Tack för tio år med Hermione Granger

Det här är mitt bidrag till Enligt Os Bloggstafett med kvinnotema för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Det går ut på att man skriva ett blogginlägg om en kvinna, fiktiv eller verklig, som betytt mycket för en. Min första tanke var Hermione. Hon är en helt fantastisk karaktär, som jag alltid har tyckt om och beundrat. Hon är otroligt smart, och bäst på magi av alla på Hogwarts. Hon är dessutom stark och modig, och förtjänar verkligen att lyftas fram. Jag har alltid tyckt om henne, och även känt igen mig mycket i henne. Till exempel var det Hermione som lärde mig att man inte alltid behöver berätta allt man vet. När hon börjar på Hogwarts får hon inga vänner, eftersom hon hela tiden påpekar saker som andra gör fel och visar väldigt tydligt att hon är mycket smartare än alla andra. Det får andra att känna sig dumma, vilket leder till att de inte tycker om henne. Människor tycker i allmänhet inte så mycket om de som synliggör våra brister. En dag påpekar Ron för Harry att det faktiskt inte är så konstigt att Hermione inte har några vänner, eftersom hon är så jobbig. De är på väg från en lektion i trollformellära där Hermione förklarat för Ron att han misslyckas för att han uttalar trollformeln Wingardium Leviosa på fel sätt. Ron blir irriterad, det kan ju inte vara så viktigt hur han uttalar det. Just när han pratar om det går Hermione förbi och råkar höra, vilket inte riktigt var meningen. Senare på kvällen utbryter stor panik när det visar sig att ett troll tagit sig in på Hogwarts, men under ledning av prefekterna går alla elever till sovsalarna. På vägen kommer dock Harry och Ron på att Hermione inte är där. De har hört att hon sitter på en toalett och gråter, troligtvis på grund av det Ron sade. Tänk om trollet hittar henne, då är det ju faktiskt Rons fel om hon råkar ut för något, eftersom det är hans fel att hon inte är med de andra på väg till sovsalarna. Harry och Ron smiter iväg från de andra för att leta upp Hermione och varna henne för trollet, men de kommer fram till flicktoaletten ungefär samtidigt som trollet gör det. Tillsammans lyckas de tre elvaåringarna besegra trollet, till stor del genom att Ron, instruerad av Hermione, använder trollformeln de övat tidigare på dagen. Sedan är de vänner. Efter detta börjar Hermione tänka lite mer på att hon inte alltid behöver påpeka när andra gör fel, samtidigt som Ron och Harry inser att hon faktiskt hade rätt. Om Ron inte hade uttalat Wingardium Leviosa som hon sade att han skulle uttala det hade trollet kunnat döda dem alla tre. Jag har varit ganska lik hur Hermione var när hon började på Hogwarts, vilket ledde till att många blev irriterade på mig. Det var jobbigt, och då betydde det väldigt mycket för mig att kunna läsa om och känna igen mig i Hermione. Då kände jag mig mindre ensam, och förstod att det vore lättare att få vänner och inte skrämma bort folk om jag var lite mindre besserwisseraktig. För några år sedan kom den sista boken ut, vilket både var roligt och sorgligt. Det var då, och är fortfarande, Hermione jag tycker mest om och kan identifiera mig mest med. Som den Harry Potternörd jag är har jag gjort ett ganska stort antal "Vilken Harry Potterkaraktär är du mest lik"-test på olika ställen på internet, och jag blir så gott som alltid, med stolthet, Hermione. Böckerna handlar ju framförallt om Harry, det är han som är hjälten. För mig är det, och har alltid varit, Hermione som är viktigast. I sommar har hon funnits i mitt fjorton år långa liv i tio år. Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen.

Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

Årets boktipsare

I går var jag i Stockholm på prisutdelning för Årets boktipsare. Vann gjorde Kerstin Rydén, grattis! Priset är hundra valfria böcker, ett original av Nina Hemmingsson och en Stringhylla. Jag hade jättetrevligt och träffade en massa nya, trevliga människor! Några av dem var de andra nominerade, som förutom Kerstin Rydén var Karin Cellton, Hanna och Elin på Tonårsboken och Tova på Bokugglan. Andra trevliga människor som var där var Ada Wester från Gilla Böcker, Anna, Elisabeth, Gustav och Christina från Bonniers och två "vanliga okända människor" (det var så de presenterade sig) som berättade att de hejade på mig.

