Matildas läshörna

Vi ses på Place de la Sorbonne

2012-01-07T16:38:00.002+01:00

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.

Salome

2012-01-05T15:42:00.004+01:00

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Gott nytt år!

2011-12-31T14:40:00.000+01:00

Nu är 2011 snart slut och det har hänt mycket spännande och roligt som är mer eller mindre bokrelaterat under året. Året inleddes med att jag skrev om Himlen börjar här av Jandy Nelson, som är en av dem bästa ungdomsböcker jag har läst. Huvudpersonen Lennie är en väldigt nyanserad och trovärdig karaktär, och jag tycker mycket om henne. Jag älskar kopplingen till musiken, och det är fint att se att Lennie, trots att hennes syster är död och hon för det mesta är ledsen, faktiskt kan vara lycklig.

En riktigt bra bok jag skrev om i början av året läste jag visserligen i slutet av förra året, men den är så fantastisk att den förtjänar att omnämnas här ändå. Boken jag menar är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Riktigt, riktigt bra tyckte jag att den var, och nu funderar jag på att ta och läsa om den någon dag!

Jag har upptäckt Liv Strömquist under året, och har och har läst alla hennes böcker utom Drift. De är alla helt fantastiska, liksom teaterföreställningen som fick mig att upptäcka dem. Den är baserad på Liv Strömquists seriealbum med samma namn, Prins Charles känsla. Jag har varit och sett den två gånger på Intiman i Malmö, där den spelas till slutet av januari (minst, den har redan blivit förlängd sedan premiären i september så det är inte omöjligt att den blir förlängd lite till).

I våras förenades jag och en kompis av att vi båda ville läsa Bröderna Karamazov, vilket vi också gjorde. Det var en fantastisk läsupplevelse, och den är inte alls så svårläst som många (inklusive jag själv innan jag läste den) tror. I början blev jag lite förvirrad av att det var så himla många långa, ryska namn att hålla reda på, men efter ett litet tag kom jag in i det och då var det inga problem alls. Därför tycker jag att ni ska strunta i alla de fördomar som finns om tjocka gamla böcker av ryska författare och ta och läsa lite Dostojevskij!

Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin var Jessica Shiefauers bok Pojkarna. Det gjorde mig jätteglad, eftersom jag hade läst den och tyckte mycket om den. Pojkarna är inte lik någonting annat, och det finns många lager i den som jag inte förstår helt. Det gör dock absolut ingenting, det går alldeles utmärkt att läsa och uppskatta det man förstår. Själv tycker jag om att inte förstå allting i en bok, då känns det som om den lämnar mig med ett löfte om nya upptäckter och en lite annorlunda upplevelse nästa gång jag läser den.

Andra fantastiska kulturupplevelser som inte varit böcker är operan Jenufa som jag såg, eller upplevde, häromdagen och två underbara konserter med cellisten Jakob Koranyi. På en av de spelade han Haydns cellokonsert i D-dur, och på den andra Elgars cellokonsert i E-moll. Båda konserterna var helt otroliga, och jag ser fram emot mars, då Jakob Koranyi kommer till Skåne nästa gång.

Det här året har inneburit både ett slut och en sorts ny början för Harry Potter. Den sista filmen har kommit och Pottermore har öppnats. Att alla filmer nu kommit känns tomt och sorgligt. Harry Potter har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, och hela tiden har det funnits en ny bok eller en ny film att se fram emot. Även om Pottermore är jätteroligt och jag längtar tills resten av böckerna släpps där blir det aldrig riktigt samma sak som att längta efter böckerna och filmerna. I mer än två tredjedelar av mitt liv har jag följt Harrys äventyr, och att de nu är slut känns väldigt tomt.

Det var i år Gudrun Wessnert efter mitt inlägg om hennes bok Spindelbarnen åkte till Luxemburg och träffade Iktoro. Det kändes otroligt roligt och fint att jag kunde bidra till att Iktoro, som länge kommenterat här och nu har en egen bokblogg, fick träffa en av sina favoritförfattare!

I år har jag varit med i flera trevliga bokbyten som En bok om dagen ordnat, och i ett av dem fick jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag älskade den och den klättrade högt upp på favoritboklistan på en gång. Sedan läste jag Kafka på stranden också. Den var också underbar, men tyvärr tyckte jag inte alls lika mycket om Norwegian wood.

Jag hoppas att ni alla får ett underbart 2012 fyllt av bra teater, böcker, opera, konserter och annat sådant där trevligt! Gott nytt år!

Julkalender enligt O

2011-12-21T19:32:00.002+01:00

I går var jag med i enligt O:s trevliga julkalender! HÄR finns alla luckor i kalendern och HÄR finns min lucka!

Lite genusperspektiv, tack

2011-12-18T12:56:00.007+01:00

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.

Någonting väldigt fint

2011-12-17T16:08:00.003+01:00

"Under frukosten spelade Vidar cello. Han åt inte med oss andra, utan hastade bara förbi oss med instrumentet i högsta hugg i ena handen, stråken som ett vapen i den andra. Den blanka lacken och utsirningarna i det mörka träet kändes som en främmande fläkt av överklass bland allt det nedslitna, ofärgade och lantliga. Någonstans bakom huset satte han sig så, hetsade taglet över strängarna.
"Jaha, nu behöver Vidar vara i fred", sade Felicia.
"Det där lugnar honom", förklarade Susanna, fridfullt tuggandes på sin smörgås, i en helt annan rytm än musikens. Tydligen var vildsint celloackompanjemang till måltiderna ingenting som förvånade dem.
Ibland tycktes tonerna helt sakna takt och melodi, var bara som små skrik under stråken. Samtidigt som jag hade svårt att få riktig matro kunde jag inte låta bli att lyssna. Tidigare hade jag nog föreställt mig cellon som något slags lite större fiol, men nu hörde jag hur mycket djupare tonomfånget var. Ibland var ljudet så dovt att det vibrerade på gränsen till det hörbara, och ändå fanns de riktigt ljusa tonerna där, när han sökte dem."

Jag läser Utanmyr av Sofia Nordin, och förstår att Sofia Nordin har träffat en cello. Jag börjar till och med misstänka att hon själv spelar cello. Senare i boken säger Vidar nämligen såhär om en liten violinist han lär spela cello: "Han har en sådan talang, den borde inte slösas bort på att spela fiol. Fiol är det så många andra som kan spela."

Tack, tack och jättemycket tack!

2011-12-15T21:13:00.004+01:00

Nu har jag fått mitt bokpaket i En bok om dagens bokbyte, och jag är jättejättenöjd! Paketet innehöll böckerna Vi ses på Place de la Sorbonne ochThe tribes of Palos Verdes, filmen The Station Agent, en tesil formad som en jordgubbe, en miljövänlig "häftapparat" som häftar ihop papper utan att använda häftklamrar, ett sperfint kort, en reflex formad som en åttondelsnot och en rättvisemärkt chokladkaka. Det känns väldigt genomtänkt och allting passar jättebra. Superstort tack, underbara bokvän!

I brevet finns det lite ledtrådar, men jag har inte lyckats tyda dem än. Jag får fundera lite till, så kanske jag kommer på vem du är ...

Uppdatering: Nu känner jag mig ganska säker på vem du är! ;-)

Julkalender

2011-12-09T19:01:00.002+01:00

Vårt skolbibliotek har en egen liten julkalender, som vår fina bibliotekarie Sally ordnar. Varje dag publiceras ett videoklipp med ett boktips, antingen från henne eller från någon av oss elever. I dag var det jag som tipsade om Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah.

Här finns resten av avsnitten. Bakom lucka sex finns min kompis Louise och boken Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo.

Ännu ett inlägg om årets boktipsare!

2011-12-07T16:21:00.002+01:00

Det beror på att reglerna nu har ändrats, och det bara är tillåtet att rösta en gång per person. Dessutom måste man vara medlem i Boktipset, men det är det jättelätt att bli. Här röstar man!

Skynda att rösta

2011-12-06T16:05:00.002+01:00

DET HÄR INLÄGGET ÄR INTE LÄNGRE AKTUELLT, EFTERSOM RÖSTNINGSSYSTEMET GJORTS OM. TITTA HÄR I STÄLLET!

Alla ni som tycker om min blogg, NU kan ni rösta på mig i Årets boktipsare! Klicka här för att komma till sidan där man röstar!

Årets boktipsare

2011-12-04T20:00:00.001+01:00

I morgon börjar röstningen till Årets boktipsare, som jag är nominerad till. Då tycker jag att ni allesammans ska gå dit och rösta på mig!

