Nu är det slut!

Nu har jag varit och sett den sista Harry Potterfilmen! Jag gillade den, och även om en del saker inte riktigt stämde tycker jag helt klart att den hör till de bästa Harry Potterfilmerna! Nu ser jag fram emot att få tillgång till Pottermore.

Sommarlovstävling: Kärlek

Det här är den första av ett antal tävlingar jag tänker ha under sommaren. Vinnaren av varje tävling kommer att få en bok, som handlar om samma ämne som tävlingen. Den här gången är ämnet kärlek och boken Bara inte du av Katarina von Bredow. För att vara med och tävla ska du svara på de här fem frågorna. Om flera har samma antal rätt kommer tävlingen avgöras genom lottning.

1. Hur kommer det sig att Lennie, huvudpersonen i Himlen börjar här, känner Toby?

2. Den ena Emmy Morén är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Den andra är gift och har en son. Vad heter sonen?

3. Never let me go av Kazuo Ishiguro är en väldigt obehaglig bok, men också en fin kärlekshistoria. Vad heter kärleksparet?

4. Vilka tar med Catherine Morland, hjältinnan i Northanger Abbey, till Bath?

5. Vad kallar Ylva i Månskensvargen Mikael innan hon fått veta vad han heter?

Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast 19 juli. Lycka till! Alla svaren går att hitta här på bloggen!

Uppmuntra oss som vill läsa mycket att läsa ännu mer!

Idag var jag på biblioteket för att lämna in två "Sommarbokslappar". Sommarboken är en tävling som biblioteket har varje sommar, och den brukar gå till såhär:

Man ska läsa åtta böcker och skriva upp deras titlar på en lapp. Tre av dessa åtta böcker ska man skriva korta recensioner på (även om jag alltid brukar irriteras av att utrymmet där jag kan skriva är alldeles för litet för att det ska få plats en recension). När man är klar med en sådan lapp går man till biblioteket och lämnar den, och får en lottsedel. Varje person får lämna in max tre lappar, och man kan därför bara få tre lotter. Lotterna tar man sedan med sig till dragningen, där många vinner böcker och en person vinner en iPod.

I år har reglerna ändrats. På varje lapp finns det plats för fem böcker, och nu får varje person bara en lottsedel. Jag frågade varför, och fick svaret att det varit orättvist tidigare år, eftersom alla inte haft samma möjlighet att vinna. Jag tycker att det är rätt att den som läst fler böcker har större chans att vinna, eftersom det uppmuntrar människor att läsa. Jag kan förstå poängen med en begränsning vid till exempel tre lotter, eftersom de som bara hann med att läsa åtta böcker på sommarlovet kanske skulle vara helt chanslösa annars. Och ja, visst förstår jag att de som inte läser måste uppmuntras. Jag tycker att bibliotek borde uppmuntra läsning, och jag tror dessutom att vetskapen om att det är lättare att vinna saker om man läser mer kan få många som kämpar med sitt läsande att faktiskt se till att läsa mer, och då förhoppningsvis upptäcka att läsning för njutningens skull (och inte för vinsternas) är helt fantastiskt!

Pompeji

Pompeji av Maja Lundgren handlar om de som levde i Pompeji året innan vulkanutbrottet. Om mimare, prostituerade, krogägare, gladiatorer och parfymförsäljare. Om de som lever upp till något som kallas Ciceros ideal, och om de som inte gör det. Mest om de som inte gör det, eftersom det är otroligt svårt att leva upp till Ciceros ideal, då Cicero menade att endast ett fåtal yrken var hederliga.

Vesuvius är en stratovulkan. Han är förälskad i vulkanen Krakatau, men skriver ändå kärleksbrev till alla människor. År 78 bosätter sig en tiger i en av grottorna på Vesuvius sluttningar. Förut tillbringade tigern all sin tid med att slåss med gladiatorer och dödsdömda fångar. Nu har han tröttnat på att döda och på att bli skadad (han har fortfarande ett varigt sår som inte läkt ordentligt sedan en osedvanligt skicklig gladiator slog honom med en spikklubba) och rymt, och bosatt sig vid Vesuvius. Vulkanen har utsett tigern till vulkanolog, eftersom hans tassar är så känsliga för vibrationer. Tigern brukar prata med Vesuvius, som ibland svarar men mest tänker på Krakatau och på alla fina människor han tänker döda.

