Skrivtävling

Varje år hålls litteraturfestivalen Litteralund i Lund, och varje år arrangeras i samband med detta en skrivtävling för ungdomar mellan femton och arton år. I år är temat skräck, och man kan skriva till exempel en novell, en dikt eller en teaterpjäs. Bidraget får vara max 8000 tecken, vilket motsvarar ungefär två A4-sidor, långt. Bidraget måste skickas in senast åttonde mars, och prisutdelningen äger rum nittonde april. Vinnaren får en läsplatta samt möjlighet att ge ut en egen bok, och de tre bästa bidragen kommer att dramatiseras i samband med prisutdelningen.

Själv tänkte jag vara med, var det du också!

Bloggen har fyllt fem!

Nyss insåg jag att min blogg för några dagar sedan, närmare bestämt den sextonde februari, fyllde fem år! Det ska naturligtvis firas, om än lite i efterskott. Att det är hela fem år sedan jag skrev mitt första inlägg känns ganska stort. Då var jag nio år gammal, nu fyller jag snart femton. Mitt första inlägg känns både avlägset och ganska nära på samma gång.

Jag återkommer när jag har listat ut hur det ska firas.

En författare jag vill lyssna på och en bok jag inte vågar skriva om

Nu skulle jag egentligen vilja skriva om Utrensning av Sofi Oksanen, men det är en så otroligt fantastisk bok att jag inte riktigt vågar. Det känns nämligen som om riktigt bra böcker förtjänar riktigt bra blogginlägg, och jag tror inte att jag skulle klara av att skriva en text som gjorde den här briljanta boken rättvisa. Kanske försöker jag någon annan dag, när jag känner mig modigare.

Ganska snart kommer Sofi Oksanens nästa bok, och den vill jag absolut läsa! Dessutom kommer hon till Internationell författarscen i Malmö den tjugotredje april. Då ska jag dit.

Ja, jag tycker att vissa böcker är bättre än andra

Diskussionen om huruvida det finns bättre och sämre litteratur rasar. Ja, menar vissa, en del böcker kan man objektivt säga är dåliga, medan andra tycker att nej, det är en fråga om personligt tycke och smak. Det är inte första gången ämnet är uppe i bokbloggosfären, och den här gången började det med det här inlägget hos Bokhora. Några andra som skrivit om det är enligt O och En bok om dagen.

Jag håller med om att en del böcker helt enkelt är bra, medan andra är dåliga. Saker som kan göra böcker dåliga är ett dåligt språk (men hur definierar man ett dåligt språk? Jag vet inte riktigt, men det brukar kännas), platta karaktärer som saknar trovärdighet eller kanske en alltför förutsägbar handling. En bok med ett budskap som förespråkar föråldrade könsroller eller rasism är sämre än en som förordar alla människors lika värde och rätten att vara den man är. Allra bäst är förstås en bok som uppfyller alla kriterier, en bok med en intressant handling, djupa och trovärdiga karaktärer, ett bra språk och ett vettigt budskap.

Att en del böcker är bra och andra dåliga betyder inte att det är fel att uppskatta dåliga böcker. Sämre böcker kan absolut vara underhållande, det kan jag också tycka. Man är inte en sämre människa för att man föredrar deckare framför nobelpristagare, men att Selma Lagerlöf skrev bättre än Camilla Läckberg gör kan man inte förneka.

Att bestämma vilka böcker som är bra och vilka som inte är det är inte alltid lätt. För mig känns det ofta självklart, men det betyder verkligen inte att alla tycker samma sak. Johanna Lindbäck på Bokhora, som skrev det ursprungliga inlägget, menar liksom jag att en del böcker objektivt kan sägas vara dåliga och andra bra, men jag delar inte hennes uppfattning om vilka böcker det är. Hon tar upp Boktjuven av Markus Zusak som ett exempel på en bok som inte är bra, medan jag menar att den visst är bra.

Lyrans tematrio handlar om just dåliga böcker, så här kommer tre böcker som är dåliga - enligt mig!

1. Liksom Lyran själv har jag med Twilight i min lista av dåliga böcker. Jag har visserligen bara läst den första delen, men det räckte. Den var illa skriven, full av klichéer och adjektiv. Karaktärerna var onyanserade, och könsrollerna stereotypa.

