. Jag känner mängder av svenskar som har bott utomlands, men så länge de är blonda och ljushyade är det ingenting som anses påverka deras nationalitet.

Att det finns rasism i samhället idag är ingenting nytt för mig, men det finns så många aspekter av rasism och förtryck som jag aldrig ens har tänkt på, just därför att jag, på grund av min hudfärg, har råd att låta bli att tänka på dem. Som vit kan jag välja när jag vill fundera på rasism och när jag inte vill det, jag behöver inte fundera på hudfärg eftersom min egen hudfärg aldrig kommer att orsaka några bekymmer för mig. Jag behöver aldrig fundera på om folk kommer att tro att min hudfärg betyder att jag är kriminell, jag behöver inte vara orolig för att mitt efternamn ska göra det svårt för mig att få jobb i framtiden och jag behövde aldrig vara rädd för att jag skulle bli skjuten av Peter Mangs. Det är betydligt svårare att se de strukturer man gynnas av än de man diskrimineras av. Till exempel har det aldrig varit svårt för mig att se risken för att mitt kön gör att människor inte tar mig på allvar, att det faktum att jag heter Matilda och inte Mattias kan göra att mina meriter värderas lägre när jag i framtiden söker jobb, och som ung tjej är jag betydligt mer medveten om risken för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp än vad killar i min närhet är. En del av det privilegium som kommer med att vara på toppen av en maktstruktur är möjligheten att slippa tänka på maktstrukturer, och när allting i din omgivning hela tiden är anpassat för dig är det svårt att se att andra missgynnas av det. Därför vill jag uppmana dig att som vit, man, heterosexuell eller cisperson att tänka lite längre nästa gång du känner för att säga att rasism, sexism, homofobi eller transfobi inte finns eller inte är så himla allvarligt. Ibland säger privilegierade personer till mindre privilegierade personer att ”du borde sluta tro att allting handlar om hudfärg/kön och så vidare”. Poängen är att som förtryckt på grund av sin hudfärg är det svårt att sluta se att allting är relaterat till hudfärg, eftersom omgivningen hela tiden bedömer en i förhållande till ens hudfärg, precis som jag inte kan sluta se hur mycket kön påverkar, eftersom jag hela tiden bedöms i förhållande till att jag är kvinna.

Decamerone

Så här trevligt är det att berätta historier

Sexualitet i allmänhet, och kvinnlig sexualitet i synnerhet, blir ofta stigmatiserad och skambelagd, såväl idag som historiskt sett. I patriarkala system blir kontrollen över kvinnors sexualitet ofta ett sätt att ytterligare befästa maktstrukturer, vilket idag tar sig uttryck genom till exempel hederskultur eller skambeläggande av sexuellt aktiva tjejer genom nedsättande ord som ”slampa” och ”hora”. När det gäller det här, liksom många andra frågor om såväl jämställdhet som andra saker, är det lätt att tänka sig den historiska utvecklingen som en rät linje på väg från dåligt till bra. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än så. När jag för ett tag sedan läste Boccaccios Decamerone var det just synen på kön och sexualitet som fascinerade mig mest.
Decamerone, av Giovanni Boccaccio, kan kallas världens första egentliga novellsamling. Den utkom första gången i mitten av 1300-talet, och innehåller hundra noveller. Novellernas ramberättelse handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan i Florens. För att fördriva tiden berättar de under tio dagar varje dag varsin novell. Decamerone betyder just ”tio dagar”, vilket är anledningen till att novellsamlingen fått detta namn. Intressant är att Decamerone, en bok som har närmare sju hundra år på nacken, på många sätt kan sägas vara ganska modern ur ett jämställdhetsperspektiv.

Redan i sitt eget förord kritiserar Boccaccio den rådande könsmaktsordningen. Decamerone tillägnas de kvinnor ”som inte finner någon tröst i att bara sy, spinna eller vinda garn”. Boccaccio menar att en man som plågas av olycklig kärlek har en mängd olika sätt han kan hantera detta på. En man kan ”gå vart han vill, han kan lyssna på andra och höra vad de har att berätta om denna värld, han kan hitta på allt möjligt; om han vill, kan han ta sin falk och gå ut och jaga, han kan fiska, rida, förströ sig med olika slag spel eller syssla med köpenskap och affärer”, medan kvinnor är hänvisade till att leva instängda i hemmet. Boccaccio kritiserar både kvinnornas instängdhet och begränsade handlingsutrymme och det faktum att de är tvungna att lyda det deras fäder eller äkta män bestämmer.