Juklappsbyte Large

2011-12-02T16:07:00.005+01:00

Här kommer mina svar till frågorna som ska hjälpa min bokvän i En bok om dagens bokbyte, Juklappsbyte Large:

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Mina böcker och deras författare känns lite som mina vänner, det är omöjligt att välja vem jag tycker bäst om. Det kan ju vara så att jag har glömt någon, men några av de bästa är Joyce Carol Oates, Haruki Murakami (jag älskar Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, men är inte alls så förtjust i Norwegian Wood), Jonas Hassen Khemiri, Vibeke Olsson, Philip Pullman, Barbara Voors, Jane Austen och systrarna Brontë.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Sedan det förra bokbytet har jag faktiskt inte tagit tag i min nyfikenhet på tysk litteratur. Jag har läst klart Upptäckten av currywursten, och jag tyckte mycket om den! Alltså blir mitt svar på den här frågan samma som förra gången, nämligen tyska böcker.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Om jag kunde drömma, den första Twilightboken, var ingenting för mig och fick mig att känna att jag inte ville läsa fler vampyr- eller varulvsböcker för tonåringar (därmed inte sagt att jag ogillar vampyrer - jag vill hemskt gärna läsa till exempel Bram Stokers Dracula). Dan Browns Da Vinci-koden fastnade jag inte alls i, och jag gillar inte chick-lit.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Av Joyce Carol Oates har jag alla ungdomsböckerna, Svart flicka, vit flicka, Little Bird of Heaven och Älskade syster. Av Murakami har jag Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag har Ett öga rött, Montecore och Invasion av Jonas Hassen Khemiri. Av Vibeke Olsson har jag och har läst Ulrike-böckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid och Murkronan. Av Philip Pullman har jag His Dark Materials (på både svenska och engelska, på engelska har jag till och med två ex av den första), The good man Jesus and the Scoundrel Christ, Once Upon a Time in the North och Lyra's Oxford. Jag har Emmy Moréns dubbla liv och Islossning av Barbara Voors. Av Jane Austen har jag allt. Av Emily Brontë har jag Wuthering Heights, av Anne Brontë har jag Agnes Grey och av Charlotte Brontë har jag Jane Eyre och The Professor.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, det finns det inte. Jag har försökt skriva läsdagbok ibland, men det brukar inte gå så bra. Varje gång jag börjar känner jag att "den här gången kommer jag att komma ihåg att skriva i den, även om jag aldrig gjort det förut", men naturligtvis har det inte blivit så hittills.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Språket är något av det allra viktigaste för att jag ska tycka om en bok. Om jag inte gillar språket kan jag inte komma in i en bok, och då spelar det ingen roll hur bra historien är.

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

Choklad, helst mörk. Jag äter inte godis med gelatin i (eftersom jag vegetarian), är inte så förtjust i sådant som är jättesött, gillar inte lakrits och tycker inte speciellt mycket om vit choklad.

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, särskilt rostad, saltad majs och chilinötter.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker inte kaffe, men jättemycket te! Jag gillar inte fruktte, men dricker gärna olika sorters grönt te. Mitt absoluta favoritte är lapsang, men jag har redan tre påsar (löste, alltså) lapsang i teskåpet, så jag önskar mig inte mer!

Annat:
* Hobby?

Jag spelar cello, läser, dansar, skriver, fotograferar och går på teater!

* Favoritfilm?

Liksom favoritförfattare är det svårt att välja, men några filmer jag gillar är The Reader, Black Swan, Juno, Det regnar alltid i Provence, Little Miss Sunshine, Stardust och Amelie från Montmartre.

* Favoritmusik?

Några artister jag gärna lyssnar på är Regina Spektor, Laleh, Miss Li, Melissa Horn, Taylor Swift och Imogene Heap. Annars lyssnar jag mycket på klassisk musik, och då är barocken min favoritepok. Om jag måste välja en favoritkompositör blir det antagligen Vivaldi eller Bach.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna. Jag gillar ljusa, lite kalla grönblå färger, men även mörka, varma röda. På vintern längtar jag efter grönt, rosa, gult och alla andra ljusa våriga färger, medan jag även älskar alla fantastiska höstfärger. Just nu känner jag mig alltså väldigt sugen på något vårgrönt, ljusgult eller skirt, blommigt rosa.

* Samlar du på något?

Fina bokmärken och små anteckningsböcker (och böcker, naturligtvis)!

Liebster Blog Award

2011-11-27T18:32:00.002+01:00

Snälla Hannah har gett mig en sådan här fin Liebster Blog Award - tack så mycket! Nu ska jag skicka den vidare till fem andra bloggar. Att välja ut sådant här är aldrig lätt tycker jag, men den här gången får awarden gå till

En plats i bokhyllan. Iktoro har inte bloggat så länge, men hon har däremot flitigt skrivit om böcker i kommentarsfältet på min blogg och jag ser fram emot att följa hennes blogg!

Enligt O. Du skriver så mycket och ofta att jag inte hinner läsa allt, men jag försöker och det jag läser är alltid intressant och välskrivet!

Bokfärden, för att du skriver bra och intressant om böcker och för att du har gett en award till mig!

Josefins irrfärder. Visserligen ingen bokblogg, men ändå en intressant och trevlig blogg jag följer och tycker om!

En bok om dagen, för att du är bäst.

Tack än en gång, Hannah!

Mirakel

2011-11-27T17:20:00.000+01:00

Mirakel är skriven av Renate Nedregård. Den handlar om Rakel, som är tjugoett år och känd som Miracle. Hon är en framgångsrik artist, och hennes musik är omtyckt över hela världen. När hon en dag får ett mejl där hon ombeds vara med på en konsert med sin gamla kör minns hon mer och mer av det som ledde till att hon hamnade där hon är idag.

När hon var sjutton år var hon med i kyrkans ungdomskör, Ten Sing. Där är hon en av de duktigaste i kören, men ändå inte någon som folk riktigt lägger märke till. Hon är hemligt kär i körens ledare, den tio år äldre Johannes, och umgås mest med sina bästa vänner Lena och Stine som också är med i Ten Sing. Stines dröm är att bli artist, och hon planerar att söka in till Idol. Det blir inte Stine som är med i idol, det blir Rakel i stället. Innan Stine hunnit söka in dyker Idols programledare och två kameramän upp i kyrkan under en repetition när de övar på Rakels solo. Hon har blivit headhuntad till Idoluttagningen, och innan hon riktigt hunnit förstå vad som har hänt har hon sjungit för juryn och gått vidare.

Plötsligt är Rakel mitt i Idol, och hon vet inte alls om det egentligen är något hon ville. Det var ju Stine allt det här skulle hända, och Rakel tycker att det känns som om hon svikit sin vän utan att ens riktigt vara medveten om det. Det var aldrig någon som frågade henne om hon ville vara med i Idol, alla tog för givet att hon ville. Själv hann hon inte tänka igenom det förrän det var för sent.

Rakel är en av de som är kvar längst i Idol, och på festen efter avsnittet då hon åkte ut träffar hon Johnny från skivbolaget Rec Records, som säger att han är intresserad av att ge henne ett skivkontrakt. Sedan är Rakels karriär igång, och snart är hon känd över hela världen. Och visst är det jätteroligt och jättespännande att vara en framgångsrik artist, visst är känslan när Rakel ser sig själv få lysande recensioner i tidningar alldeles underbar. Hon älskar att det finns fester där hon är i centrum, där alla är där för hennes skull, men kändislivet är inte så fantastiskt som många tror. Fyra år senare har hon tappat kontakten med alla sina gamla vänner, och de människor hon umgås med känner hon egentligen inte på riktigt, de finns bara där för att det ser bra ut att de umgås med varandra. En söndag då ingenting är inplanerat har Rakel verkligen ingenting att göra, hon har ingen hon kan ringa och prata med, hon kan inte gå ut på stan själv eftersom alla skulle lägga märke till att hon var ensam då. Även om hon på sin blogg skriver att det ska bli jätteskönt att ha en ledig dag och få ta det lugnt för sig själv är hon uttråkad och stressad hela dagen.

Jag tycker att Mirakel är en väldigt bra bok. Den visar att det finns baksidor med kändisskapet, men det är inte så att den bara handlar om det som är dåligt. Den ger en väldigt nyanserad bild av Rakels liv - precis som de flesta andra mår hon jättebra och har det otroligt roligt ibland men långt ifrån hela tiden. Det är många människor idag som verkar tro att det bara är helt underbart att vara en populär artis, och det tas för givet att alla drömmer om att bli kända. Det är ingen som ens frågar Rakel om hon vill vara med i Idol, alla utgår bara från att hon ska bli jättelycklig för att hon kan. Mirakel är en bok som väcker mycket tankar, men som ändå är lättläst. Jag tycker att så många som möjligt borde läsa den, eftersom vi lever i ett samhälle där kändisskap glorifieras mest hela tiden och fler och fler drömmer och att bli berömda. Då tror jag att det är bra om vi bli påminda om att ett liv som kändis liksom ett vanligt liv innehåller både framgångar och motgångar, och om att den fasad Rakel visar utåt, till exempel i sin blogg, faktiskt inte stämmer med hur hennes tillvaro verkligen ser ut.

Tack Gilla böcker för recensionexemplaret!

JA! Vad roligt!

2011-11-21T22:14:00.002+01:00

Pojkarna vann Augustpriset! Åh, vad glad jag är!

Pojkarna

2011-11-06T15:31:00.004+01:00

Av de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin har jag läst två, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Pojkarna av Jessica Shiefauer. Jag håller på Pojkarna. Jag gillade Jessica Schiefauers förra bok, Om du var jag, men Pojkarna är ännu bättre!

Till en början handlar Pojkarna om tre flickor. Kim och hennes vänner Momo och Bella är fjorton år gamla, och vill inte vara med om de förändringar som deras klasskamrater genomgår. De är rastlösa och letar efter något att bli, men hittar bara förutbestämda, stereotypa kvinnomallar som de vägrar forma sig efter. De vill fortsätta klä ut sig, fortsätta leka, Momo vill sy och Bella vill odla alla möjliga växter och de bryr sig inte ett dugg om vad andra skulle kunna tycka om det. Det är med en av alla Bellas växter det spännande börjar. Längst ner i ett paket med växter Bella beställt finns en lite grön klump som det växer ett blad ur. Växten är ingenting Bella beställt, men hon bestämmer sig för att plantera den i sitt stora växthus. Bara ett dygn senare har växten blivit en halv meter hög och fått en knopp. När blomman slår ut hittar flickorna en sorts märkliga små säckar inne i dem. Om man skär upp säckarna får man ut en märklig, söt vätska, som smakar som honung. En kväll dricker Kim, Momo och Bella ur den, och då förvandlas de till pojkar.