Posthumus solur går fel. Detta bekymrar honom något otroligt, och tillsammans med vännen Maximus och två slavar (som behövs för att bära soluret) går han runt så gott som hela Pompeji för att hitta orsaken. Han vet att det gick rätt ett par dagar tidigare, eftersom han annars skulle ha kommit för sent. Den enda lösningen de kan komma på är att gå till häxan Biria och fråga henne. Som tur är har hon flyttat in till staden och blivit en urban häxa. Det är dock inte helt lätt att ta med soluret till Biria, eftersom två man behövs för att bära det och endast en i taget får träffa häxan.

Den före detta borgmästaren, Publius Paquius Proculus, är bekymrad över sin yngste son. Sonen, som är oäkta och av syskonen fått öknamnet Knubbis, mår inte bra. Han kräks ofta och utan att någon vet varför. Paquius fru tycker att han ska låta bli att bekymra sig, och tror att anledningen till pojkens sjukdom är att hans pappa skämt bort honom. Det är nämligen så att Paquius av någon anledning tycker bättre om Knubbis än om sina andra barn. Detta stör hans fru väldigt mycket, hon tycker att det är upprörande att Paquius tycker bättre om det barn som inte är hennes.

I Pompeji finns just nu mimarna Methe, Paris och Anicetus, som spelar upp farser som driver med samhället. De utgår alltid från samma grundhandling, men brukar improvisera ganska mycket medan de spelar upp pjäsen. Anicetus tycker att de borde öva mer, och försöker därför varje kväll (men misslyckas alltid) hindra Methe och Paris från att dricka alltför mycket. Methe är olyckligt kär i slaven Chrestus. För Paris är det nästan tvärtom. Han är otroligt populär och har en fanclub som kallar sig Paridianerna men har bara varit kär en gång i hela sitt liv och tycker att många av de som uppvaktar honom är ganska jobbiga. Eller jo, det verkar som om han kanske är lite, lite kär i Methe. Men det skulle han aldrig erkänna.

Det är bara några få av alla människor jag lärt känna när jag läst den här underbara boken. Jag älskar språket i Pompeji, och jag tycker att det är helt fantastiskt hur så mycket kan få plats i en bok som på knappt 250 sidor utan att det ens är i närheten av att kännas det minsta överdrivet.

Kafka på stranden

Nu har jag läst ut min andra Murakami-bok (inspirerad av Holly-Hock tänker jag göra ett djupdyk), Kafka på stranden. Liksom Fågeln som vrider upp världen är den härligt konstig och har den där speciella känslan som gör att allt det där som egentligen är hur rörigt som helst ändå känns sammanhållet.

Kafka på stranden berättas ur två olika perspektiv. En av berättarrösterna är femtonåriga Kafka Tamura. Han har rymt hemifrån och tagit sig till staden Takamatsu. Han letar efter sin mamma och sin syster, och är mån om att komma så långt bort från sin pappa som möjligt. I Takamatsu tillbringar han nästan all sin tid på biblioteket, där han lär känna bibliotekarien Oshima som varken är man eller kvinna och bor ensam i ett hus långt ute i skogen. På biblioteket finns även fröken Saeki, som lever i minnen från en annan tid och vars ande ibland besöker Kafka på nätterna. Den andra delen av berättelsen handlar om den gamle mannen Nakata, som visserligen är dum och lever på bidrag men som kan prata med katter och få märkliga saker att falla från himlen. Liksom Kafka ger han sig av hemifrån utan att egentligen veta vart han är på väg. Det enda han vet är att han måste över en stor bro och att han kommer veta vad han letar efter när han ser det.

Även om Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden är två väldigt olika böcker har de mycket gemensamt. Katter är centrala i båda böckerna, och liksom Toru i Fågeln som vrider upp världen misstänker Kafka att han begått ett mord han inte minns i en metaforisk drömvärld. Böckerna har även små detaljer, som syrliga karameller, makrillar och beskrivningar av hur man dödar människor med bajonetter, gemensamt.