Också i många av novellerna finns kritik mot kvinnans underordning. I sjätte dagens sjunde novell blir Signora Filippa och hennes älskare upptäckta av Filippas man. Det hela utspelar sig i staden Prato, där en lag som beskrivs som ”lika klandervärd som grym” säger att en kvinna som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och upptäcks av sin make skall avrättas tillsammans med sin älskare. Filippa, som besitter flera egenskaper som ofta förknippats med manlighet, såsom mod, förmågan att inte drabbas av panik och ett stort självförtroende, lyckas dock genom sin egen klokhet och vältalighet klara sig undan detta öde. Inför domaren håller hon ett starkt tal, där hon bland annat säger att ”Jag är dock förvissad om att Ni som domare mer än väl vet att våra lagar i lika hög grad måste gälla alla medborgare och att de dessutom måste stiftas med gemensamt bifall från alla dem som ska lyda under samma lagar”, samt påpekar att lagen hon står anklagad under inte uppfyller något av dessa krav. Det Filippa inte bara eftersträvar, utan betraktar som en självklarhet, kan jämföras med att alla ska vara lika inför lagen samt rätten till lika rösträtt. Detta gör henne modern för sin tid, eftersom det kom att dröja ytterligare ett halvt årtusende innan detta uppfylldes i några delar av världen, och eftersom det än idag finns platser där kvinnor och män inte har samma juridiska rättigheter. Novellen slutar med att lagen upphävs och Filippa hyllas som en segrare av alla invånare i Prato. Ingenstans finns någon kritik mot henne för att hon som kvinna tar mycket plats, eller har ett aktivt sexliv.

En annan mycket intressant berättelse är den fjärde dagens första novell. I centrum för berättelsen står Ghismonda, dotter till prisen Tancredi. Hon blir bortgift, men kort därefter dör hennes make och hon flyttar tillbaka till sin pappa igen. Ghismonda, som nu fått prova på äktenskapets njutningar, vill gärna gifta sig igen, men hennes far misstycker. Då skaffar hon sig i stället en älskare, pagen Guiscardo. När Tancredi upptäcker detta låter han fängsla Guiscardo, men när han konfronterar sin dotter försvarar hon sig. Hon förklarar att unga människor oavsett kön av naturen känner begär, och kritiserar både könsmaktsordningen och klassamhället, i och med att hon argumenterar för det dåraktiga i att Guiscardo, som till sin karaktär är en av de noblaste människorna i världen, på grund av sin samhälleliga ställning inte anses fin nog för henne. Tancredi låter sig dock inte blidkas, och Guiscardo blir avrättad och Ghismonda tar sitt eget liv. I hur denna tragiska berättelse presenteras är det dock tydligt att Ghismondas och Guiscardos kärlek skall ses som någonting vackert, och att Tancredi genom att sätta käppar i hjulet för den skall ses som novellens skurk. Det görs också tydligt att om Ghismonda själv, och inte hennes far, haft makten över om och med vem hon skulle gifta sig eller inte hade ingen behövt lida. Att det slutar som det gör beskrivs som ”ogudaktigt och grymt”. Användningen av ordet ogudaktigt är i sig mycket intressant. Kontrollen av människors sexualitet, och de stränga bestraffningarna av utomäktenskapligt sex, har ofta förklarats med religiösa motiv. Medeltiden är en period som ofta förknippas med religiöst förtryck, vilket gör det spännande att man i ett medeltida verk har beskrivit bestraffande av ett utomäktenskapligt förhållande som just ”ogudaktigt”.

