30 juni 2012

Stål

Stål av Silvia Avallone handlar om människorna som lever i kuststaden Piombino i Toscana åren 2001 och 2002, och den visar upp ett fattigt och hopplöst Italien styrt av Berlusconi. Mest handlar den om Anna och Francesca. De är tretton år gamla och har precis upptäckt att deras kroppar börjar förändras, och att det faktum att de ser bra ut gör att killarna tittar på dem. Om man är tjej i Piombino, och antagligen också i andra italienska städer, är det viktigaste som finns att se bra ut. I alla fall om man vill ha en chans att komma bort från det fattiga, tråkiga livet i den lilla staden, livet där kvinnorna väntar hemma på männen som arbetar på stålverket, där lönen är låg och olyckorna många. Ungdomar ägnar många timmar åt att bara vänta på att någonting ska hända, särskilt mycket att göra finns inte. De flesta har inte särskilt mycket hopp inför framtiden. Anna har stora drömmar, hon vill plugga vidare och bli politiker. Hon vill förändra samhället, hon vill göra livet bättre för de som i framtiden kommer att växa upp i städer som hennes egen. Hennes mamma, Sandra, delar ut flygblad för Italiens vänsterparti, och jag gissar att hon som ung hade framtidsdrömmar som liknar dem Anna har idag. Ändå bor hon idag i Piombino, tillsammans med Annas pappa som spelar bort sin lön, skaffar pengar genom kriminalitet och ofta ljuger för henne. Jag hoppas att Anna kommer att lyckas bättre, men jag tror att det är mycket svårare än hon väntar sig att lyckas och att förändra något. Francesca drömmer om att bli modell eller velina (en velina är en snygg tjej som arbetar med att, iklädd mycket lite kläder, dansa i korta sekvenser i TV för att behålla tittarnas uppmärksamhet), och tyvärr kan jag tänka mig att det är en mindre avlägsen dröm. Det är ett annat sätt att komma bort från Piombino, något jag mycket väl kan förstå Francescas längtan efter att göra. Många tjejer i Italien delar Francescas dröm, och det sägs att vägen till modellivet kan vara att dansa på någon av de lokala strippklubbarna. Hoppet om ett framtida liv bättre än det deras föräldrar lever tror jag är förklaringen till att så många unga tjejer i till exempel Piombino väljer att göra det.

Anna och Francesca får status bland de andra ungdomar eftersom de ser bra ut, och killarna tittar på dem där de springer runt i små bikinis i strandkanten på sommaren. Precis som skönhet behövs för att komma bort från Piombino är det en förutsättning för att som tjej få uppmärksamhet, för att få vara med och bli uppskattad. En bit upp på stranden ligger Lisa och de andra töntiga tjejerna som stämplats som fula och önskar att de var som Anna och Francesca. Utseendefixering finns på många ställen, och är enormt stor även här, men jag tror att det gör ännu mer ont att vara en av de som klassats som ful om man lever med vetskapen om att möjligheten att skaffa en bättre framtid är så mycket större för de som ser bra ut. Denna bättre framtid är, tycker jag, inte en framtid jag skulle definiera som bra. Jag tror inte att tjejer som Francesca, som drömmer om en framtid som velina, funderar över hur det känns att leva ett liv där ens huvudsakliga funktion är att vara dekorativ, och vad som händer den dag man inte längre är ung och vacker. Jag tror att det helt enkelt är så att de vet vad att det liv som levs i Piombino inte är bra, Francesca vet att hon inte vill bli som sin mamma, och vet att livet som velina är annorlunda, och även om det inte är perfekt verkar det i alla fall bättre.

De vuxna i Piombino verkar alla mycket uppgivna. Francescas mamma är dryga trettio, och redan gammal. Hennes man misshandlar henne och dottern, och ibland funderar hon på att lämna honom. Gång på gång ångrar hon sig, för även om det är ett vidrigt liv hon lever tycker hon ändå att det är bättre än att vara ensam. "En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån, Sandra", säger hon till Annas mamma. hon har inget hopp om att få ett bättre liv, hon har gett upp. Doktor Satta på sjukhuset förstår att historierna han hör om hur Francesca fått de skador hon kommer till honom för inte är sanna, han förstår att det är hennes pappa som orsakat dem. Han väljer att inte lägga sig i, han tänker att det inte är hans jobb. Det känns som om han sett samma sak många gånger förut, att han kanske tidigare försökt göra något, men inte lyckats. Även han har gett upp, han ser ingen mening med att försöka hjälpa Francesca eller alla de andra i samma situation eftersom han vet att det inte leder till någonting.

Alla de människor som är med i Stål känns på något sätt trasiga. Annas storebror Alessio arbetar i stålverket, och har gjort det sedan han var sexton. Då och då råkar han eller någon av hans kollegor köra ihjäl någon av de kringströvande katterna med en torpedovagn, eftersom vagnen inte går att stoppa. Katternas död berör Alessio oerhört mycket, eftersom han två år tidigare såg en vän krossas under en sådan vagn. Sådana saker borde ingen behöva se, de borde aldrig behöva hända. I stålverket i Piombino har många sett dem, det är sådant som händer då och då. Det finns en tavla där alla olyckor ska skrivas upp, men alla struntar i att sköta den och klottrar på den i stället.

Ungdomarna i Piombino lägger mycket tid på att vänta på att någonting ska hända, vad som helst. Tristessen är stor, och det finns inte särskilt mycket att göra. Ingen går på bio, ingen går på museum, det finns inga organiserade fritidsaktiviter och inga familjer är ute och reser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för sådana saker, och de uppgivna, trötta föräldrarna verkar varken ha tid eller ork att umgås med sina barn. Pengar har man inte så mycket i Piombino, de finns snarare på Elba på andra sidan havet. Där finns de rika turisterna, där finns människorna med alla möjligheter i världen.

Vid sidan av misären, som för mig känns mycket avlägsen, finns även glädje och vänskap, känslor som finns överallt. Även det är beskrivet på ett sätt som känns bra och trovärdigt, och påminner om att vi alla är människor och att vi trots att vi lever i vad som kan kännas som olika världar är vi alla ganska lika varandra.

Jag tycker att Stål är en fantastiskt bra bok, och jag blev väldigt berörd av den. Alla borde läsa den. Den är Silvia Avallones debutbok, och jag ser fram emot att läsa mer av henne när det kommer. Nu vill jag läsa mer om Italien.

Tack för recensionsexet, Natur och Kultur.

5 kommentarer:

  1. Jag har faktiskt aldrig läst något från Italien. Jag borde kanske läsa den här då?
    Men jag förstår mig inte riktigt på Francesca. Jag vill inte bo i Luxemburg men jag vill inte bli modell eller börja dansa på någon strippklubb.
    Fast det är förstås, mina förhållanden är nog bättre.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker absolut att du ska läsa den.

    Jag tycker att det är ganska lätt att förstå Francesca. Liksom du vill jag inte tillbringa resten av mitt liv där jag bor i dag, men jag är rätt säker på att vi båda har det väldigt mycket bättre än Francesca. Dessutom finns det för mig, och antagligen också för dig, många andra sätt att ta oss ut i världen.

    SvaraRadera
  3. En bra bok som skildrar världens plågor. Det är en bild som många blundar för istället för att ta itu med dem.

    SvaraRadera
  4. Den är otroligt bra! Jo, att blunda för problem är så mycket enklare (och vanligare) än att faktiskt försöka göra något åt dem.

    SvaraRadera
  5. Stål var en av de böcker jag klickade hem från Adlibris senast! Har bara läst positiva recensioner om den och ser fram emot att läsa :)

    SvaraRadera