23 april 2011

Jag läser - alltså finns jag

Idag är det påskafton, men jag tycker att det är viktigare att det även är världsbokdagen! Vad kan passa bättre än sådan dag än att läsa The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ av Philip Pullman, eftersom den är en bok (en berättelse till och med, ”This is a story” är det enda som står på baksidan) som handlar om Jesus, som dog på påsken, och hans bror Christ som skrev ner historien om hans liv.

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är. På en skolavslutning för några år sedan var det en lärare som sade att hon tyckte att alla skulle försöka läsa åtminstone en bok på sommarlovet, eftersom det är så nyttigt. Rektorn berättade om hur skönt han tyckte det skulle bli med sommarlov, eftersom han skulle ha tid att läsa. Han gjorde det tydligt att han tyckte om att läsa, och att det var något han gjorde för att det är trevligt och roligt. Om någon icke-läsande elev den avslutningen bestämde sig för att läsa på sommarlovet tror jag snarare att det var rektorns ord om hur trevligt det är än lärarens om hur nyttigt det är som fick honom eller henne att läsa.

Sen är det ju det här med tjocka böcker. Att läsa en tjock bok anses vara svårare än att läsa en tunn bok. ”Hur orkar du läsa en så tjock bok?” är en fråga jag fått många gånger. Varför skulle det vara jobbigare att läsa en bok på sjuhundra sidor än sju böcker på hundra sidor? Det tar längre tid att läsa en tjock bok än en tunn, men om det är en bra bok är det ju bara bra! Jag tror att man blir mer skrämd av tjocka böcker och långa serier om man framförallt läser för att vara det är duktigt och nyttigt. Om man bara vill bli klar med så många böcker som möjligt, och om målet bara är att komma till slutet av boken, och inte att njuta av en fantastisk läsupplevelse kan jag förstå att det känns tungt med en tjock bok. Det här kan jämföras med hur människors anledningar till att vara utomhus förändras med årstiderna. På vintern går de flesta ut enbart för att förflytta sig från en plats till en annan, men när det blir varmare är det en njutning att vara utomhus, och man går ut för att det är trevligt. När jag ska gå någonstans på sommaren är det inte bara att komma fram som är trevligt, även själva promenaden är härlig. Ibland kan det till och med kännas lite tråkigt att komma fram, eftersom det innebär att jag måste gå in. På samma sätt är det när jag läser en riktigt bra bok. Att komma till slutet är inte viktigt, det som är skönt är vägen dit, själva boken. Det känns tomt att komma till slutet, det är tråkigt att behöva sluta läsa. För någon som bara läser för att bli klar är det ungefär som det är för mig när jag går ut på vintern, man njuter inte av själva boken.

I skolans värld finns en utbredd uppfattning om att man måste förstå allt man läser. Barn ska läsa böcker som är anpassade för åldern, böcker som är ”lagom”. Jag känner folk som ville, men inte fick, läsa Harry Potter i tvåan. Det var för svårt, meningslöst eftersom de ändå inte skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, det är mer meningsfullt att läsa sådant som svårt och som man inte riktigt förstår än att bara läsa det man förstår. Att läsa böcker som är en aning ”för svåra” gör att man utvecklas, men om man håller sig till det som är på precis ”lagom” nivå och aldrig utmanar sig själv kommer man inte framåt. Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, och jag tror att det är väldigt många som idag är icke-läsare som hade tyckt väldigt mycket mer om att läsa om de fått läsa vad de ville när de var små.

Glad påsk! Och trevlig världsbokdag!

11 kommentarer:

  1. Mycket välskrivet, gillade mycket metaforen om årstiderna.
    Framförallt finner jag det mycket intressant det du skriver i slutet: om att man inte nödvändigtsvis måste läsa de böcker som svarar till ens mognad.
    Jag tycker nog det är lite så att man får känna av själv. Det fanns böcker som jag läste när jag var runt 12-14 som jag verkligen inte fattade mycket av, som jag la bort av påföljande ointresse och nu har letat mig tillbaks till. Men det är ju jag - så låt barnen använda sina egna fingertoppar och läsluktsinne borde väl vara sensmoralen där ;) Som du skrev i texten, kan man säga.