Inte heller i fjärde dagens femte novell, där Lisabettas äldre bröder mördar hennes älskare för att på traditionellt vis bevara hennes ärbarhet, läggs någon skuld på kvinnan som levt ut sin sexualitet. Kärleken beskrivs som det vackraste av allt, oavsett om den följer äktenskapets lagar eller inte, och att förstöra för människor som älskar varandra beskrivs alltid som en klandervärd handling.
Utöver detta finns det flera ytterligare exempel på noveller där kvinnor är sexuellt aktiva utan att det beskrivs som negativt. I den tredje dagens första novell kommer en ung man till ett kloster, där alla nunnorna genast grips av lust att ligga med honom. Detta sker också, och även om den unge mannen hade hoppats på att något sådant skulle hända är det nunnorna som tar initiativ. Här ges alltså kvinnorna den stereotypt manliga rollen som aktiva och initiativtagande, medan mannen är passiv och väntande.

I många moderna populärkulturella verk framställs svartsjuka, framförallt manlig sådan, som någonting positivt och romantiskt. I verkligheten är det snarare så att överdriven svartsjuka bör betraktas som ett första varningstecken för våld, vilket gör bilden av det som ett tecken på kärlek otroligt problematiskt. Ett exempel på ett sådant verk är Stephenie Meyers Twilight, där Edward ständigt övervakar Bella ”eftersom han älskar henne så mycket”. Den här bilden ges inte alls av Decamerone. Den sjunde dagens noveller handlar alla om just svartsjuka, och det lidande den leder till. Flera av männen i novellerna låser in sina hustrur, vilka i många fall till slut överlistar dem och bedrar dem. Att bedra en man som genom sin svartsjuka orsakat en så mycket lidande framställs som rättfärdigad och hyllningsvärd handling.

Även ramberättelsen är på många sätt väldigt jämställd. Det är en av kvinnorna, Pampinea, som tar initiativ till såväl flytten ut på landet som historieberättandet. Filomena och Elissa anser att de bör ta med sig män, eftersom ”mannen bör styra kvinnans kurs”, och därför tar de även med sig de tre männen. När de kommit fram säger dock en av dessa, Dioneo, att ”jag vet att det är mer på grund av er kvinnliga klokhet än genom vår manliga omtänksamhet som vi kommit till detta underbara ställe”. Hans uttalande är intressant på två sätt. Dels dementerar han det Filomena och Elissa sagt, genom att konstatera att männen inte alls var nödvändiga för att kvinnorna skulle klara sig. Dessutom vänder han på stereotypa könsroller, genom att förknippa klokhet med kvinnlighet och omtänksamhet med manlighet, när det ofta brukar vara tvärtom. Efter att man kommit fram bestäms det att man under tio dagar varje dag ska ha en drottning eller kung, och att de ska turas om så att var och en av dem får regera en av dagarna. Ingenting antyder att männen skulle ha rätt till större makt än kvinnorna. Den första dagen väljer de att Pampinea ska börja regera, vilket är mycket logiskt eftersom det hela varit hennes idé.

Givetvis finns det också mycket i Decamerone som är problematiskt ur ett modernt jämställdhetsperspektiv, såsom att Calandrinos hustru Tessa förlåter att han misshandlat henne vid ett flertal tillfällen, eller att kvinnan i den tionde dagens tionde novell framställs som en förebild eftersom hon utan att klaga accepterar att utsättas för allehanda plågor av sin make. Trots detta anser jag att Decamerone i de allra flesta fall visar på en mycket god kvinnosyn för att vara mellan sex- och sjuhundra år gammal. Det vore mycket bra om fler människor läste den, då den dessutom är fylld av en mängd noveller som ofta är lustiga, ibland tragiska, många gånger spännande, och alltid lika fängslande och livfulla.

Gott nytt år!

Om några timmar är 2013 snart slut, och jag hoppas att även 2014 ska bli ett trevligt år fyllt av härliga läs- och andra kulturupplevelser. Under den senare delen av 2013 har jag inte bloggat särskilt mycket, men jag har läst en del, dock inte riktigt så mycket som jag hade velat, och håller just nu på med en massa spännande julklappsböcker.

Malala Yousafzai, som kämpar för flickors rätt till utbildning, blev skjuten av en taliban men lyckligtvis överlevde och som märkligt nog inte fick Nobels fredspris, är en av de mest beundransvärda människorna på planeten. Nu har hon skrivit en bok, I am Malala, som jag fick i julklapp och just nu läser och verkligen uppskattar.