Det var ju inte jag som vann de hundra böckerna, men ändå hade jag med mig fjorton nya hem igår. Det beror dels på att alla som var på prisutdelningen fick en goodie-bag som bland annat innehöll böcker, och dels på att det i Bonniershuset fanns en bänk med en massa böcker Bonniers inte ville ha och som man därför fick ta hur många som helst av. I sådana lägen gäller det att passa på, och jag hittade bland annat Det går an av Carl Jonas Love Almqvist och Vivi Edströms bok om Jane Austens författarskap. I min goodie-bag fanns bland annat Öster om heden av Viveca Lärn, vars barnböcker jag tyckte om som liten men vars vuxenböcker jag ännu inte läst några av, och Mina vackra ögon av Nina Hemmingson (som jag för övrigt träffade igår!). Den sistnämnda läste jag på planet hem och den var mycket, mycket bra och väldigt rolig.

Bland böckerna på bänken på Bonniers hittade jag även Vinden går genom gräset och Krigarens sköld av Vibeke Olsson. De tog jag dock inte med mig, eftersom jag köpte dem på Hamrelius rea i onsdags. Det var ganska irriterande, för även om det är roligt att köpa böcker billigt är det ännu roligare att få dem gratis! Att vara på Hamrelius rea var mycket trevligt, även om ett par av böckerna jag köpte köptes i onödan. Den är nämligen lite speciell, på ett väldigt bra sätt. I stället för att rea vissa böcker under en längre tid har Hamrelius fyrtio procents rabatt på allting i hela butiken de fem första dagarna av rean (alltså till och med söndag). Om man dessutom köper ett rabattkort för sextio kronor blir det ytterligare tio procents rabatt, vilket innebär totalt fyrtiosex procent. Jag gillar den här sortens bokrea, eftersom det gör att det går att hitta billiga böcker som inte reas någon annanstans. Det känns nämligen som om många av de andra bokhandlarna rear samma böcker, men på Hamrelius går det att hitta mycket fler titlar (till exempel pocketversionen av Elin Wägners Pennskaftet, som är tillfälligt slut hos nätbokhandlarna men som stod i ett hörn av Hamrelius och bara väntade på mig)!

Ännu ett grattis till Kerstin Rydén, och tack alla ni som var med och gjorde gårdagen så trevlig och alla ni som röstade på mig så att jag fick vara med!

Bokrea!

Nu är det den här tiden på året igen, då det är kallt och mörkt men framförallt dags för bokrea! Jag har precis beställt, och jag har hittat en massa böcker jag vill ha, och jättemånga jag skulle ha köpt om jag inte redan hade dem. Inspirerad av En bok om dagen har jag nu börjat läsa Vibeke Olssons Sågverksungen (som jag haft länge men faktiskt inte läst), och eftersom jag tycker väldigt mycket om den än så länge har jag beställt fortsättningen Bricken på Svartvik som finns på rean.

Några andra böcker jag har beställt är Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt, Katt i Warzawa av Slavenka Drakulic, Så jävla normal av Nina Hemmingsson och Bara lite AIDS av Sara Granér. Sara Granér har även skrivit den fantastiska Med vänlig hälsning, och eftersom Bara lite AIDS var tillfälligt slut sist jag försökte köpa den blev jag extra glad över att hitta den på rean!

För den som inte har läst den finns Sonya Hartnetts Butterfly på rean på både svenska och engelska. Innan filmen kommer (vilket det gör snart) måste ni som inte har gjort det än se till att läsa Hungerspelen, och då kan det passa ganska bra att den finns på rean.

Fler bra ungdomsböcker som reas i år är bland annat Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie, Chain Mail - Skicka vidare av Hiroshi Ishizaki, Tystnad, tagning av Michelle Magorian och Om jag stannar av Gayle Forman. För mindre barn finns Pija Lindenbaums Siv sover vilse och två av Dav Pilkeys underbart fina böcker om Draken, Drakens vän och Drakens vimsiga dag. Till alla nyblivna filosofer finns Tänk själv - en inspirationsbok för unga filosofer av Peter Ekberg på rean.