De ger sig ut, mitt i natten, och går genom staden där de ser andra pojkar. De förundras av att det är så annorlunda när man är pojke, att människorna de möter tittar på dem på andra sätt. Inga andra pojkar tittar på dem med sådana där hala, glidande blickar fyllda av obehagligt begär. Det känns okej att ta stora steg fyllda av kraft och styrka när man är pojke. I början är det spännande, lite otäckt men också alldeles fantastiskt. På kvällarna dricker de av blommans saft och går ut som pojkar. Eftersom de inte är sig själva, och ingen vet vilka de egentligen är, kan de vara lite hur de vill. En natt träffar de Tony. Kim och Momo säger sina namn, som blir hårda pojknamn när de sägs ur pojkmunnar. "Det där Mack", säger Kim och pekar på Bella. Kim trivs med Tony, hon, eller han, känner sig stark och uppskattad tillsammans med honom. Inte långt efter att de har träffat Tony tröttnar Bella. Hon tycker att Tony mest snackar skit, och är inte intresserad av att lyssna.

Så småningom tröttnar Momo också, men inte Kim. Hon vill fortsätta, hon njuter av att få vara med Tony. När hon är pojke tillsammans med Tony vågar hon saker hon inte brukar våga, hon känner sig respekterad. Inte ens när Bella berättar att blomman är sjuk slutar Kim ta av dess saft. Hon gör saker hon inte brukar våga, och saker hon nog i vanliga fall skulle tycka kändes fel.

Pojkarna är en bok om hur gränser suddas ut. När Kim, Momo och Bella blir pojkar försvinner gränsen mellan könen, de är både och och ingen vet säkert vad som egentligen är på riktigt. När det inte är säkert vad som är på riktigt och vad som inte är det blir också gränsen mellan rätt och fel suddigare. Kan man göra saker som är fel i en värld där det inte känns som om det händer på riktigt?

Jag tyckte otroligt mycket om Pojkarna. Jag älskar språket, och jag tycker att handlingen är helt underbar. Jag tycker om hur Kim, Momo och Bella inte passar in bland andra tonåringar, men hur de inte heller vill göra det. Jag tycker om hur alla gränser blir otydliga, trots att, eller kanske just på grund av att, det gör att jag inte förstår allting. Jag tror inte att Kim heller förstår vad det är som händer med henne. Det finns mycket i Pojkarna att fundera över, och det finns mycket jag inte förstår. Men jag tycker mycket, mycket om den. Så mycket är jag säker på!

Jag är mina böcker

2011-10-30T19:14:00.003+01:00

Den här roliga enkäten hittade jag hos Bokclara! Man ska besvara frågorna med boktitlar man hittar i sin bokhylla.

Hej! This Morning I met a Whale
Vem är du? Fågeln som vrider upp världen
Hur önskar du att du kunde vara? I en klass för sig
Vad gör du helst en ledig dag? Fördjupade studier i katastroffysik
Beskriv ditt favoritdjur. Hans majestäts drake
Hur ser du ut? Snygg
Beskriv ditt humör idag. Känslomässigt udda
Vad är det viktigaste i ditt liv? Prins Charles känsla
Vad är helt oviktigt för dig? Majas morsas kompis sambo
Beskriv en plats du trivs på. Lyras Oxford
Beskriv något du tycker är vackert. Den hemliga trädgården
Vad längtar du efter mest just nu? Brev från ljusårs avstånd
Vad längtar du inte alls efter? Kulor i hjärtat

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

2011-10-30T12:21:00.000+01:00

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

Ännu mera mörk materia!

2011-10-29T23:40:00.002+02:00

Jag läste i The Telegraph att det går framåt med The Book of Dust och att den antagligen kommer att vara i två volymer. Det låter jättebra, tycker jag, då det förmodligen betyder att den kommer att innehålla väldigt, väldigt mycket. Jag ser fram emot att läsa den, men är lite rädd för att bli besviken.

I alla fall känns det väldigt skönt att veta att det går framåt, eftersom det känns väldigt tråkigt att just nu inte ha något mer att läsa om Den mörka materian!

Tintin och jag

2011-10-26T18:52:00.001+02:00

Inför att den nya Tintinfilmen, Enhörningens hemlighet, kommer Bonnier Carlsen att ordna en bloggstafett om Tintin. Den ska jag vara med i! I det mejl jag fick frågan om jag ville vara med fanns även frågan vad jag hade för relation till Tintin. Min första tanke var ”nej, det här går inte. Jag har ingen relation till Tintin överhuvudtaget!”. Jag hade faktiskt aldrig läst Tintin, och förstod inte hur jag skulle kunna skriva någonting om honom. Jag har nu läst två Tintin-böcker, dubbeläventyret Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Innan dess bestod mina kontakter med Tintin av att jag hade sett en film (Tintin i piraternas våld, en av de två enda filmerna om Tintin med riktiga skådespelare) på en fransklektion i våras och av att jag för längesedan sett några avsnitt av Tintin när de visades på sommarlovsmorgon.

Det jag minns mest från filmen är musiken. Samma toner spelas om och om igen, i olika tempo beroende på stämningen i filmen. Melodin fastnade direkt och jag gick och sjöng på den i flera veckor. Jag minns att jag tyckte att det var lite läskigt att skådespelarna var så lika de tecknade karaktärerna (för jo, även om jag inte hade någon relation till Tintin visste jag naturligtvis hur han ser ut). Av själva handlingen minns jag faktiskt inte jättemycket, eller, jag gjorde inte innan jag läste de två Tintinböcker jag nyss läst. Det är nämligen såhär, att trots att Tintin i piraternas våld som jag har förstått det inte är baserad på någon av böckerna känns den väldigt inspirerad av Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Tintin och kapten Haddock får höra talas om en skatt som en gång tillhört en förfader till kapten Haddock och ger sig ut på en båtresa mot en avlägsen ö för att leta reda på den. Dupondtarna och professor Kalkyl följer med, och professor Kalkyl svänger med en pendel som han tror kan hitta skatten. Det pendeln säger verkar jättekonstigt och Tintin och kapten Haddock avfärdar det Kalkyl säger, men i slutändan visar det sig vara han som har rätt.

Efter att ha läst böckerna är jag säker på att jag visst har en relation till Tintin. Jag tycker mycket om honom, och vill gärna läsa mer. Jag ser fram emot att se Steven Spielbergs och Peter Jacksons animerade film som har premiär om bara några dagar. I de funderingar jag har inför den finns förhoppningen att musiken kommer att vara bra. När jag tänker efter tror jag faktiskt att jag har haft en relation till Tintin mycket längre än jag har trott, men det är först nu jag har insett hur den ser ut.

Prins Charles känsla - igen!

2011-10-14T12:46:00.006+02:00

Nu har jag läst Prins Charles känsla också, och boken är minst lika bra som pjäsen! I början var det lite svårt att komma in i den. Jag, som fortfarande var uppfylld av den fantastiska teaterföreställningen fylld av rörelse, ljud och liv, tyckte att det kändes lite tamt med bara bilder och text. Det tog dock bara en liten stund, och sedan var jag helt inne i boken. Den är riktigt, riktigt bra, och mycket av det jag tyckte om i teatern finns i boken också. En fördel med teatern är att den blir en större och mer direkt upplevelse, och något som är jättebra med boken är Liv Strömquists underbara teckningar och att man kan läsa den hur många gånger som helst! Nu ser jag fram emot att läsa mer av Liv Strömquist.

Både boken och teatern är alldeles fantastiska! Därför rekommenderar jag alla att både läsa Prins Charles känsla och gå och se teatern!

Tack så jättemycket!

2011-10-05T18:57:00.003+02:00

Tack tack tack för mitt superfina bokpaket! Boken, The Color Purple av Alice Walker, verkar jättebra! Chokladen vet jag att jag tycker mycket om, och bokmärket var hur fint som helst! Darjeeling-te verkar väldigt gott, och det är alltid trevligt med rättvisemärkt! Peace-halsbandet är jättefint och passar mig alldeles utmärkt, tack så mycket! Kokoscentern har jag smakat, och tyckte om, och anteckningsboken är jättefin! Sist av allt hittade jag en liten ask med två mandlar, en hasselnöt och en choklad bit i. Jag fick även ett fint kort där min bokvän skrivit fina ord om böcker och trädgårdar. Tack så jättemycket, jag är väldigt nöjd!

Jag är imponerad över att du lyckades få ner så mycket i en sådan liten påse - och av att du har hittat så bra saker. Tack!

