15 april 2012

Alla monster måste dö

Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman handlar om Nordkorea. I september 2008 åker bokens författare på en gruppresa till ett av världens mest slutna länder, efter att ha träffat den sydkoreanska skådespelerskan Madame Choi i Seoul. Hon och hennes före detta man, regissören Shin Sang-ok, var de mest kända i Sydkoreas filmvärld när de kidnappades av den nordkoreanska regimen år 1978. Kim Jong Il, son till Kim Il Sung och diktator i Nordkorea från 1994 till sin död förra året, var då ansvarig för propagandafrågor i Nordkorea. Han var mycket intresserad av film, och ville använda sig mer av film i sin propaganda. Problemet var att det inte fanns några tillräckligt bra filmskapare och skådespelare i Nordkorea, och därför lät Kim Jong Il i stället kidnappa Madame Choi och Shin Sang-ok. De hölls fångna i Nordkorea, där de tvingades studera juche (den nordkoreanska ideologin) och göra filmer åt regimen. Åtta år senare lyckades de fly till USA.

Alla monster måste dö är både historien om Madame Chois och Shin Sang-oks fångenskap i Nordkorea och om författarnas resa. Båda två är mycket märkliga, och de har väckt mitt intresse för Nordkorea. På bussen från flygplatsen får turisterna veta att de under hela resan kommer att vara tillsammans med två guider. Att försöka lämna gruppen och röra sig på egen hand är förbjudet. Annat viktigt att tänka på är att det är olagligt att inte visa tillräcklig respekt mot Kim Il Sung, landets döde diktator som formellt fortfarande styr och som är föremål för en ohyggligt stark personkult. Till exempel är det straffbart att vika eller kasta en tidning som innehåller en bild på hans ansikte (vilket i princip alla tidningar gör). Turisterna får bara se några, utvalda delar av Nordkorea, delar som anpassats för att kunna visas upp för omvärlden. De bor på ett stort, fint hotell i huvudstaden Pyongyang. Runt hotellet är allting upplyst och människor går hela tiden upp och ner i tunnelbaneuppgångar, men den som lägger några timmar på att titta ut genom hotellrummets fönster upptäcker att det är samma människor som rör sig fram och tillbaka hela dagen. Den nordkoreanska vardagen ser alltså inte riktigt ut så som det verkar, det turisterna ser är bara ett väl regisserat skådespel och hur det egentligen är är det svårt att veta.

Mycket av det som berättas om Kim Il Sung och Kim Jong Il i Nordkorea låter överdrivet och verkar vara uppdiktat för att få diktatorerna att på olika sätt framstå som bättre och mer talangfulla. Det berättas till exempel att en ny stjärna tändes på himlen vid Kim Jong Ils födelse och att Kim Il Sung hade en sådan talang för att jaga att han fällde en enorm tiger redan när han var ett litet barn. Under sitt livs sista år hade Kim Il Sung en stor böld på nacken, men dess existens förnekades av Nordkorea. Bölden var hårbeväxt och grotesk, och ingenting så äckligt fick förknippas med ledaren. Att ta bilder där bölden syntes var förbjudet, och vid offentliga tillställningar var Kim Il Sung omgiven av vakter för att skymma sikten. En journalist som skymtat bölden och frågade om den inte borde opereras bort fick veta att Kim Il Sung inte hade någon böld. Även om människor hade sett den låtsades man som om den inte fanns, och även om det är osannolikt att nya stjärnor tändes på himlen just i det ögonblick då Kim Jong Il föddes säger man att det var så.

Vid ett tillfälle får turisterna se "De snötäckta bergen", som enligt guiden alltid är täckta av snö. Just vid det här tillfället finns ingen snö alls på bergen, vilket någon i gruppen påpekar. Guiden svarar då att det gör det visst, det är alltid snö på de snötäckta bergen. Det har Kim Jong Il sagt, och då är det tydligen så. Jag funderar på om guiden verkligen tror på det hon säger (jag tänker att hon lika väl som någon annan borde kunna se avsaknaden av snö), eller om hon säger det för att hon är tvungen. Hur mycket av det nordkoreanska folkets dyrkan av sina diktatorer är äkta och hur mycket är spelad för att undvika de hårda straff bristande respekt skulle föra med sig?

Alla monster måste dö är väldigt bra och väldigt intressant. Någon gång skulle jag vilja göra en resa i stil med den bokens författare gjort, för att lära mig mer och förstå mer om Nordkorea. Nu ser jag fram emot att läsa Escape From Camp 14: One Man's Remarkable Odyssey From North Korea to Freedom in the West av Shin Dong-hyuk, som har flytt från en nordkoreanskt fångläger. Han är den första (vad man känner till) någonsin som gjort det. Han föddes i lägret Camp 14, och hans första minne är när han som fyraåring bevittnade en avrättning. För honom var, och för alla de uppskattningsvis hundratusentals människor som lever i nordkoreanska fångläger är, misshandel, våldtäkter och avrättningar vardag.

4 kommentarer:

  1. Åh, Nordkorea! Min pappa är jätteintresserad av det, det har börjat smitta av sig faktiskt ;P Det är ett sjukt land, jag menar, den där raketen som krashade, ska man fira det? Vilket skämt! Och när nuvarande diktatorns pappa, har glömt vem av de där någon någonting-il, dog så skulle alla ut på gatan och gråta? Knäppt. Enda bra med det landet är väl att man slipper reklam då...
    Hoppas någon lyckas få nya diktatorn på fall.

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Jag ser att du vill ha tips på böcker om Nordkorea. Jag kan rekommendera ett seriealbum som heter "Pyongyang", av franskkanadensaren Guy Delisle, som berättar om när han och hans fru bodde i Nordkorea en period. Jag har läst det i original (på franska) men det finns tydligen i engelsk översättning också om du inte läser på franska. Superintressant! http://www.amazon.fr/Pyongyang-A-Journey-North-Korea/dp/1897299214/ref=sr_1_2?s=english-books&ie=UTF8&qid=1336382714&sr=1-2#_

    Guy Delisle har också gjort seriealbum om Burma/Myanmar och om Kina, men de har jag inte läst (än).

    Hälsningar Iktoros mamma

    SvaraRadera
  3. Ursäkta, "dem har jag inte läst" skulle det förstås vara! (Grammatik är viktigt!)

    SvaraRadera
  4. Tack för tipset! Den ska jag läsa (fast på engelska).

    SvaraRadera