2. En annan populär bok jag inte alls tyckte om är Dan Browns Da Vinci-koden. Jag läste inte klart den, och tyckte helt enkelt att den var tråkig. Jag förstår inte alls dess storhet. Språket var ingenting jag fastnade för, och skildringen av hur huvudpersonerna sprang runt på Louvren och då och då förstörde tavlor tyckte jag var ganska motbjudande.

3. Saknad Jennie tre år av Carolyn B. Cooney innehöll liksom Twilight en massa väldigt föråldrade och stereotypa könsroller. Jag håller med Lyran, ett uselt genusperspektiv är ett effektivt sätt att göra en bok dålig!

Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!

En bok att se fram emot

I augusti kommer den tredje boken i Margaret Atwoods MaddAdam-trilogi (som hittills består av fantastiska Oryx och Crake och Year of the Flood), som heter just MaddAdam, ut. Jag längtar till augusti!

Här kan man läsa mer om böcker som kommer ut under året.

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar - om pengars och människors värde är otroligt bra, och innehåller väldigt mycket som är intressant och tankeväckande. Den viktigaste slutsatsen är denna: vårt system är ohållbart. Det kapitalistiska, tillväxtinriktade system vi lever i kräver att vi hela tiden konsumerar saker, annars kraschar ekonomin. Ständig konsumtion kräver dock ständig produktion, vilket är väldigt slitsamt för miljön. Vår planet klarar alltså inte av att vi beter oss på det sätt som är en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera. Det logiska borde då vara att arbeta för att utforma ett nytt ekonomiskt system, eller att helt enkelt låta ekonomin stå åt sidan ett tag för att rädda jorden. Visserligen är det inte bra med finanskris, men en kraschad ekonomi går ändå att reparera så småningom, även om det tar tid. När vi har förstört planeten är det kört. Ändå prioriteras ekonomin över så gott som allting annat. Nina Björk skriver om hur valrörelsen 2010 i princip bara handlade om pengar. Människor antas inte längre rösta på företrädarna för den ideologi de tror på, utan på det parti man tror kommer att se till att man får mest pengar. När det går dåligt för ekonomin pratas det otroligt mycket om att vi måste konsumera mer. Privatpersonernas uppgift i samhället är att konsumera, eftersom ekonomin kräver det. När konsumtionen går ner är det stora rubriker om den negativa inverkan det kan ha på ekonomin, men inte alls lika många om att det är positivt för miljön.

"Den politiska människan är död", menar Nina Björk. Allt fler röstar helt enkelt med plånboken, röstar på det alternativ som ger mest pengar snarare än det som vill arbeta för ett samhälle man tror är bra. Inte bara väljarna bryr sig mindre och mindre om ideologi, även för politikerna själva verkar det minska i betydelse. Många framstående politiker menar att politiken måste anpassas efter vad väljarna vill ha, eftersom man får fler röster då. Detta tycker jag är ett väldigt obehagligt sätt att resonera, eftersom den som tänker så menar att makt i sig har ett värde. Genom att säga så säger man att man vill ha makt för maktens egen skull, vilket jag tycker är otäckt. Vad är meningen med makt om man varit tvungen att ge upp mycket av det man trodde på för att få den? Då kan man ju inte använda den för att förändra det man från början ville förändra, och vad ska man då använda makten till?

Så gott som hela vår tillvaro handlar om att köpa och sälja saker. Vi överhopas av reklam, som uppmanar oss att köpa saker. På arbetsmarknaden säljer vi arbetskraft. Förr i tiden handlade det om kroppsarbete, idag säljer man i stället service. I högre och högre utsträckning säljer vi till och med våra känslor. Det finns handböcker om hur man ska bete sig som säljare där man uppmanas bete sig som om kunden är ens vän. För att vinna kundens förtroende ska man vara "uppriktigt intresserad" av saker kunden pratar om. Det räcker alltså inte att spela intresserad, att i sin tjänst låna ut sin mimik och sitt tonfall. När man tar jobbet som säljare säljer man sitt uppriktiga intresse. Det finns flygbolag som på reklamskyltar garanterar att deras kabinpersonal ler "äkta leenden". Detta innebär alltså att kabinpersonalen inte bara måste le, deras leende måste komma från hjärtat. Naturligtvis går det, tack och lov, inte att kontrollera att säljarens intresse är ärligt eller att kabinpersonalen verkligen är så lycklig som det ser ut, men att handla med känslor på det sättet tror jag leder till att vi blir misstänksamma mot de känslor människor visar utan att få betalt för det. Om vi hela tiden uppför oss på vissa sätt, försöker känna vissa känslor för att väcka en kunds förtroende blir det svårt att lita på att de känslor människor visar är äkta. Verkar hon intresserad för att hon verkligen är det, eller för att hon hoppas få ut någonting av det? blir en fråga vi ständigt måste ställa oss. I ett samhälle där allting handlar om att köpa och sälja saker blir vi misstänksamma mot vänligheter utan baktankar, när vi tvärtom borde kunna ta för givet att känslorna människor visar är äkta.