Pocket och prassel 6.0

2011-09-25T14:36:00.005+02:00

Jag ska vara med i En bok om dagens bokbyte Pocket och prassel 6.0, och för att underlätta för min hemliga bokvän svarar jag på de här frågorna:

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Det är jättesvårt att välja, men några är Joyce Carol Oates, Haruki Murakami (jag älskar Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, men är inte alls så förtjust i Norwegian Wood), Vibeke Olsson, Philip Pullman, Barbara Voors, Jane Austen och systrarna Brontë.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Sedan jag var i Berlin i somras har jag blivit nyfiken på tysk litteratur (nej, jag har tyvärr inte varit på årets Bokmässa). Jag har inte läst så mycket tyska författare, men nu håller jag på med Upptäckten av currywursten av Uwe Timm.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Om jag kunde drömma, den första Twilightboken, var ingenting för mig och fick mig att känna att jag inte ville läsa fler vampyr- eller varulvsböcker för tonåringar (därmed inte sagt att jag ogillar vampyrer - jag vill hemskt gärna läsa till exempel Bram Stokers Dracula). Dan Browns Da Vinci-koden fastnade jag inte alls i, och jag gillar inte chick-lit.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Av Joyce Carol Oates har jag alla ungdomsböckerna, Svart flicka, vit flicka, Little Bird of Heaven och Älskade syster. Av Murakami har jag Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Av Vibeke Olsson har jag och har läst Ulrike-böckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid och Murkronan. Av Philip Pullman har jag His Dark Materials (på både svenska och engelska, på engelska har jag till och med två ex av den första), The good man Jesus and the Scoundrel Christ, Once Upon a Time in the North och Lyra's Oxford. Jag har Emmy Moréns dubbla liv och Islossning av Barbara Voors. Av Jane Austen har jag allt. Av Emily Brontë har jag Wuthering Heights, av Anne Brontë har jag Agnes Grey och av Charlotte Brontë har jag Jane Eyre och The Professor.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, det finns det inte. Jag har försökt skriva läsdagbok ibland, men det brukar inte gå så bra. Jag glömmer alltid att skriva upp det när jag läst ut en bok.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Språket är något av det allra viktigaste för att jag ska tycka om en bok. Om jag inte gillar språket kan jag inte komma in i en bok, och då spelar det ingen roll hur bra historien är.

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

Choklad, helst mörk. Jag äter inte godis med gelatin i (eftersom jag vegetarian), är inte så förtjust i sådant som är jättesött, gillar inte lakrits och tycker inte speciellt mycket om vit choklad.

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, särskilt rostad, saltad majs och chilinötter.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker inte kaffe, men jättemycket te! Jag gillar inte fruktte, men dricker gärna olika sorters grönt te. Mitt absoluta favoritte är lapsang, men jag har redan tre påsar (löste, alltså) lapsang i teskåpet, så jag önskar mig inte mer!

Annat:
* Hobby?

Jag läser, dansar, spelar cello, skriver, fotograferar och går på teater!

* Favoritfilm?

Liksom favoritförfattare är det svårt att välja, men några filmer jag gillar är The Reader, Black Swan, Juno, Det regnar alltid i Provence, Little Miss Sunshine, Stardust och Amelie från Montmartre.

* Favoritmusik?

Några artister jag gärna lyssnar på är Regina Spektor, Laleh, Miss Li, Melissa Horn och Veronica Maggio. Annars lyssnar jag mycket på klassisk musik, och då är barocken min favoritepok. Om jag måste välja en favoritkompositör blir det antagligen Vivaldi eller Bach.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna. Jag gillar ljusa, lite kalla grönblå färger, men även mörka, varma röda. På vintern längtar jag efter grönt, rosa, gult och alla andra ljusa våriga färger, medan jag även älskar alla fantastiska höstfärger.

* Samlar du på något?

Fina bokmärken och små anteckningsböcker (och böcker, naturligtvis)!

Prins Charles känsla

2011-09-25T11:19:00.005+02:00

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

Hoppas

2011-09-16T19:22:00.005+02:00

Hoppas är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och handlar om sextonåriga Jonna, som hoppas alldeles för mycket. Hennes mamma var väldigt ung när Jonna föddes, hon har framförallt tagits om hand av sin alkoholiserade mormor. Mamman har aldrig riktigt haft tid med Jonna, hon har varit för upptagen med att leva sitt liv. Varje gång mamman tar ledigt från jobbet och säger att hon och Jonna ska umgås blir Jonna lycklig och tror på att det verkligen ska bli så, och tänker att efter det här kanske allting blir bra. Så blir det aldrig, mamman hittar alltid något annat hon måste göra, som att åka till Mallorca med sin nye man.

Jonna får nog, och rymmer hemifrån. Hon, som är nästan sjutton men ser ut som ungefär fjorton, tar tåget till Stockholm för att hitta ett jobb, tjäna pengar och skaffa en egen lägenhet. För att hon är så arg och så besviken att hon inte orkar vara kvar i Kolsva tillsammans med sin mormor och kanske ha lite kontakt med sin mamma som är på Mallorca och har det så trevligt så, så trevligt att hon nog inte hinner prata så mycket med Jonna. Och kanske för att hon vill provocera fram någon sorts reaktion, om hon bara försvinner borde väl någon bry sig. Mormodern, mamman eller den frånvarande pappan. Varje dag tittar hon på löpsedlarna och hoppas att det ska stå något om att en sextonåring i Kolsva har försvunnit, men det gör det inte.

Jonna tror att det ska bli enkelt att skaffa ett jobb, det är snart jul och Stockholm är fullt av affärer. Någonstans måste det ju behövas extrapersonal, tänker hon. Det blir inte alls så lätt som hon tänkt sig, all extrapersonal är redan anställd. Överallt. Och överallt måste man vara minst sjutton för att få jobba, och det hjälper inte att Jonna är nästan sjutton och känner sig jättevuxen när hon ser ut som fjorton, inte har någon adress och hennes mobiltelefon blivit stulen.

Jonna lär känna Alex, som är arton och också har stuckit hemifrån. Alex, som kallar Jonna för sin tjejkompis och som först verkar jättevuxen och tuff men som innerst inne verkar vara lika liten och osäker som Jonna. Alex har insett att det inte går att få något jobb när man inte har någon bostad, och att det inte går att hitta någonstans att bo om man inte har något jobb. Alla hon känner är som hon och Jonna, hemlösa och arbetslösa. Hon förklarar för Jonna att det inte är någon mening med att hoppas, eftersom man så ofta blir besviken då.

Jag tycker att Hoppas är en väldigt bra bok, definitivt i klass med författarens debut Bryta om! Både Jonna och Alex är väldigt trovärdiga, och det är väldigt lätt att bli berörd av deras hemska historier. Alex är egentligen inte speciellt trevlig, men samtidigt är hon väldigt osäker och det är lätt att känna sympati för henne. Hoppas handlar om något hemskt, viktigt och allvarligt, och jag rekommenderar den verkligen!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Det är roligt med recensionsexemplar

2011-09-15T16:11:00.003+02:00

Särskilt de från Gilla böcker. De kommer alltid i så fina paket.

En liten text om ondska

2011-09-11T14:30:00.001+02:00

Just nu läser jag En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Den är väldigt bra, och har fått mig att fundera väldigt mycket. Vad är egentligen ondska? Finns det onda människor, eller bara onda handlingar? Går det att vara både offer och förövare?

Många av de människor som begår vad de allra flesta skulle kalla onda handlingar har själva råkat ut för hemska saker, men jag tycker inte att det innebär att de onda handlingar de begår är mindre onda. Att en människa själv gör hemska saker gör inte heller att det människan blivit utsatt för är mindre hemskt. Det är svårt att acceptera att människor som är onda kan ha goda sidor också, eller att det kan vara synd om människor som gjort fruktansvärda saker. Om vi utgår från att alla mördare, terrorister och våldtäktsmän är omänskliga monster, rakt igenom onda, kan vi känna oss säkra på att vi själva inte skulle kunna begå onda handlingar, oavsett omständigheterna. Om vi accepterar att mycket av den ondska som finns i världen inte beror på att det finns människor som är födda onda, utan på att de flesta människor kan göra hemska saker under vissa omständigheter, måste vi också acceptera att vem som helst skulle kunna begå onda handlingar under ”rätt” (eller snarare fel) omständigheter. Det är ingen behaglig insikt, det känns bra att kunna tänka att jag aldrig skulle kunna döda någon, det känns bra att kunna känna att jag på något vis står över alla de människor som gjort det. Jag tror att vi är ganska många som tänker att vi skulle ha ingripit om vi hade levt under Förintelsen, eller att vi hade vägrat dela ut elchocker om vi varit med i det kända experimentet där människor blev tillsagda av en ”forskningsledare” att ge elchocker till ”undersökningsobjekt” (som i själva verket var skådespelare). Ändå kan jag inte veta säkert hur jag hade reagerat i en situation jag inte har upplevt, och därför hoppas jag att jag aldrig kommer att få veta.

Trots att de flesta människor som begår till exempel våldsbrott inte är rakt igenom onda utgår de flesta ändå från att det är så. Trots att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter som begås av galna, okända män som lurar i parker är en våldtäkt en överfallsvåldtäkt i de flestas medvetanden. Jag tror att det beror på samma sak, att det är svårt att acceptera att vanliga människor, som du och jag, kan begå onda handlingar. Om de flesta våldtäktsmän är vanliga, trevliga killar kan vi inte längre vara säkra på att ingen av de vanliga, trevliga killar vi känner aldrig skulle kunna bli våldtäktsmän.

