31 juli 2012

1984

1984 av George Orwell är den första bok jag läst i Lyrans klassikerutmaning. Den skrevs 1948 (och gavs ut året därpå) och skildrar en skrämmande framtid där det ständigt är krig, människor alltid är övervakade och varje regimkritisk tanke är otillåten.

Winston Smith bor i Oceanien, som är en av de tre superstater som finns i världen. De två andra är Eurasien och Ostasien, och de tre länderna befinner sig ständigt i krig med varandra. Det är ett krig som inte kan vinnas, eftersom de tre parterna är så jämnstarka. Gränserna mellan dem förflyttas ständigt lite åt än det ena och än det andra hållet, men även om de egentligen alla har den kapacitet som krävs för att invadera större delar av varandras territorium låter de bli. Befolkningen i Oceanien är mycket förtryckt, och jag anar att det är ungefär likadant i Eurasien och Ostasien. Ingen av regimerna vill att befolkningen ska få kontakt med människor som vet hur livet ser ut i något av de andra länderna, eftersom det skulle innebära att det blev uppenbart för människor hur mycket av det de fått lära sig som inte stämde. Om en del av Eurasien invaderades av Oceanien skulle oceanierna ha möjlighet att tala med människor som levt hela sina liv i Eurasien. Då skulle de upptäcka att bilden av hur allting som inte är bra i Oceanien ändå är mycket värre i Eurasien och Ostasien inte stämde, och den centrala del av regimens propaganda som går ut på att få människor att hata eurasier och ostasier skulle inte längre fungera (eftersom oceanierna skulle upptäcka att eurasierna var människor precis som de själva, och inte alls förtjänade att hatas). Dessutom skulle de nya medborgarna inte vara uppväxta med det nya landets propaganda, och inte vara så lätta att kontrollera som de som hela sitt liv fått lära sig vad de ska tycka, vem de ska dyrka och vad de ska tro på.

Vilka av de tre länderna som är emot varandra och vilka som är allierade varierar hela tiden, men befolkningen i Oceanien luras att tro att det hela tiden haft samma motståndare. Sanningen modifieras hela tiden, och alla dokument (till exempel tidningar och bilder) som inte stöder den aktuella versionen av det förflutna redigeras tills inga bevis för att det någonsin varit på något annat sätt än det regimen just nu säger att det har varit finns kvar. Winston arbetar på Sanningsministeriet, ett av de fyra ministerium som finns i London. De övriga är Fredsministeriet, som ansvarar för krig, Kärleksministeriet, som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning samt Överflödsministeriet, som ansvarar för ekonomin. Sanningsministeriet är det ministerium som ansvarar för "sanningen", även om lögnerna vore en betydligt mer korrekt benämning. De som arbetar där jobbar med att förändra det förflutna. Om Oceanien plötsligt är i krig med Ostasien i stället för Eurasien redigerar Sanningsministeriet allting som visar att Oceanien någonsin varit i krig med Eurasien. Sanningsministeriet ändrar citat som landets ledare, Storebror, gjort så att det ser ut som om han förutspått framtiden.

Människorna i Oceanien är, förmodligen, på något plan medvetna om att de "sanningar" de får lära sig inte stämmer. De måste ju minnas att Oceanien varit i krig med Eurasien nyligen, och de måste märka att Storebrors förutsägelser inte alltid stämmer. Ändå lyckas de på något vis tro på den sanning myndigheterna presenterar dem för. Detta, att veta att någonting är sant men ändå acceptera att någonting som är precis tvärtom också är sant, kallas på nyspråk för dubbeltänk. Nyspråk är ett språk som håller på att utformas i Oceanien, ett språk gjort för att begränsa befolkningens möjligheter att göra uppror. I nyspråk finns inte de ord som behövs för att tänka de tankar som, formellt, inte är olagliga men som vid upptäckt (och den ständiga övervakningen gör det så gott som omöjligt att undgå upptäckt) alltid bestraffas med döden. Ordförrådet i nyspråk är fattigt, och alla nyanser i språket är borttagna. Ord som dåligt, förträffligt eller fruktansvärt finns inte. Bra finns, och motsatsen till bra är obra. Om någonting är väldigt bra är det dubbelbra, och om någonting är ännu bättre är det dubbelplusbra. Det skulle gå att formulera en regimkritisk mening av slaget "Storebror är obra". Det skulle till och med gå att säga att "Storebror är dubbelplusobra". Men att föra ett resonemang om varför Storebror är dubbelplusobra är på nyspråk omöjligt, eftersom det inte finns några ord för det. Att göra uppror är omöjligt om man inte ens i sina egna tankar kan förklara vad det är man gör uppror mot och varför, och att övertala andra att göra detsamma är ännu svårare.

Oceanien styrs av Partiet, och den officielle ledaren är Storebror. Hans ansikte syns på stora planscher som sitter överallt, med texten "Storebror ser dig". Invånarna i Oceanien är verkligen övervakade hela tiden. I alla hem finns teleskärmar, som fungerar både som sändare och som mottagare. De spelar in allting som händer, med både bild och ljud. Man vet aldrig när man är iakttagen, och det är inte omöjligt att alla är iakttagna precis hela tiden. Teleskärmarna är även lite som radioapparater, fast utan möjligheten att välja kanal och omöjliga att stänga av. Invånarna måste lyssna till rapporter om hur det går i det aktuella kriget (som, officiellt, naturligtvis är samma krig som det alltid har varit) och om hur produktionssiffrorna till och med överstigit förväntningarna. Detta gör de naturligtvis inte egentligen, och när Winston på jobbet ändrar siffrorna i förutsägelser som gjorts långt tidigare tänker han att inga av siffrorna spelar någon roll. Siffrorna han byter ut var påhittade, och siffrorna han byter ut dem mot är också påhittade. Det spelar ingen roll vad de säger, levnadsstandarden är ändå väldigt låg för en stor del av landets befolkning, och även om alla tror på de officiella siffrorna vet alla att produktionen är långt ifrån tillräcklig för landets behov. Dubbeltänk måste ständigt utövas.