Ett annan fantastisk bok är Einsteins fru av Liv Strömquist, och den borde alla som inte redan har köpa. Ännu fler bra böcker som reas nu är Här är allt så perfekt av Niklas Orrenius, Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman.

Åh, vad roligt det är med bokrea!

Rosa - den farliga färgen

Rosa - den farliga färgen handlar om synen på färgen rosa i vårt samhälle. Hur tänker de som väljer att klä sig i rosa? Hur uppfattar vi människor som är klädda i rosa, och har rosa alltid varit kopplat till kvinnlighet?

I Rosa - den farliga färgen pratar Fanny Ambjörnsson med småbarnsföräldrar, småbarn, queeraktivister och män som enbart klär sig i rosa. Tankarna kring vad färgen står för är många, och det är så gott som ingen som sätter på sig rosa kläder utan att ha en tanke med det, och den här boken väcker väldigt mycket tankar hos mig.

Många av de föräldrar Ambjörnsson pratar med undviker att klä sina döttrar i rosa, då de tycker att det känns för stereotypt och sänder ut signaler om att dottern framförallt finns för att vara behagfull och gullig. Ändå är det så att de flesta barnen ändå inte har könsneutrala kläder, det är bara det att färgen rosa har undvikits. På öppna förskolan där Fanny Ambjörnsson studerar småbarns kläder visar det sig att det trots avsaknaden av rosa fortfarande är så att tjejerna har ljusa, blommiga kläder medan killar har mörka färger. Även föräldrar som säger sig vilja undvika de könsstereotypa kläderna visar sig efter en stund faktiskt tycka att det är viktigt att det syns vilket kön barnet har. Att sätta på en liten pojke rosa kläder är för de flesta helt otänkbart, men ingen kan riktigt svara på varför.

Hur kommer det sig att det tas för givet att alla tjejer någon gång under sin tidiga barndom kommer att gå igenom en fas där de är besatta av rosa? Av de små tjejer Fanny Ambjörnsson träffar känner många en stark gemenskap kring färgen rosa. Någon drömmer om att ha ett helt rosa prinsesskalas, med bara tjejkompisar. I princip alla killarna avskyr rosa, och allt det rosa blir en plats där bara vissa får komma in. Många flickor säger att de känner sig fina i rosa, men hur blev det egentligen så viktigt att vara fin och varför kan man inte vara fin i mörkgröna byxor och en ljusblå tröja i stället för en rosa klänning? Handlar det om all reklam som är riktad till (även väldigt unga) tjejer där utseende hela tiden ställs i fokus? Att leksaker som barbiedockor spelat in är väldigt troligt. Till barbiedockor, en leksak som är väldigt riktad till tjejer, finns tillhörande tidningar där det står om barbies besök i klädboutiquen, skoaffären, modelabyrinten och om hennes gulliga smyckeskrin, till exempel. Den uppmaning som flickor får genom detta är att ja, att bry sig om sitt utseende är rätt, och även att ett "fint" utseende har en tydlig koppling till det rosa och det klassiskt feminina.

Nästa kapitel handlar om män som klär sig i rosa. Hur andra uppfattar dem, och vilken självsäkerhet och social status man måste ha för att som man våga vara rosa. Att män tycker att det skulle vara pinsamt att kopplas ihop med rosa ses ofta som en sanning som inte ifrågasätts. I Thailand får de poliser som gjort sig skyldiga till små förseelser bära ett rosa Hello Kitty-armband utanpå sina uniformer för att förödmjukas, pojkar som klär sig i rosa blir ofta retade och jag har hört klasskompisar på syslöjden säga saker i stil med "Åh, jag skulle så gärna vilja sy en rosa tröja till min lille kusin, det vore så fint, men det är ju en pojke så det skulle han ju inte bli glad för ..." Att det ses som naturligt och självklart att män ogillar rosa är egentligen väldigt märkligt, då rosa förr i tiden var något som representerade manlighet. På 1600-talet och 1700-talet klädde sig mäktiga män i peruker, klackar och mycket färg (bland annat rosa).