Att vi är rädda för insikten om att vissa omständigheter skulle kunna göra även oss själva till det vi idag gärna definierar som ”onda människor” tror jag är en anledning till att vi alltid måste dela upp världen i offer och förövare. Antingen är en brottsling en vidrig människa, som det omöjligt går att förstå, och all vår sympati ligger hos offret och offrets anhöriga, eller så är brottslingen ett offer för omständigheterna, vi kan förstå vad som ledde fram till den brottsliga handlingen. I sådana fall finns oftast ingen sympati för offret, kanske för att de flesta när de känner sympati för någon som gjort något hemskt omedvetet måste förminska handlingens hemskhet. Om vi känner sympati med offret blir det så tydligt för oss vilka fruktansvärda konsekvenser förövarens handling fått, och då känns det inte längre okej att känna sympati för förövaren. Jag tycker att det är okej att känna sympati med både offer och förövare. Att någon råkat ut för hemska saker i sin bandom blir inte mindre hemskt för att människan utsätter någon annan för vidriga saker. Att utsätta någon annan för vidriga saker blir inte heller mer okej bara för att man själv blivit utsatt för någon annans onda handlingar. Det kan finnas förklaringar som ändå inte är ursäkter. Det går att förstå utan att förlåta.

Tävling hos Therese!

2011-09-04T12:20:00.002+02:00

Therese har just nu en alldeles jättetrevlig tävling där man kan vinna inte en utan två klassiker! En som man väljer själv, och en som hon väljer efter att ha varit och snokat lite på ens blogg! Naturligtvis vill jag vara med, att vinna klassiker är alltid trevligt. Jag vill vinna Älskaren av Marguerite Duras, en författare jag länge varit nyfiken på men som jag inte läst något av. Eftersom både Frankrike och Kina är länder jag känner mycket för borde just Älskaren vara en perfekt bok att börja med!

Jag har blivit insläppt på Pottermore!

2011-08-27T15:48:00.003+02:00

Hittills har jag bland annat fått veta hur Petunia och Vernon Dursley träffades, köpt en trollstav och blivit sorterad. Än så länge tycker jag mycket om Pottermore!

Härligt med celloböcker!

2011-08-05T12:24:00.006+02:00

Jag vet inte om anledningen till att jag tycker så jättemycket om de här böckerna är att de är väldigt, väldigt bra eller att de är fyllda av härliga celloreferenser. Jag tror att det är en kombination.

Om jag stannnar och När jag lät dig gå av Gayle Forman handlar om Mia, som i den första boken är sjutton år och en lovande cellist, och hennes pojkvän Adam, som har ett rockband som är på väg att slå igenom. Mia är ganska olik resten av sin familj, där både föräldrarna och Mias lillebror Teddy helst lyssnar på rock. Adam passar däremot väldigt bra i Mias familj, vilket gör henne väldigt glad. Hon önskar att hennes bästa vän, Kim, skulle komma lika bra överens med Adam, men det funkar ändå inte riktigt mellan dem. Kim och Adam är artiga och vänliga mot varandra, men de blir aldrig bra vänner. Kim säger till Mia att det inte spelar någon roll, att de står ut med varandra för att de båda älskar Mia, som älskar dem båda. Mia tror inte riktigt på det där, och det är först när det verkligen gäller hon förstår att Adam och Kim faktiskt kan finnas där för varandra när det handlar om Mia, att de kan förenas i sin oro för henne.

I början av Om jag stannar råkar nämligen hela Mias familj ut för en bilolycka. Mia förstår inte vad som har hänt, hon befinner sig plötsligt en bit ifrån bilen, på något vis utanför sin egen kropp, och ser sig själv och sin familj. Ambulanspersonal kommer dit, och det visar sig att Mia är den enda som överlevt. Mia vet att om hon vill kan hon vakna, om hon bara bestämmer sig för det kan hon klara sig. Hon vet också att om hon vill kan hon släppa taget, om hon inte orkar leva vidare utan sin familj så behöver hon aldrig vakna igen.

Det är det viktigaste beslutet Mia någonsin stått inför. Hon ser tillbaka på sitt liv, minns sitt första framträdande med cellon. Minns sin första cello, och tänker på hur hon träffade Adam. Adam och cellon är det som får henne att känna att hon vill stanna kvar, medan tanken på att leva utan sin familj får henne att känna att hon verkligen inte vill leva längre. Hon ser sina anhöriga på sjukhuset, hon ser Adam gråta. När han tar hennes hand och sätter in ett par iPod-lurar i hennes öron och spelar cellomusik för henne bestämmer hon sig. Hon vill hålla i honom också, hon vill stanna kvar och hon vill fortsätta spela cello.

I När jag lät dig gå har Mia blivit en framgångsrik cellist. Adams band har blivit känt, men han och Mia har inte träffats på tre år. När hon vaknat efter olyckan lämnade hon honom, och han har inte riktigt förstått varför. En kväll går han på en av hennes konserter, och efteråt vill hon träffa honom. Kanske kan de reda ut vad som egentligen hände, och kanske kan de hitta tillbaka till varandra.

Mias spelande är väldigt centralt i böckerna, och det gör att jag, som också spelar cello, kan identifiera mig väldigt mycket med henne. Jag är ändå nästan helt säker på att det här är riktigt bra böcker, och att det (och inte bara cellon) är en anledning till att jag tycker så mycket om dem! Därför rekommenderar jag dem verkligen, både till cellister och till alla andra!

Grattis Iktoro!

2011-08-05T11:33:00.002+02:00

Nu är den tredje sommarlovstävlingen avslutad, och vinnaren är Iktoro! Stort grattis!

De rätta svaren var:

1. Ellie bor nära staden Wirrawee.

2. Den första boken Liesel stjäl heter "The Gravediggers Handbook".

3. "Godnatt Mister Tom" utspelar sig i Little Weirwold.

4. Hedwig bodde i Mainz.

5. Coltan är en dyrbar metall som behövs för att tillverka bland annat mobiltelefoner.

Grattis till Amanda och Recenzion som också hade alla rätt! Det här var den sista sommarlovstävlingen jag hade planerat, men det är inte omöjligt att det dyker upp en till innan sommaren är slut!

Pottermore

2011-08-01T11:11:00.001+02:00

Jag är registrerad! Nu väntar jag på mitt "Welcome letter"!

Sommarlovstävling: Krig

2011-07-28T12:00:00.000+02:00

Nu är det dags för den tredje sommarlovstävlingen! Den här gången får vinnaren Pojken i randig pyjamas av John Boyne, och ämnet är krig. Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast den 4 augusti.

1. Ellie, huvudpersonen i Tomorrow When the War Began, bor på den australiensiska landsbygden. Vad heter staden som ligger i närheten?

2. Liesel i The Book-Thief stjäl böcker. Vad heter den första boken hon stjäl?

3. Michelle Magorian har skrivit flera böcker som utspelar sig under andra världskriget. Vilken av dem utspelar sig till stor del i en by som heter Little Weriwold?

4. Var bodde Hedwig, huvudpersonen i den fantastiska boken Molnfri bombnatt, som barn?

5. Christina Wahldén har skrivit en bok om kriget i Kongo, ett krig som till stor del handlar om coltan. Vad är coltan för något?

Lycka till!

Grattis Recenzion!

2011-07-28T11:26:00.004+02:00

Nu är den andra sommarlovstävlingen avslutad, och vinnaren av boken Ondvinter är Recenzion, som hade alla rätt! Stort grattis!

De rätta svaren var:

1. De rider på bäckahästen.

2. Flygbasen heter Loch Laggan.

3. Lyra får en alethiometer.

4. Profetian säger att den som skadar prinsen kommer att råka ut för samma sak själv.

5. Valentine är Londons chefshistoriker.

Ännu ett stort grattis till Recenzion, och grattis till Louise som också hade alla rätt! Nästa tävling kommer att publiceras under dagen. Lycka till i den!

Sommarlovstävling: Fantasy

2011-07-20T12:00:00.002+02:00

Nu är det dags för den andra sommarlovstävlingen! Temat är fantasy, och vinnaren får den fantastiska boken Ondvinter av Anders Björkelid! Maila dina svar på dessa fem frågor till bokmatilda@hotmail.com senast den 27 juli.

1. Underfors av Maria Turtschaninoff hör till genren urban fantasy. I vanliga fall åker huvudpersonerna tåg, men hur tar de sig fram när inga tåg är tillräckligt snabba?

2. Naomi Noviks fantastiska serie om Temeraire och Laurence handlar om en drake och hans kapten som slåss i Napoleonkrigen. Innan de kunde kriga var de på en flygbas och utbildade sig. Vad hette flygbasen?

3. Innan Lyra, huvudpersonen i Philip Pullmans underbara serie Den mörka materian, lämnar Jordan College får hon någonting av rektorn. Vad?

4. En konungs ögon är den första delen av en riktigt bra serie som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. En profetia som Aldebaran gjorde innan revolutionen är central i boken. Vad säger profetian?

5. En av huvudpersonerna i De vandrande städerna av Philip Reeve har Thaddeus Valentine som idol. Vad är Valentines titel?

Lycka till!

Grattis!

2011-07-20T10:19:00.003+02:00

Vinnaren av den förra tävlingen är Louise, som hade alla rätt! Grattis!

De rätta svaren var:

1. Lennie känner Toby eftersom han och Lennies döda syster var tillsammans.

2. Den äldre Emmy Moréns son heter Max.

3. Kärleksparet i Never let me go är Kathy och Tommy.

4. Mr och Mrs Allen tar med Catherine till Bath.

5. Innan hon får veta vad han heter kallar Ylva Mikael för Ulv.

Stort grattis till Louise, och grattis till Amanda som var väldigt, väldigt nära att vinna!