    SvaraRadera
  2. Så väldigt klokt och välskrivet!

    SvaraRadera
  3. jo, ibland lägger ja undan boken och sparar lite på slutet...

    SvaraRadera
  4. Hannah: Tack! Det är klart att man ska få känna efter själv! Om man börjar läsa en bok och känner att den är för svår, för lätt, för tråkig eller att man av någon annan anledning inte får ut någonting av den är det bara att lägga ifrån sig den och läsa något man hellre vill läsa i stället.

    Problemet tror jag är att så många ser det som ett misslyckande att sluta läsa en bok innan man läst ut den. Jag gissar att de som har den här inställningen är samma som skräms av tanken på att läsa en tjock bok. Om man enbart läser för att komma till slutet är det så klart att misslyckas innan man kommit dit.

    Om man däremot läser för att det är så härligt är det självklart att man inte ska läsa en ut en bok man inte tycker om. Det finns ju för många bra böcker för att slösa bort tiden på att läsa sådana som är dåliga! För de som läser för att bli klara är själva läsandet bara ett nödvändigt ont för att kunna vara duktig och ha läst ut en hel bok. Men läsning handlar ju inte om duktighet, utan om njutning!

    En bok om dagen: Tack!

    Hannele: Det gör jag också. Till exempel har jag inte läst klart The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ - den är alldeles för bra för det!

    SvaraRadera
  5. Neej jag missade totalt att det var
    världsboksdagen satan också!
    Jag får den frågan också men "Hur kan du läsa så snabbt?" får jag va-rje dag.Det är superirriterande!



    //Iktoro//

    SvaraRadera
  6. Du har så rätt! Det är en styggelse att förminska något så underbart som böcker genom att reducera dem till besk medicin som bör sväljas i lämplig doser för att det är nyttigt. Hu!

    SvaraRadera
  7. Iktoro: Vad synd! Du får fira i efterskott i stället, det går jättebra!

    Mia: Precis!

    SvaraRadera
  8. Hej Matilda och andra läsvänner! Jag vill ha er hjälp. Jag vet att du har slutat på högstadiet, Matilda, men jag har ändå en fråga som handlar om böcker och om lektionerna i svenska. Jag vet att man på många skolor har tyst läsning, att man får skriva recensioner och - kanske - att en bibliotekarie då och då "bokpratar" för klassen. Bokprat - de är ju till för att inspirera till läsning och ge boktips, vilket är väldigt bra. Men det jag vill fråga om är det som skullle kunna hända efter det att en bok har blivit läst i skolan, tystläst eller högläst. Förekommer det några BOKSAMTAL på högstadiet? I så fall: Vilka böcker diskuteras? Hur går samtalen till? Vad fungerar bra/dåligt med boksamtalen? Hur skulle du vilja att de gick till? (Jag skriver, som du nog anar, en bok för BTJ förlag om just boksamtal.) TACK FÖR HJÄLPEN!

    SvaraRadera
  9. Hej min läsvän! På högstadiet hade vi varje dag tjugo minuters "läslust" - alla satt tysta och läste (tror att det var högläsning i en del klassrum, men läsning var det i alla fall överallt). De allra flesta var med i grupper av olika storlekar där alla läste samma bok, och sedan diskuterades den tillsammans med vår fantastiska bibliotekarie. Hur boksamtalen gick till vet jag faktiskt inte riktigt, eftersom det faktum att det nästan aldrig var någon annan som ville läsa samma böcker som jag gjorde att jag inte var med på särskilt många (däremot pratade jag och bibliotekarien förstås än massa om böcker ändå, eftersom jag tillbringade nästan hela dagarna i biblioteket). Vilka böcker som skulle läsas och diskuteras valdes efter bokprat.

    För oss som var extra intresserade av att läsa fanns det mitt sista år på högstadiet något som hette bokpiloterna. Detta innebar att vår bibliotekarie och vi då och då satt kvar efter skolan och drack te och pratade om böcker (mellan träffarna skulle vi läsa vissa böcker, ibland var temat "en bok av en genre du inte brukar läsa" och ibland "en historisk roman").

    Jag hoppas att det var till hjälp!

    SvaraRadera