Flickors rätt till utbildning är en mycket viktig fråga för en feminist, och en svensk feministklassiker är ju Nina Björks Under det rosa täcket. Även den är en julklappsbok jag läser just nu, vilket är mycket intressant. Den är ungefär sjutton år gammal, och mycket av det som tas upp är tyvärr fortfarande väldigt aktuellt, till exempel hyllandet av den "naturliga" kvinnligheten (som tar sig uttryck genom att upphöja moderskapet - men inte faderskapet - eller genom att människor talar om "naturlig" skönhet, men fortsätter att äcklas över orakade kvinnoben eller håna kvinnor med ojämn hy).

En annan bok jag fick i julklapp var Bengt Liljegrens Hitler-biografi, som jag ser fram emot att läsa. I höstas var jag och lyssnade när han talade om sin Churchill-biografi (som jag även köpte och fick signerad), som är väldigt välskriven och intressant.

En bok jag sett fram emot länge som kom i år är Margaret Atwoods MaddAddam, den sista delen i trilogin som inleddes med Oryx and Crake och Year of the Flood. Av okänd anledning har jag inte läst klart MaddAddam än, men det jag läst än så länge tyder på att den är minst lika bra som sina otroliga föregångare.

Tess of the D'Urbervilles av Thomas Hardy har jag inte heller läst klart, och jag hoppas att det 2014 ska bli ändring på det. Jag är just nu ungefär mitt i, och tycker otroligt mycket om den.

Precis innan jul läste jag Boccaccios Decamerone, en novellsamling från 1300-talet. Om den ska jag inte skriva så mycket nu, eftersom här om några dagar kommer att dyka upp en lång text om den.

En bok som blivit film under året är Catching fire, andra delen i Suzanne Collins hungerspelstrilogi. Den första filmen var fantastisk, men den andra var ännu bättre (kanske till och med bättre än boken, om man får säga så på en bokblogg). Jag tyckte verkligen om att Prim fått en större roll än hon har i boken, och nu ser jag fram emot att få se Mockingjay, som ju är min överlägsna favorit av böckerna, bli film.

En annan underbar film, som jag såg så sent som igår, är Anna Odells Återträffen. Den har otroligt många lager, och kan beskrivas som en film om konstnären Anna Odell, som gör en spelfilm om hur hon på en klassåterträff konfronterar klasskamraterna som tjugo år tidigare mobbade henne (dock inte för att hon vill skuldbelägga, utan för att hon vill prata om hierarkier, och för att hon vill höra hur de upplevde den nio år långa tiden i grundskolan), och sedan visar filmen för de verkliga klasskamraterna och visar deras reaktioner (i verkligheten är dock alla utom Anna Odell själv skådespelare). Filmen är otroligt bra, och väcker tankar om mobbing, skuld, ansvar och hierarkier. Fler konstnärer borde göra film!

För att fortsätta på temat saker-som-inte-är-böcker har jag sett flera jättebra teaterföreställningar i år. Bäst var nog Third generation, som tillsammans med Amos Oz befinner sig högst upp på listan över nyanserade och kloka skildringar av Israel-Palestinakonflikten. Fantastiska var även Misantropen, som blev extra intressant eftersom man i Malmö stadsteaters uppsättning hade bytt kön på alla karaktärerna, och Love and information.

I somras läste jag The Inheritance of Loss av Kiran Desai, och det var ytterligare en fantastisk bok. Den innehåller bland annat det kloka citatet "But the child shouldn't be blamed for a father's crime, she tried to reason with herself, then. But should the child terefore also enjoy the father's illicit gain?" Detta kan appliceras på alla former av förtryck. Vita idag kan inte hållas ansvariga för slavhandel och kolonisation, och män idag kan inte hjälpa att patriarkatet en gång uppstod, men det förändrar inte det faktum att vita, män, cispersoner, heterosexuella och andra privilegierade grupper gynnas av de strukturer som råder idag och därför har ett ansvar för att aktivt motarbeta dem.

Trots att jag gärna hade läst lite mer, och bloggat lite oftare, är jag på det stora hela mycket nöjd med 2013 som kulturår, och hoppas att även 2014 blir bra. Gott nytt år!

Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.

The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Sommarlov och omläsning

Det är härligt med sommarlov, då det innebär massor av lästid! Själv har jag inlett sommarlovet med att läsa om Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Northern Lights,The Subtle Knife och The Amber Spyglass, eller Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren som de heter på svenska), och jag uppskattar dem precis lika mycket som jag gjorde när jag läste dem för första gången. Det var ungefär sju år sedan, och det är så himla fantastiskt med böcker man kan återvända till så många gånger och ändå upptäcka nya saker i. His Dark Materials är en sådan bokserie, den innehåller så många lager att varje omläsning är en stor läsupplevelse i sig. Det är otroligt fascinerande hur olika saker en åttaåring och en femtonåring kan se i en historia. När jag läste böckerna för första gången var Lyra och Will tolv år gamla och därmed  nästan vuxna. De är fortfarande tolv, men nu är de ganska små. Det gör dels att jag blir ännu mer imponerad av dem, men också att jag ser deras utsatthet på ett sätt jag inte gjorde förut. Det är mer tydligt för mig hur väldigt fel det är att Will måste ta hand om sin sjuka mamma, och jag har lättare för att se att Lyra ibland är betydligt räddare än hon vill ge sken av.

Oavsett hur gammal man är, och oavsett hur många gånger man läser dem, är His Dark Materials fantastiska böcker. Glad sommar och trevlig läsning!

Virus och försenat födelsedagsfirande

För ett tag sedan drabbades min mejladress av något slags virus, och jag kommer inte åt den! Om det är någon som har fått mejl om bantning eller annat märkligt från den ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Nu går det att nå mig på bokmatilda [at] gmail.com i stället.

Jag har förresten inte glömt att jag för ganska längesedan utlovade en tävling (eftersom bloggen fyllde år), men eftersom jag har ganska ont om tid får den vänta tills sommarlovet. Det kommer att bli av, jag lovar!

Läsning på gång

Just nu håller jag på att läsa en alldeles fantastisk bok, nämligen The Norhtern Clemency av Philip Henscher. Den utspelar sig framförallt i Sheffield på 1970- och 1980-talet, och lyckas med konststycket att handla om en massa olika människor utan att för den sakens skull bli rörig eller förvirrande. En annan sak som gör den så otroligt fascinerande är att alla dessa människor på sätt och vis är oerhört vanliga, men ändå unika och intressanta.

Katherine, Malcolm och deras barn Daniel, Jane och Tim hör alla till familjen Glover. Malcolm jobbar och roar sig med att rollspela historiska slag och gå på möten med sin trädgårdsförening, Katherine är hemma på dagarna. Förut hade hon ett jobb, men som många andra kvinnor slutade hon med det för att stanna hemma och ta hand om barnen när hon blev mamma. Det händer att hon saknar att arbeta, att hon blir uttråkad och önskar att hon hade någonting att fylla dagarna med. Jane drömmer om att bli författare, och brukar gå in i trädgården i det obebodda grannhuset för att skriva. Till samma trädgård brukar hennes storebror Daniel , som är snygg och populär, gå på kvällarna, tillsammans med olika tjejer. Tim, den yngste, är som barn mest intresserad av ormar och som tonåring av politik. Han är den i familjen som passar in minst, såväl hemma som i skolan.

Huset på andra sidan gatan förblir inte obebott särskilt länge. År 1974 flyttar familjen Sellers från London dit. Pappan, Bernie, har fått ett jobb i Sheffield, och de flyttar trots att hela familjen egentligen trivdes väldigt mycket bättre i London. Hans fru, Alice, jobbar liksom Katherine inte. Tioårige Francis tycker mest om att läsa böcker, och är lite rädd för att han inte ska passa in i sin nya skola. Hans storasyster Sandra är däremot inställd på att uppfattas som cool och häftig, eftersom hon kommer från London och tänker försöka ge sken av att hon brukar hålla till på huvudstadens alla inneställen. Livet i Sheffield blir dock inte riktigt som någon av de tänkt sig.