I Fågeln som vrider upp världen pratar Mei Kasahara om klumpen av död, som hon tror finns inne i alla döda människor. Hon beskriver den som lite geléaktig, och säger att hon skulle vilje skära i den. Jag tror att den geléaktiga klumpen Hoshino i Kafka på stranden skar sönder skulle kunna vara den klump Mei Kasahara pratade om. Den ser inte riktigt ut så som Mei beskrev den, men hon hade i och för sig aldrig sett en klump av död utan kunde bara gissa hur en sådan skulle vara.

När Kafka är hemma hos Oshima läser han en bok om rättegången mot nazistförbrytaren Adolf Eichmann. Beskrivningen av Eichmann är väldigt lik den fiktive överste Sanders beskrivning av sig själv. Eichmann verkade inte ha en tanke på rätt och fel, utan fokuserade enbart på sin "uppgift". I ett samtal med Hoshino säger överste Sanders "Jag har ingen aning om vad som är gott och vad som är ont. Jag är en väldigt pragmatisk varelse, ett neutralt objekt. Allt jag bryr mig om är att utföra den funktion jag blivit tilldelad."

Jag tycker att Kafka på stranden är en fantastiskt bra bok. Nu ser jag fram emot att börja läsa Norwegian wood!

Fågeln som vrider upp världen

När Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami börjar verkar huvudpersonen Toru Okada vara ganska vanlig. I slutet är han en av de mest speciella människor jag har läst om.

Toru och hans fru Kumiko har en katt, Noboru Wataya. Den har fått namn efter Kumikos bror, eftersom den går på samma sätt som han. Nu är katten försvunnen, och många av de märkliga saker som händer Toru Okada verkar på något sätt ha med katten att göra. Den mystiska Malta Kano, som har en röd galonhatt och delar ut visitkort utan telefonnummer (eftersom det aldrig är någon som ringer henne, utan alltid hon som ringer den hon ska ha kontakt med), hör av sig till Toru för att hjälpa honom att hitta katten. När de sedan träffas pratar Malta Kano framförallt om att den första Noboru Wataya, Torus svåger, våldtagit Malta Kanos syster, Kreta, och om vattnet på Malta. Det enda hon har att säga om katten är att den förmodligen gett sig av för att flödet förändrats på platsen där den bodde och att Toru och Kumiko inte kommer att hitta den i närheten av sitt hus.

Bakom Torus hus finns något som kallas för gränden, men som egentligen inte är en gränd längre. Förut var den en gränd, men nu har den blivit igenstängd på båda sidor. När Toru går ut i gränden för att leta efter katten träffar han Mei Kasahara, en sextonårig tjej som bor i ett av grannhusen. Hon borde egentligen gå i skolan, men eftersom hon är skadad efter en motorcykelolycka är hon hemma. Hon verkar glad och trevlig, och lovar att tala om för Toru om hon ser katten. Det är nämligen så att bortsprungna katter brukar gå genom hennes trädgård. Första gången de träffas berättar Mei för Toru att hon skulle vilja skära upp klumpen av död, alltså inte en död människa utan själva döden, som hon tror finns någonstans inne i alla döda. Döden fascinerar henne otroligt mycket. Jag funderar på om det alltid varit så, eller om hon började fundera så mycket på döden efter olyckan där killen som skjutsade henne på motorcykeln dog.

När han letar efter katten går Toru in på ödetomten som finns i andra änden av gränden. Där hittar han en torrlagd brunn, som kommer att betyda väldigt mycket för honom längre fram i boken. När Kumiko plötsligt försvinner spårlöst går han ner och sätter sig i brunnen för att tänka igenom saker. Nere i brunnen förflyttas han till en annan värld, där han träffar en ansiktslös kvinna i ett hotellrum med numret 208. När han kommer upp ur brunnen igen har han fått ett märkligt blått märke på höger kind. Någon vars liv också påverkats av brunnar är löjtnant Mamiya, som Toru lär känna genom den döda herr Honda som han inte träffat på flera år. Löjtnant Mamiya var med i andra världskriget, och var bland annat med om att tvingas tillbringa flera dygn i en brunn. Om det inte varit för att herr Honda, som också var med i kriget, hade förutspått att löjtnant Mamiya skulle få ett långt liv och dö hemma i Japan många år efter kriget tror han att han skulle ha dött i brunnen. Som det var nu förmådde han inte dö. Efteråt är han långt ifrån säker på att det var bra att han överlevde, eftersom han känner att tiden i brunnen dödade någonting inom honom. Senare i kriget återser han den ryska officer som tvingat ner honom brunnen. Officeren säger att Mamiya aldrig någonsin kommer att få uppleva kärlek igen i hela sitt liv. Så blir det, hans liv blir lika långt som hans vän Honda sagt och lika kärlekslöst som den ryska officeren sagt. Han berättar för Toru att han sedan han kom hem igen efter kriget känt en dragning till brunnar. När han ser en brunn får han en längtan att sätta sig i den, även om man lätt kan tro att det han råkade ut under kriget snarare borde ha gjort att han undvek brunnar.