Winston känner att det inte stämmer, att han vill göra motstånd. När teleskärmen berättar att Oceanien är i krig med Ostasien och allierade med Eurasien minns Winston att Oceanien tidigare var i krig med Eurasien och allierade med Ostasien, trots att det sägs att det alltid varit som det är nu. I en pappershög på jobbet hittar han en bild, en bild som inte hunnit förstöras, som visar att tre män levde ett datum då de officiellt var döda. En liten stund håller han beviset för att allting är lögn i handen, innan han förstör det. Han kan omöjligt behålla det, om det upptäcktes skulle han definitivt bli avrättad. Men han kommer ihåg det, och det är det enda som betyder någonting. Han kommer ihåg vad som är sant, trots att meningen är att han ska glömma bort det.

I Winstons lägenhet har teleskärmen fått en lite ovanlig placering. I stället för att sitta så att den kan filma hela rummet, är den placerad så att en liten alkov befinner sig utom synhåll från den. Om Winston trycker ihop sig får han plats inne i den, och kan alltså placera sig utom synhåll för teleskärmen. Där sätter han sig och skriver. Han skriver "NER MED STOREBROR" flera gånger, han skriver att frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. I Oceanien finns inte den friheten, om Storebror säger att två plus två är fem är det inte okej att säga att det är fyra, då är det inte ens okej att tro att det är fyra. Om Storebror säger att två plus två är fem är man tvungen att tro att två plus två är fem, även om man vet att det är fyra. Man måste lita på Storebror, även när man vet att han har fel. Man måste älska Storebror, även om man egentligen hatar honom.

På senaste tiden har jag läst en del om Nordkorea, och likheterna mellan det som idag är världens mest stängda land och Oceanien är skrämmande stora. Båda länderna styrs formellt av en person som (i Oceaniens fall eventuellt) inte existerar (Kim Il Sung, som är död sedan 1994, i Nordkorea och Storebror, som kanske finns men sannolikt bara är en symbol, i Oceanien). Runt denna ledare finns en enorm personkult, i Nordkorea måste man älska Kim Il Sung och i Oceanien måste man älska Storebror. Bilderna på Storebror täcker husväggarna i London i 1984, varenda nordkoreanska tidning är fylld av bilder på Kim Il Sung. Säger Storebror att två plus två är fem är det så, och om Kim Il Sung säger att han inte har någon hårbeväxt böld på sin nacke har han inte det, även om vem som helst kan se att den finns där. Säger Kim Il Sung att det alltid är snö på de snötäckta bergen berättar guider för turister att det är så, även om de likaväl som någon annan borde kunna se att där inte finns någon snö. I Nordkorea utövas alltså också dubbeltänk. Samtidigt som man vet att det är på ett sätt, till exempel att bergen man ser inte är täckta av snö, måste man tro på att de är det, om det är vad Kim Il Sung har sagt att man ska tro. Friheten att säga att två plus två är fyra finns inte.

Jag tycker att 1984 är en fantastiskt bra bok. Den är fruktansvärt obehaglig och i vissa delar finns det mycket jag inte förstår, men jag tycker otroligt mycket om den!

7 kommentarer:

  1. HAHA! Förlåt, men det låter lite löjligt. Två plus två är lika med fem? Jag tror att storebror behöver extralektioner i matte.

    SvaraRadera
  2. Det kan man tycka, men det centrala är att Storebror har makten att få folk att tro på vad som helst, även om det är uppenbart att det inte stämmer. Läs boken, den är jättebra!

    SvaraRadera
  3. Det ska jag göra! Och jag förstår för övrigt vad du menar med att det liknar Nordkorea. Min pappa har en bok med bilder därifrån.

    Såg en reklamannons i en tidning när jag var i Sverige som gjorde reklam för att vinna en resa till Pyongyang i Nordkorea, eftersom där inte fanns någon reklam där. Jag störde mig ganska mycket på det. Visst, det är bra att Nordkorea inte har någon reklam, men det är ju typ det enda? Man ska inte göra propaganda för diktaturer!

    SvaraRadera
  4. 1984 läste jag för många många år sedan. Den var superbra.

    SvaraRadera
  5. Verkar intressant, haha, har fått så många boktips av dig att min "att läsa-lista" är helt full av böcker! Din blogg är verkligen jättefin och bra. :)

    SvaraRadera
  6. Iktoro: Som jag har förstått det var syftet med den kampanjen att visa upp för människor hur tråkigt det är med ett reklamfritt samhälle, för att vi ska sluta klaga så mycket över all reklam, inte att förhärliga Nordkorea.

    Lena: Det är den verkligen!

    Anonym: Tack så mycket! Vad roligt!

    SvaraRadera
  7. Ett totalt felgrepp att nämna Nordkorea som exempel utav den enkla anledningen att det vi vet om Nordkorea har STOREBROR talat om för oss!

    SvaraRadera