Medlemmarna i familjerna Glover och Sellers är bara några av alla de karaktärer som är med i The Northern Clemency, och de är alla otroligt verkliga. Vartenda litet samtal känns som om det är på riktigt, och ingenting känns tråkigt eller stereotypt. Att det är så väldigt många personer med gör dessutom att man får se saker från en massa olika perspektiv. Till exempel skildras gruvstrejken på 80-talet både genom en gammal gruvarbetare som sympatiserar med Thatcher och genom en ung, relativt välbeställd kommunist, och de känns båda precis lika trovärdiga och det går att förstå hur båda tänker. I verkligheten är det sällan självklart vad som är rätt, det finns inga absoluta sanningar, och det gör det inte heller i Philip Henschers fantastiska roman.

Liebster blog award

Av bästa En bok om dagen har jag fått den här fina utmärkelsen, tack så mycket!

När man fått utmärkelsen ska man först svara på nio frågor, och sedan skicka den vidare till fem andra bloggar. Här kommer mina svar på frågorna:

Vad ville du bli när du var liten?

Jag är fortfarande liten!

Vad är du idag?

En historieintresserad, feministisk, bokläsande gymnasieelev.

Vart vill du helst resa?

Nordkorea.

Var ser du dig själv om fem år?

 Förhoppningsvis på något bra universitet där jag lär mig spännande saker!

Rött eller vitt?

Jag gör som En bok om dagen, och utgår från att det inte syftar på vin, utan helt enkelt på färger. Frågan är i och för sig fortfarande ganska svår, det beror på vad det handlar om! Jag föredrar till exempel vita rosor framför röda, men tycker att röda skor är mer spännande än vita.

Sommar eller vinter?

Sommar! Visst kan det vara fint med snö, men nu tycker jag att att det har varit dags för värme ett tag.

Skog eller hav?

Jag vet inte, jag tycker om både och!

Vad gör dig ledsen?

Orättvisor och förtryck.

Vad är det bästa du vet?

Det vet jag inte, det finns mycket saker jag tycker om! Två saker som definitivt finns högt upp på listan är i alla fall böcker och solsken!

Och här kommer bloggarna jag skickar utmärkelsen vidare till:

Märta är klok och trevlig och har en massa intressanta saker att säga! Att läsa hennes blogg är alltid ett nöje!

Iktoro skriver såväl noveller som bokrecensioner och kritiska texter om läsplattor. Alltsammans är mycket roligt och intressant att läsa!

Lyrans texter är alltid välskrivna och intressanta, och dessutom har hon hittat på flera roliga bloggutmaningar (som jag gärna skulle vara lite bättre på att utföra), som Tematrion eller Klassikerutmaningen!

Hannah skriver även hon en massa kloka och läsvärda saker om böcker. Hon skriver dessutom en del om språk, och när hon nästa år flyttar till Storbritannien för att plugga tänker hon skriva en del om det, vilket kommer att bli jätteintressant att läsa!

Martina skriver mycket intressant om böcker, och lade dessutom nyligen upp den här fantastiska bilden:

Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky handlar om Charlie, som precis börjat high school, och som känner sig ganska ensam. Han har aldrig riktigt haft några nära vänner, och hans moster Helen, som han egentligen stod närmare än någon av sina föräldrar, är död. Förut hade han människor han umgicks med, men sedan en av dem, Michael, tog livet av sig har de som finns kvar mest mått dåligt och glidit ifrån varandra. Charlie börjar skriva brev, till en person som inte vet vem han är, och vars identitet läsaren inte känner till. Han vill känna att det finns någon därute som lyssnar, som fattar, och han hoppas att den han skriver brev till kan vara den personen.