Lycka till i nästa tävling, som kommer att publiceras senare under dagen!

Nu är det slut!

2011-07-13T18:13:00.001+02:00

Nu har jag varit och sett den sista Harry Potterfilmen! Jag gillade den, och även om en del saker inte riktigt stämde tycker jag helt klart att den hör till de bästa Harry Potterfilmerna! Nu ser jag fram emot att få tillgång till Pottermore.

Sommarlovstävling: Kärlek

2011-07-12T17:22:00.006+02:00

Det här är den första av ett antal tävlingar jag tänker ha under sommaren. Vinnaren av varje tävling kommer att få en bok, som handlar om samma ämne som tävlingen. Den här gången är ämnet kärlek och boken Bara inte du av Katarina von Bredow. För att vara med och tävla ska du svara på de här fem frågorna. Om flera har samma antal rätt kommer tävlingen avgöras genom lottning.

1. Hur kommer det sig att Lennie, huvudpersonen i Himlen börjar här, känner Toby?

2. Den ena Emmy Morén är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Den andra är gift och har en son. Vad heter sonen?

3. Never let me go av Kazuo Ishiguro är en väldigt obehaglig bok, men också en fin kärlekshistoria. Vad heter kärleksparet?

4. Vilka tar med Catherine Morland, hjältinnan i Northanger Abbey, till Bath?

5. Vad kallar Ylva i Månskensvargen Mikael innan hon fått veta vad han heter?

Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast 19 juli. Lycka till! Alla svaren går att hitta här på bloggen!

Uppmuntra oss som vill läsa mycket att läsa ännu mer!

2011-07-12T13:42:00.003+02:00

Idag var jag på biblioteket för att lämna in två "Sommarbokslappar". Sommarboken är en tävling som biblioteket har varje sommar, och den brukar gå till såhär:

Man ska läsa åtta böcker och skriva upp deras titlar på en lapp. Tre av dessa åtta böcker ska man skriva korta recensioner på (även om jag alltid brukar irriteras av att utrymmet där jag kan skriva är alldeles för litet för att det ska få plats en recension). När man är klar med en sådan lapp går man till biblioteket och lämnar den, och får en lottsedel. Varje person får lämna in max tre lappar, och man kan därför bara få tre lotter. Lotterna tar man sedan med sig till dragningen, där många vinner böcker och en person vinner en iPod.

I år har reglerna ändrats. På varje lapp finns det plats för fem böcker, och nu får varje person bara en lottsedel. Jag frågade varför, och fick svaret att det varit orättvist tidigare år, eftersom alla inte haft samma möjlighet att vinna. Jag tycker att det är rätt att den som läst fler böcker har större chans att vinna, eftersom det uppmuntrar människor att läsa. Jag kan förstå poängen med en begränsning vid till exempel tre lotter, eftersom de som bara hann med att läsa åtta böcker på sommarlovet kanske skulle vara helt chanslösa annars. Och ja, visst förstår jag att de som inte läser måste uppmuntras. Jag tycker att bibliotek borde uppmuntra läsning, och jag tror dessutom att vetskapen om att det är lättare att vinna saker om man läser mer kan få många som kämpar med sitt läsande att faktiskt se till att läsa mer, och då förhoppningsvis upptäcka att läsning för njutningens skull (och inte för vinsternas) är helt fantastiskt!

Pompeji

2011-07-03T12:27:00.005+02:00

Pompeji av Maja Lundgren handlar om de som levde i Pompeji året innan vulkanutbrottet. Om mimare, prostituerade, krogägare, gladiatorer och parfymförsäljare. Om de som lever upp till något som kallas Ciceros ideal, och om de som inte gör det. Mest om de som inte gör det, eftersom det är otroligt svårt att leva upp till Ciceros ideal, då Cicero menade att endast ett fåtal yrken var hederliga.

Vesuvius är en stratovulkan. Han är förälskad i vulkanen Krakatau, men skriver ändå kärleksbrev till alla människor. År 78 bosätter sig en tiger i en av grottorna på Vesuvius sluttningar. Förut tillbringade tigern all sin tid med att slåss med gladiatorer och dödsdömda fångar. Nu har han tröttnat på att döda och på att bli skadad (han har fortfarande ett varigt sår som inte läkt ordentligt sedan en osedvanligt skicklig gladiator slog honom med en spikklubba) och rymt, och bosatt sig vid Vesuvius. Vulkanen har utsett tigern till vulkanolog, eftersom hans tassar är så känsliga för vibrationer. Tigern brukar prata med Vesuvius, som ibland svarar men mest tänker på Krakatau och på alla fina människor han tänker döda.

Posthumus solur går fel. Detta bekymrar honom något otroligt, och tillsammans med vännen Maximus och två slavar (som behövs för att bära soluret) går han runt så gott som hela Pompeji för att hitta orsaken. Han vet att det gick rätt ett par dagar tidigare, eftersom han annars skulle ha kommit för sent. Den enda lösningen de kan komma på är att gå till häxan Biria och fråga henne. Som tur är har hon flyttat in till staden och blivit en urban häxa. Det är dock inte helt lätt att ta med soluret till Biria, eftersom två man behövs för att bära det och endast en i taget får träffa häxan.

Den före detta borgmästaren, Publius Paquius Proculus, är bekymrad över sin yngste son. Sonen, som är oäkta och av syskonen fått öknamnet Knubbis, mår inte bra. Han kräks ofta och utan att någon vet varför. Paquius fru tycker att han ska låta bli att bekymra sig, och tror att anledningen till pojkens sjukdom är att hans pappa skämt bort honom. Det är nämligen så att Paquius av någon anledning tycker bättre om Knubbis än om sina andra barn. Detta stör hans fru väldigt mycket, hon tycker att det är upprörande att Paquius tycker bättre om det barn som inte är hennes.

I Pompeji finns just nu mimarna Methe, Paris och Anicetus, som spelar upp farser som driver med samhället. De utgår alltid från samma grundhandling, men brukar improvisera ganska mycket medan de spelar upp pjäsen. Anicetus tycker att de borde öva mer, och försöker därför varje kväll (men misslyckas alltid) hindra Methe och Paris från att dricka alltför mycket. Methe är olyckligt kär i slaven Chrestus. För Paris är det nästan tvärtom. Han är otroligt populär och har en fanclub som kallar sig Paridianerna men har bara varit kär en gång i hela sitt liv och tycker att många av de som uppvaktar honom är ganska jobbiga. Eller jo, det verkar som om han kanske är lite, lite kär i Methe. Men det skulle han aldrig erkänna.

Det är bara några få av alla människor jag lärt känna när jag läst den här underbara boken. Jag älskar språket i Pompeji, och jag tycker att det är helt fantastiskt hur så mycket kan få plats i en bok som på knappt 250 sidor utan att det ens är i närheten av att kännas det minsta överdrivet.

Kafka på stranden

2011-07-01T22:11:00.002+02:00

Nu har jag läst ut min andra Murakami-bok (inspirerad av Holly-Hock tänker jag göra ett djupdyk), Kafka på stranden. Liksom Fågeln som vrider upp världen är den härligt konstig och har den där speciella känslan som gör att allt det där som egentligen är hur rörigt som helst ändå känns sammanhållet.

Kafka på stranden berättas ur två olika perspektiv. En av berättarrösterna är femtonåriga Kafka Tamura. Han har rymt hemifrån och tagit sig till staden Takamatsu. Han letar efter sin mamma och sin syster, och är mån om att komma så långt bort från sin pappa som möjligt. I Takamatsu tillbringar han nästan all sin tid på biblioteket, där han lär känna bibliotekarien Oshima som varken är man eller kvinna och bor ensam i ett hus långt ute i skogen. På biblioteket finns även fröken Saeki, som lever i minnen från en annan tid och vars ande ibland besöker Kafka på nätterna. Den andra delen av berättelsen handlar om den gamle mannen Nakata, som visserligen är dum och lever på bidrag men som kan prata med katter och få märkliga saker att falla från himlen. Liksom Kafka ger han sig av hemifrån utan att egentligen veta vart han är på väg. Det enda han vet är att han måste över en stor bro och att han kommer veta vad han letar efter när han ser det.

Även om Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden är två väldigt olika böcker har de mycket gemensamt. Katter är centrala i båda böckerna, och liksom Toru i Fågeln som vrider upp världen misstänker Kafka att han begått ett mord han inte minns i en metaforisk drömvärld. Böckerna har även små detaljer, som syrliga karameller, makrillar och beskrivningar av hur man dödar människor med bajonetter, gemensamt.

I Fågeln som vrider upp världen pratar Mei Kasahara om klumpen av död, som hon tror finns inne i alla döda människor. Hon beskriver den som lite geléaktig, och säger att hon skulle vilje skära i den. Jag tror att den geléaktiga klumpen Hoshino i Kafka på stranden skar sönder skulle kunna vara den klump Mei Kasahara pratade om. Den ser inte riktigt ut så som Mei beskrev den, men hon hade i och för sig aldrig sett en klump av död utan kunde bara gissa hur en sådan skulle vara.

När Kafka är hemma hos Oshima läser han en bok om rättegången mot nazistförbrytaren Adolf Eichmann. Beskrivningen av Eichmann är väldigt lik den fiktive överste Sanders beskrivning av sig själv. Eichmann verkade inte ha en tanke på rätt och fel, utan fokuserade enbart på sin "uppgift". I ett samtal med Hoshino säger överste Sanders "Jag har ingen aning om vad som är gott och vad som är ont. Jag är en väldigt pragmatisk varelse, ett neutralt objekt. Allt jag bryr mig om är att utföra den funktion jag blivit tilldelad."