Som det är idag ansvarar kvinnor för en betydligt större del av hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor är föräldralediga mer, och tar mer ansvar för hemmet och familjen. Män arbetar mer, och deras karriärer värderas ofta högre än kvinnors. Mammor får oftare "offra karriären" för att vara föräldralediga, eftersom pappans karriär anses vara viktigare. Generellt sett tillbringar pappor mindre tid med sina barn än vad mammor gör. Att detta inte är rättvist, inte jämställt, kan de flesta skriva under på. Dock menar många att lösningen för att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska börja bete sig mer som män. Kvinnor ska jobba mer, kvinnor ska sluta vara sådär omhändertagande och sluta ta sig tid med sina barn. Att bete sig på detta typiskt kvinnliga sätt anses av många vara en "dålig investering", att umgås med sina barn har inga positiva konsekvenser för karriären, att vara osjälvisk och omhändertagande leder bara till att man blir trampad på. Nina Björk menar att detta inte alls är lösningen, och jag håller med henne. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor tycker att det är viktigare att tjäna största möjliga mängd pengar än att ta sig tid för sina familjer? Vill vi att människor ska sluta bry sig om varandra, helt enkelt för att vi bryr oss mer om oss själva? Nej, det vill inte jag, och inte heller Nina Björk. Det vore bättre om fler tog efter det traditionellt kvinnliga sättet att vara, och blev mer intresserade av sina medmänniskor och mindre uppfyllda av sina karriärer.

Just det där hur det ofta antas att det bästa sättet att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska blir mer manliga är någonting jag har funderat ganska mycket på. Killar tar generellt betydligt mer plats i klassrum än vad tjejer gör. Tjejer är duktigare på att räcka upp handen, killar avbryter mer. Det pratas otroligt mycket om att tjejer måste ta mer plats och att tjejer måste bli mindre mesiga. Jag förstår helt enkelt inte. Varför är det fel att räcka upp handen i stället för att bara prata rakt ut, varför ska man träna på att avbryta varandra? Även här vore det bättre om fler killar betedde sig på ett typiskt feminint sätt, och slutade prata rakt ut och avbryta. Dels är det respektfullt mot andra att inte prata medan de pratar, och dels skulle ljudnivån i ett klassrum bli helt outhärdlig om alla pratade lika mycket som de stökigaste killarna brukar göra. Kvinnor har oftast lägre lön än män, men jag hör oftare människor säga att kvinnor måste bli tuffare i anställningsintervjuer än att det är något fel på vårt samhälle som konstant värderar kvinnors arbete lägre än mäns. Om vi jämför med ett exempel där det är tjejerna det går bäst för ser debatten väldigt annorlunda ut. Killars betygssnitt är lägre än tjejers, och det stora problemet anses av de flesta vara att "skolan missgynnar pojkar". Märk väl, det är inte pojkarna som måste anstränga sig mer (på samma sätt som kvinnor måste anpassa sig i anställningsintervjuer), man menar i stället att skolan måste förändras så att den passar pojkarna bättre. I fall där kvinnor missgynnas läggs desto mer ansvar på kvinnorna själva, liksom det snarare verkar vara kvinnornas ansvar att förändra sitt beteende och satsa mer på sina karriärer i ett läge när det kvinnliga beteendet egentligen borde vara mer eftersträvansvärt.

Nej, ett system som kräver att vi producerar mer och mer samtidigt som jordens resurser sinar, ett system som till och med får företag att satsa på att utveckla produkter som går sönder snabbt (så att vi blir tvungna att köpa nya), är inte hållbart. Men vad ska vi göra i stället? Det vet jag inte, i nuläget finns inga direkta alternativ. Men en sak är säker. Vi måste försöka utveckla ett alternativ. Vi kan inte bara fortsätta att lydigt konsumera utan att fundera på vad det leder till. Vi måste bli mer medvetna om problematiken kring vårt ekonomiska system (och vår allmänna fixering vid ekonomi), och ett väldigt bra sätt att bli medveten är att läsa Nina Björks bok.