I Rosa - den farliga färgen finns flera män som gillar rosa. Trettioåriga Jakob beskriver det som att han för en kamp för rosa, och Erik menar att rosa kläder ger honom en känsla av att han är stark och klarar att gå sin egen väg. Alla de rosaklädda män Ambjörnsson pratar med har en tanke med sitt färgval. De vill visa att de kan bryta mot normerna, och de känns alla ganska trygga i sig själva. Ingen man med dålig självkänsla sätter på sig en rosa skjorta, och ingen man köper ett par rosa byxor bara för att han tycker att de är snygga. Alla är medvetna om att en man klädd i rosa uppfattas som fjollig, feminin och riskerar att folk tror att han är homosexuell (någonting som ju egentligen inte borde vara ett problem, men som tyvärr ändå är det för väldigt många).

Hos vissa finns kopplingen mellan överklass och rosa kvar. Många associerar rosaklädda män med festande "Stureplanskillar", som i populärkultur ofta har en väldigt tydlig koppling till färgen rosa. Det här kan mycket väl ha ett samband med forna tiders rosa överklassmän, och kanske med att alla de stora finanstidningarna tryckta på rosa papper. Rosa signalerar inte bara fjollighet, utan även framgång och ekonomisk välgång.

Det fjärde och sista kapitlet i den här boken är det jag tycker är allra intressantast. Det handlar om rosa och feminitet i feministiska queerkretsar. Många berättar om hur den rosa färgen, och det klassiskt kvinnliga, ofta blir nedvärderat även i feministiska kretsar. En av dem är Sofie, som har inrett sitt rum nästan helt i rosa och identifierar sig som femme. Hon är väldigt feminin, och har lite överdrivit det rosa för att protestera både mot samhället i stort och de kretsar hon rör sig i. Hon vill reclaima färgen rosa, och göra den till något tufft och starkt. Hon kände att det bland queeraktivisterna var väldigt många kvinnor som hade en mer maskulin klädstil, och hon kände att hon ville fortsätta vara feminin utan att det skulle göra att hon hamnade utanför. En annan tjej som tänker på ett liknande sätt är Maria, som gärna klär sig i korta kjolar, för att visa att kort kjol inte är synonymt med sexuell tillgänglighet. Man ska kunna ha en feminin klädstil utan att det ger män rätt att stirra eller tafsa.

Att kvinnor och män förväntas vara på vissa sätt, till exempel att kvinnor ska ha en feminin stil för att bli accepterade och vice versa, är väldigt, väldigt fel. Samtidigt är det också lätt att det blir fel när det i en subkultur blir tvärtom. Sofie och Maria beskriver hur det i queera kretsar ses som något negativt om man som tjej klär sig i rosa, och hon vill protestera mot det. Hon vill visa att man kan vara rosa men ändå inte vara heterosexuell, ändå vara feminist och ändå ta mycket plats. Jag tycker att det är väldigt intressant hur personer som Sofie, som vid en första anblick inte ser ett dugg normbrytande ut, egentligen bryter mot flera ideal på olika sätt. Både den allmänna normen som säger att kvinnor bör bete sig på ett visst sätt, och idealet bland queeraktivisterna som säger att rosa och femininitet är fel.

Rosa - den farliga färgen är en riktigt, riktigt bra bok, som väcker väldigt mycket intressanta tankar. "En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt?", frågar Fanny Ambjörnsson i slutet av boken. Absolut, för, som hon själv skriver några rader längre ner, rosa är inte vilken färg som helst. Rosa är en oerhört laddad färg, som kan tolkas på väldigt många sätt. Om man vill veta vilka, hur och varför rekommenderar jag verkligen Rosa - den farliga färgen. Och när jag ändå håller på passar jag på att även rekommendera en annan bok av samma författare, nämligen I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Den är också helt otroligt bra och intressant!

Tack för recensionsexet, Ordfront!

Vi ses på Place de la Sorbonne

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.