Jag tycker att Kafka på stranden är en fantastiskt bra bok. Nu ser jag fram emot att börja läsa Norwegian wood!

Fågeln som vrider upp världen

2011-06-25T20:31:00.008+02:00

När Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami börjar verkar huvudpersonen Toru Okada vara ganska vanlig. I slutet är han en av de mest speciella människor jag har läst om.

Toru och hans fru Kumiko har en katt, Noboru Wataya. Den har fått namn efter Kumikos bror, eftersom den går på samma sätt som han. Nu är katten försvunnen, och många av de märkliga saker som händer Toru Okada verkar på något sätt ha med katten att göra. Den mystiska Malta Kano, som har en röd galonhatt och delar ut visitkort utan telefonnummer (eftersom det aldrig är någon som ringer henne, utan alltid hon som ringer den hon ska ha kontakt med), hör av sig till Toru för att hjälpa honom att hitta katten. När de sedan träffas pratar Malta Kano framförallt om att den första Noboru Wataya, Torus svåger, våldtagit Malta Kanos syster, Kreta, och om vattnet på Malta. Det enda hon har att säga om katten är att den förmodligen gett sig av för att flödet förändrats på platsen där den bodde och att Toru och Kumiko inte kommer att hitta den i närheten av sitt hus.

Bakom Torus hus finns något som kallas för gränden, men som egentligen inte är en gränd längre. Förut var den en gränd, men nu har den blivit igenstängd på båda sidor. När Toru går ut i gränden för att leta efter katten träffar han Mei Kasahara, en sextonårig tjej som bor i ett av grannhusen. Hon borde egentligen gå i skolan, men eftersom hon är skadad efter en motorcykelolycka är hon hemma. Hon verkar glad och trevlig, och lovar att tala om för Toru om hon ser katten. Det är nämligen så att bortsprungna katter brukar gå genom hennes trädgård. Första gången de träffas berättar Mei för Toru att hon skulle vilja skära upp klumpen av död, alltså inte en död människa utan själva döden, som hon tror finns någonstans inne i alla döda. Döden fascinerar henne otroligt mycket. Jag funderar på om det alltid varit så, eller om hon började fundera så mycket på döden efter olyckan där killen som skjutsade henne på motorcykeln dog.

När han letar efter katten går Toru in på ödetomten som finns i andra änden av gränden. Där hittar han en torrlagd brunn, som kommer att betyda väldigt mycket för honom längre fram i boken. När Kumiko plötsligt försvinner spårlöst går han ner och sätter sig i brunnen för att tänka igenom saker. Nere i brunnen förflyttas han till en annan värld, där han träffar en ansiktslös kvinna i ett hotellrum med numret 208. När han kommer upp ur brunnen igen har han fått ett märkligt blått märke på höger kind. Någon vars liv också påverkats av brunnar är löjtnant Mamiya, som Toru lär känna genom den döda herr Honda som han inte träffat på flera år. Löjtnant Mamiya var med i andra världskriget, och var bland annat med om att tvingas tillbringa flera dygn i en brunn. Om det inte varit för att herr Honda, som också var med i kriget, hade förutspått att löjtnant Mamiya skulle få ett långt liv och dö hemma i Japan många år efter kriget tror han att han skulle ha dött i brunnen. Som det var nu förmådde han inte dö. Efteråt är han långt ifrån säker på att det var bra att han överlevde, eftersom han känner att tiden i brunnen dödade någonting inom honom. Senare i kriget återser han den ryska officer som tvingat ner honom brunnen. Officeren säger att Mamiya aldrig någonsin kommer att få uppleva kärlek igen i hela sitt liv. Så blir det, hans liv blir lika långt som hans vän Honda sagt och lika kärlekslöst som den ryska officeren sagt. Han berättar för Toru att han sedan han kom hem igen efter kriget känt en dragning till brunnar. När han ser en brunn får han en längtan att sätta sig i den, även om man lätt kan tro att det han råkade ut under kriget snarare borde ha gjort att han undvek brunnar.

När Toru sitter på en bänk i staden han en kvinna som kallar sig Muskot. Tillsammans med sin son, som hon kallar Kanel och som av en anledning ingen känner till inte har sagt ett ord på över tio år, driver hon en mycket märklig verksamhet som varken Toru eller jag riktigt förstår. Toru blir inblandad i den, då det gör att han kommer in i världen där rum 208, där han hoppas kunna hitta Kumiko, finns. Då och då berättar Muskot historier för Toru, bland annat en om sin far, som var veterinär i djurpark under kriget. Veterinären hade, liksom Toru, ett blått märke på kinden. Toru tänker att den löjtnant som leder soldaterna som en dag kommer till djurparken för att avliva de djur som skulle kunna vara farliga för människor om de rymde (risken för att det skulle hända ökade under kriget) skulle kunna vara löjtnant Mamiya, även om han vet att löjtnant Mamiya inte ens var i Japan när det hände. En av soldaterna hör ljudet av en fågel som sitter i ett träd och gör knirrande ljud som en nyckel som vrider upp någonting. Detta ljud hör även Toru, som tänker att den vrider upp världen och kallar den för Nyckelfågeln. Både Muskot och Kanel kan historien utantill även om ingen av var där när det hände. På något vis är både de, Toru och löjtnant Mamiya närvarande i historien även om ingen av dem egentligen var där.

Någon annan som också hör Nyckelfågeln är den pojke som jag läser om i kapitlen som heter "Vad som hände på natten". En liten pojke vaknar på natten när han hör Nyckelfågeln. Han tittar ut genom sitt fönster och ser två män gräva en grop och lägga ner någonting i det. När männen gått ut går pojken ut i trädgården och gräver upp föremålet som männen grävt ner. Det är ett hjärta, ett människohjärta. När pojken går in igen ser han sig själv ligga i sin säng. Man får inte veta vem pojken är, men jag har funderat på om det kanske är Kanel, och att det är efter detta han slutar prata. En händelse som är förvirrande och otäck, men som hade varit väldigt svår att förklara. Kanske var det lättare för Kanel (om det nu var han, vilket är långt ifrån säkert) att bara låta bli att prata överhuvudtaget.

Fågeln som vrider upp världen är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag håller nu på att läsa om den, och har redan upptäckt flera nya saker. På första sidan visslar Toru med i ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan. Senare hör han en servitör i rum 208:s värld vissla på samma melodi, och tänker att det är en svårvisslad melodi. Det händer otroligt mycket i den här boken, och även om jag har berättat ganska mycket är det jag skrivit om här bara en liten del av allting som finns i den. En av de saker jag tycker så mycket om med Fågeln som vrider upp världen är att den innehåller så många olika historier som ändå hänger ihop med varandra genom en speciell känsla, en stämning, som finns i hela boken. Medan jag läste boken fanns den här känslan kvar även när jag inte läste, och jag funderade väldigt mycket över Toru, Kreta, Kumiko och alla de andra märkliga personerna jag läste om. Haruki Murakami är helt klart en ny favoritförfattare, och jag har börjat läsa Kafka på stranden, som även den är jättebra! Tack så jättemycket Marie, som gav mig Nyckelfågeln i En bok om dagens senaste bokbyte!

Jag har köpt en klänning

2011-06-01T21:45:00.004+02:00

Den är blommig och har fickor som är så stora att man kan få ner en pocketbok.

Nu har fågeln börjat vrida upp världen!

2011-05-24T19:11:00.004+02:00

Nu har jag inte bloggat på länge, vilket bland annat beror på att jag har fastnat. I Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, en författare jag länge velat läsa något av. Nu när jag fick Nyckelfågeln i bokbytet blev det äntligen av, och än så länge är den helt fantastisk! Det var länge sedan jag fastnade i en bok på det sätt som jag fastnat i den här, och jag tar varje chans jag kan att läsa! Tyvärr är maj en ganska intensiv månad, och jag hinner inte läsa så jättemycket. Lyckligtvis är det snart sommarlov, och då ska jag läsa hela tiden!

Tack så jättemycket för bokpaketet!

2011-05-16T15:14:00.003+02:00

Idag kom mitt bokpaket, och det är verkligen hur fint som helst och passar mig superbra!

Det innehåll:

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, en bok jag varit sugen på att läsa ganska länge! Tack så jättemycket!
Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger, som jag läst lite om tidigare och tyckt verkat väldigt bra!
Tre jättefina anteckningsböcker, varav en sålts till förmån för BRIS. Fina saker och välgörenhet på samma gång, supertrevligt! Tack så mycket!
Två chokladkakor från Lindt, en med smak av blåbär och en med havsalt. Jag har inte smakat någon av dem tidigare, så det ska bli spännande!

Tack så jättemycket för det superfina paketet! Jag har en idé om vem du kan vara, kan det kanske vara så att en rad i ditt brev är väldigt, väldigt inspirerad av ditt bloggnamn?

Cirkeln

2011-05-02T15:00:00.001+02:00

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren är en riktigt bra bok som inte liknar något annat jag har läst. Den innehåller både häxor, demoner och vanliga tonårsproblem. Dessutom är den ruskigt spännande och går inte att sluta läsa!