Han berättar om sitt liv, om sakerna han ser i korridorerna. Han berättar om Susan, som han var kompis med innan, men som inte låtsas om honom eftersom han inte är speciellt populär, och om hur sorgligt han tycker att det är att hon gör sig dummare än hon är för att verka cool. Han berättar om sin syster, som han är orolig för eftersom han för ett tag sedan såg att hennes pojkvän slog henne. Systern har lovat att han inte har gjort det fler gånger, och förmått Charlie att inte berätta för någon, och eftersom hon är hans storasyster som han har mycket respekt för vågar han inte bryta det löftet, samtidigt som han känner att det bästa vore om systern slapp ha mer med pojkvännen att göra. Här som vid många andra tillfällen menar Charlie väl, han tänker mycket och vet hur han skulle vilja att saker var, han vill ordna saker men vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Charlie är väldigt intelligent, och älskar att läsa. Han tycker mycket om sin nya engelsklärare, som ger honom boktips och extrauppgifter. Så småningom börjar Charlie få en del vänner, som till exempel syskonen Sam och Patrick. De är alla några år äldre än Charlie, han tycker mycket om dem och de tycker mycket om honom. En sak jag gillar väldigt mycket med Wallflower är att Charlies nya vänner tycker om honom precis som han är. Att tonåringar förändrar vilka de är, och förnekar sina egna intressen (som Susan) för att passa in är tyvärr alldeles för vanligt i såväl ungdomsböcker som i verkligheten. Att så inte är fallet i Wallflower tycker jag är otroligt trevligt. Charlie hittar vänner, men han fortsätter att läsa jättemycket, han fortsätter tycka om sin engelsklärare, även när han har jämnåriga att umgås med. Böckerna var inte någonting Charlie hade i stället för vänner, och han överger dem inte för att andra ungdomar plötsligt vill umgås med honom. Han är den han är, och har de intressen han har, och han struntar i vad andra skulle kunna tycka om det. Det är en av de sakerna som gör att jag tycker så mycket om honom!

Jag tyckte mycket om Wallflower, som dessutom nyligen filmatiserats. Jag vill hemskt gärna se filmen, och det faktum att Sam spelas av Emma Watson gör att jag ser fram emot att se den ännu mer!

Frälsningsarmén

För ett par veckor sedan var jag på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Abdellah Taïa när han talade på Internationell författarscen. Han talade framförallt om Frälsningsarmén, som är den andra av hans böcker som översatts till svenska. Han berättade väldigt mycket intressanta saker, och jag är otroligt glad över att ha varit där! Nu har jag två signerade böcker av honom, och har dessutom träffat hans jättetrevliga förläggare Elisabeth Grate, vilket var jätteroligt!

En sak Abdellah Taïa pratade om som var otroligt fascinerande var hur han varje gång han återvänder till Marocko påminns om sin fattiga bakgrund. Att han idag är en framgångsrik författare, och långt ifrån den fattige pojke han en gång var, spelar ingen roll. I samma ögonblick som han sätter foten på marockansk jord känner han sig som en fattig man. Att klasskillnader kan vara så djupt rotade i samhällen och människor är både intressant och skrämmande.

När Abdellah Taïa var liten drabbades han ofta av panikattacker, vilket han hanterade genom att i detalj återskapa minnet av de egyptiska teveprogram han och hans familj tittat på för sig själv. En av de saker jag tycker utmärker Abdellah Taïas böcker är hans förmåga att beskriva saker på ett otroligt precist och träffande sätt, och kanske bidrog hans vana att som liten noggrant återberätta saker för sig själv till att utveckla denna förmåga.

Liksom den första av Abdellah Taïas böcker som kom på svenska, Ett arabiskt vemod, är Frälsningsarmén en självbiografisk roman. Den handlar om huvudpersonen Abdellahs uppväxt i Marocko, om livet i det lilla huset tillsammans med mamman, pappan och de åtta syskonen. Huset hade tre rum, ett som Abdellah delade med sin mamma och sina sex systrar, ett som var hans pappas och ett som var storebrodern Abdelkébirs. Detta var ett sätt att visa att Abdelkébir, som beundrades av alla men allra mest av Abdellah, var familjens kung.

Språket i Frälsningsarmén är otroligt starkt, att läsa den är en njutning och vartenda ord känns rätt. Abdellah Taïa skriver på franska, och På Internationell författarscen berättade han att han som barn inte var särskilt duktig på språket, men när han bestämde sig för att lära sig det blev han snabbt väldigt duktig på det, så duktig att han fick ett stipendium för att åka till Schweiz och studera fransk litteratur. Att franska inte är hans förstaspråk, och att det till och med fanns en period när han inte var så bra på det, gör det fantastiska språket i hans böcker ännu mer imponerande.