När Toru sitter på en bänk i staden han en kvinna som kallar sig Muskot. Tillsammans med sin son, som hon kallar Kanel och som av en anledning ingen känner till inte har sagt ett ord på över tio år, driver hon en mycket märklig verksamhet som varken Toru eller jag riktigt förstår. Toru blir inblandad i den, då det gör att han kommer in i världen där rum 208, där han hoppas kunna hitta Kumiko, finns. Då och då berättar Muskot historier för Toru, bland annat en om sin far, som var veterinär i djurpark under kriget. Veterinären hade, liksom Toru, ett blått märke på kinden. Toru tänker att den löjtnant som leder soldaterna som en dag kommer till djurparken för att avliva de djur som skulle kunna vara farliga för människor om de rymde (risken för att det skulle hända ökade under kriget) skulle kunna vara löjtnant Mamiya, även om han vet att löjtnant Mamiya inte ens var i Japan när det hände. En av soldaterna hör ljudet av en fågel som sitter i ett träd och gör knirrande ljud som en nyckel som vrider upp någonting. Detta ljud hör även Toru, som tänker att den vrider upp världen och kallar den för Nyckelfågeln. Både Muskot och Kanel kan historien utantill även om ingen av var där när det hände. På något vis är både de, Toru och löjtnant Mamiya närvarande i historien även om ingen av dem egentligen var där.

Någon annan som också hör Nyckelfågeln är den pojke som jag läser om i kapitlen som heter "Vad som hände på natten". En liten pojke vaknar på natten när han hör Nyckelfågeln. Han tittar ut genom sitt fönster och ser två män gräva en grop och lägga ner någonting i det. När männen gått ut går pojken ut i trädgården och gräver upp föremålet som männen grävt ner. Det är ett hjärta, ett människohjärta. När pojken går in igen ser han sig själv ligga i sin säng. Man får inte veta vem pojken är, men jag har funderat på om det kanske är Kanel, och att det är efter detta han slutar prata. En händelse som är förvirrande och otäck, men som hade varit väldigt svår att förklara. Kanske var det lättare för Kanel (om det nu var han, vilket är långt ifrån säkert) att bara låta bli att prata överhuvudtaget.

Fågeln som vrider upp världen är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag håller nu på att läsa om den, och har redan upptäckt flera nya saker. På första sidan visslar Toru med i ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan. Senare hör han en servitör i rum 208:s värld vissla på samma melodi, och tänker att det är en svårvisslad melodi. Det händer otroligt mycket i den här boken, och även om jag har berättat ganska mycket är det jag skrivit om här bara en liten del av allting som finns i den. En av de saker jag tycker så mycket om med Fågeln som vrider upp världen är att den innehåller så många olika historier som ändå hänger ihop med varandra genom en speciell känsla, en stämning, som finns i hela boken. Medan jag läste boken fanns den här känslan kvar även när jag inte läste, och jag funderade väldigt mycket över Toru, Kreta, Kumiko och alla de andra märkliga personerna jag läste om. Haruki Murakami är helt klart en ny favoritförfattare, och jag har börjat läsa Kafka på stranden, som även den är jättebra! Tack så jättemycket Marie, som gav mig Nyckelfågeln i En bok om dagens senaste bokbyte!

Jag har köpt en klänning

Den är blommig och har fickor som är så stora att man kan få ner en pocketbok.