Abdellah Taïa är arabvärldens första öppet homosexuella författare, och kommer från ett land där homosexualitet betraktas som ett brott. Att det fortfarande är så i delar av världen är naturligtvis fruktansvärt, men saker går framåt. Frälsningsarmén har nyligen filmatiserats, med Abdellah Taïa själv som regissör. Den spelades in i Marocko, med tillstånd av marockanska myndigheter och under beskydd från marockansk polis.

Att lyssna på Abdellah Taïa var jätteintressant, och jag ser fram emot både att läsa mer av honom och att gå på Internationell författarscen och lyssna på fler författare!

Tack för recensionsexemplaren av Frälsningsarmén och Ett arabiskt vemod, Elisabeth Grate!

Tematrio - skolan

Den här gången handlar Lyrans tematrio om böcker som utspelar sig i skolor, så här kommer tre skolböcker jag tycker om:

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld är en fantastisk skildring av livet på den prestigefyllda amerikanska internatskolan Ault. Huvudpersonen Lee väljer att börja där efter att ha läst broschyren och känt att skolan nog skulle vara full av häftiga, trevliga människor som skulle vara intelligenta och ha ylletröjor och tycka om att läsa, men när hon väl kommit dit upptäcker hon att de andra inte alls är så öppna och lätta att bli vän med som hon väntat sig, och att hon inte känner sig lika hemma som hon hoppats.

I en klass för sig heter även Fanny Ambjörnssons bok om genus, klass och sexualitet bland svenska gymnasietjejer. Den är otroligt fascinerande och intressant! Det är även Rosa - den farliga färgen av samma författare, som visserligen inte handlar om skolan, men som jag ändå vill passa på att rekommendera!

Jostein Gaarders Sofies värld handlar inte om en vanlig skola, utan om en filosofiskola. Huvudpersonen Sofie börjar få mystiska brev, innehållande en hel filosofikurs. Dessutom börjar hon plötsligt hitta en viss Hildes tillhörigheter överallt, till exempel i sitt rum och i sin brevlåda. När hon till slut frågar filosofiläraren om vem Hilde är och varför hennes saker ständigt dyker upp i Sofies liv förklarar han att saker ofta glöms kvar och hamnar fel i skolor, och det här ju en filosofiskola.

Om jag fick välja en fjärde bok skulle Harry Potter få vara med också, eftersom jag liksom Lyran och många andra älskar Hogwarts något alldeles otroligt!

Skrivtävling

Varje år hålls litteraturfestivalen Litteralund i Lund, och varje år arrangeras i samband med detta en skrivtävling för ungdomar mellan femton och arton år. I år är temat skräck, och man kan skriva till exempel en novell, en dikt eller en teaterpjäs. Bidraget får vara max 8000 tecken, vilket motsvarar ungefär två A4-sidor, långt. Bidraget måste skickas in senast åttonde mars, och prisutdelningen äger rum nittonde april. Vinnaren får en läsplatta samt möjlighet att ge ut en egen bok, och de tre bästa bidragen kommer att dramatiseras i samband med prisutdelningen.

Själv tänkte jag vara med, var det du också!

Bloggen har fyllt fem!

Nyss insåg jag att min blogg för några dagar sedan, närmare bestämt den sextonde februari, fyllde fem år! Det ska naturligtvis firas, om än lite i efterskott. Att det är hela fem år sedan jag skrev mitt första inlägg känns ganska stort. Då var jag nio år gammal, nu fyller jag snart femton. Mitt första inlägg känns både avlägset och ganska nära på samma gång.

Jag återkommer när jag har listat ut hur det ska firas.

En författare jag vill lyssna på och en bok jag inte vågar skriva om

Nu skulle jag egentligen vilja skriva om Utrensning av Sofi Oksanen, men det är en så otroligt fantastisk bok att jag inte riktigt vågar. Det känns nämligen som om riktigt bra böcker förtjänar riktigt bra blogginlägg, och jag tror inte att jag skulle klara av att skriva en text som gjorde den här briljanta boken rättvisa. Kanske försöker jag någon annan dag, när jag känner mig modigare.

Ganska snart kommer Sofi Oksanens nästa bok, och den vill jag absolut läsa! Dessutom kommer hon till Internationell författarscen i Malmö den tjugotredje april. Då ska jag dit.