Minoo, Vanessa, Anna-Karin, Linnéa, Rebecka och Ida går alla i ettan på gymnasiet i den gamla bruksorten Engelsfors. De är väldigt olika varandra, och anar inte att de snart kommer vara tvungna att samarbeta för att överleva. Minoo är smartast i klassen och bor tillsammans med sina föräldrar i den lite finare delen av Engelsfors. Hon hatar att hela tiden förväntas umgås med människor hon inte har någonting gemensamt med bara för att de också är tonåringar. Hon skulle vilja ha fler kompisar och passa in mer än hon gör, men vill hellre att de andra ska bli mer som hon och inte tvärtom. Minoo önskar att hon var några år äldre, eftersom den hemliga kärleken till läraren Max inte skulle kännas lika hopplös då. Hon känner sig som en bluff, och är livrädd för att alla plötsligt ska upptäcka att hon inte alls är så smart (vilket hon naturligtvis är, men hon har för dåligt självförtroende för att inse det).

Vanessa och hennes kompisar hör till de mest populära tjejerna i skolan. Hon bor tillsammans med sin mamma, sin tvååriga halvbror Melvin och mammans sambo Nicke, som är polis. Vanessa och Nicke har aldrig kommit speciellt bra överens, och Vanessa är irriterad på sin mamma för att hon alltid håller med Nicke. Vanessas pojkvän Wille, som är över tjugo och varken pluggar eller jobbar och som flera gånger gripits för narkotikabrott, är en anledning till att Vanessa och Nicke så ofta är osams. Det är lätt att förstå att Nicke och Vanessas mamma inte tycker om att Vanessa och Wille är tillsammans, men Vanessa tror att det beror på att de är missunnsamma och inte vill att hon ska vara lycklig.

Anna-Karin blev mobbad hela grundskolan. Hennes pappa lämnade henne och mamman när hon var liten, och nu bor de tillsammans med Anna-Karins morfar på hans gård. Mamman mår inte speciellt bra, hon är aldrig glad och orkar nästan ingenting. Anna-Karin känner sig bara trygg och glad när hon umgås med sin morfar eller med djuren på gården.

Linnéa bor själv och har en egen lägenhet. Hennes pappa är alkoholist, och det framgår inte var hennes mamma är. Hon syr sina kläder själv och har en väldigt originell stil. Hon gick i Minoos klass i sjuan, och försvann sedan plötsligt. Det gick många rykten om var hon var, och när hon kom tillbaka när gymnasiet började visade det sig att hon varit på någon slags hem. En del säger att hon sålt knark och en del att hon försökt ta livet av sig, men ingen vet säkert.

Både Ida och Rebecka är väldigt lagom. De är verkligen inte utanför som Anna-Karin, men är inte heller jättepopulära som Vanessa. Utifrån sett kan de verka ganska lika, men det finns en stor skillnad mellan dem. Medan Rebecka är trevlig och osjälvisk är Ida väldigt osympatisk, hon är en av de som mobbar Anna-Karin. Ingen tycker illa om Rebecka, men de flesta ogillar Ida. Rebecka har nyligen blivit tillsammans med Gustaf, som är ett år äldre och en av de populäraste killarna i skolan. Liksom Minoo känner hon sig som en bluff, och fasar för den dag då alla, och framförallt Gustaf, ska förstå att hon inte alls är så rolig och cool som hon verkat. Hon har ätstörningar och skulle vilja prata med Gustaf om det, men vågar inte eftersom hon är rädd att det ska få honom att tycka att hon är jobbig.

En morgon vaknar Minoo efter en ovanligt otäck mardröm och kan knappt andas. Hon har hög puls och hennes hår luktar brandrök. Samma morgon har Vanessa ingen spegelbild och hennes familj kan inte se henne. Senare samma dag hittar Linnéa och Minoo Linnéas bästa vän Elias Malmgren död på en av skolans toaletter. Det ser ut som om han begått självmord, men Linnéa är säker på att han aldrig skulle göra det. Elias var mobbad, och en av de som var värst mot honom var Ida. Ändå läser hon upp en fin dikt om Elias på minnesstunden i aulan dagen därpå. Linnéa blir arg, reser sig upp och förklarar med hög röst vilken hycklare Ida är. När Linnéa börjar gå mot scenen där Ida står inser Rebecka att något hemskt kommer att hända om Linnéa inte stoppas. Sekunden därpå faller en stor träbjälke från taket ner mellan Ida och Linnéa. Även om det verkar konstigt tvivlar Rebecka inte ett ögonblick på att det var hon som fick det att hända. Utanför aulan säger Erik Forslund, en av de som varit allra taskigast mot Anna-Karin, något elakt till henne och när hon tänker "Pissa på dig" gör han till både sin och Anna-Karins stora förvåning faktiskt det.

På kvällen den dagen är månen blodröd, och alla tjejerna känner en mystisk dragningskraft som får dem att gå ut i skogen. Där träffar de varandra och även skolans vaktmästare. Han berättar att de är utvalda för att kämpa mot ondskan. Det är förklaringen till de mystiska saker som hänt, och från och med nu kan de bara lita på varandra. De har inget annat val än att samarbeta, och de får inte prata om sin uppgift med några andra än varandra.

Jag tycker om tjejernas relationer till sina föräldrar, eftersom de är väldigt nyanserade. Det är inte alltid, som i många ungdomsböcker, så att föräldrar alltid är helt hopplösa och inte förstår någonting. Inte heller är föräldrar alltid helt perfekta. Ibland gör barn fel, och ibland gör föräldrar fel. Så är det i de flesta relationer mellan barn och föräldrar i Cirkeln, och det tror jag bidrar väldigt mycket till att göra personerna så trovärdiga.

Rebecka och Ida befinner sig på ett sätt i mitten, men samtidigt längst ut på kanterna. Ida är den enda alla de andra tjejerna tycker illa om, medan Rebecka är den enda ingen har någonting emot. Ida utnyttjar det faktum att hon är så lagom väldigt mycket. Genom att vara populär men inte för populär kan hon se ner på både Anna-Karin, som är mobbad och inte har några kompisar alls, och Vanessa, som är så populär och omtyckt av killarna att hon hela tiden, till skillnad från Ida, riskerar att bli kallad slampa.

Cirkeln är en otroligt bra bok. Läs den!

Bokbyte

2011-05-01T19:59:00.003+02:00

Jag är med i En bok om dagens bokbyte Vårig lyx, och för att göra det lättare för min hemliga bokvän svarar jag på de här frågorna:

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag håller mig inte till någon speciell genre, utan läser många olika typer av böcker. Förut läste jag väldigt mycket fantasy, men det gör jag inte speciellt mycket längre. Jag läser gärna historiska romaner och klassiker.

* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)
Några av mina favoritförfattare och vilka böcker jag har och har läst av dem kommer här: Jag har läst alla Joyce Carol Oates ungdomsböcker, och har alla utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Av hennes vuxenböcker har jag läst Blonde, har läst början av Fallen, har Svart flicka vit flicka, har och har läst Älskade syster och har och håller på med Little Bird of Heaven. Jag har alla Jane Austens romaner, och har dessutom Kärlek och vänskap, en liten bok som innehåller några av hennes allra tidigaste texter. Vibeke Olsson har skrivit Molnfri bombnatt, som är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Förtuom den har jag Sågverksungen, Ulrikeböckerna, Skymningens nådatid och Murkronan, och har läst allt jag har utom Sågverksungen. Jag har och har läst Jane Eyre av Charlotte Brontë, och har dessutom The Professor. Av Philip Pullman har jag och har läst Den mörka materian på både svenska och engelska, Lyras Oxford, Once upon a time in the North, de två första böckerna om Sally Lockhart (Rubinen i dimman och Skuggan från norr) och Råttpojken. En annan favorit är Barbara Voors. Av henne har jag har Emmy Moréns dubbla liv, Akvarium och Älskade du. Jag har läst Emmy Moréns dubbla liv, Syster min, Islossning och halva Smultronbett. I huset finns även Sömnlös, Mina döttrars systrar och Islossning (men de bor i en av mammas bokhyllor och inte i någon av mina). En av de bästa böckerna jag läste förra året var The White Tiger av Aravind Adiga, och mamma har både den och Mellan attentaten, som jag började läsa häromdagen. En av mina nyaste favoriter är Jonas Hassen Khemiri. Jag har Ett öga rött, Montecore och Invasion. Jag har läst Ett öga rött och Invasion, som är en helt fantastisk bok.

* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
Böcker skrivna på engelska läser jag helst på originalspråk, men böcker skrivna på andra språk än engelska vill jag hellre läsa på svenska.

* Lyssnar du på böcker?
Jag föredrar att läsa, och lyssnar bara på böcker jag har läst förut (av någon anledning har jag svårt att koncentrera mig när jag lyssnar på böcker. Ibland tappar jag bort mig och sitter och tänker på annat en stund, därför är det säkrast att bara lyssna på böcker vars handling jag kan).

* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Av alla mina favoritförfattare, såklart!

* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Nej. Jag har försökt föra läsdagbok flera gånger, men aldrig lyckas. Senast lyckades jag skriva ner varenda bok jag läste mellan augusti och nyår, vilket är mitt rekord. Mina läsdagböcker, med alla sina "Läste en massa böcker mellan de här två som jag har skrivit upp, men minns inte vilka!"-anteckningar, har aldrig varit i närheten av publiceringsstadiet.

* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)
Njutning! Att få upptäcka nya världar, lära känna nya människor. När jag är trött vill jag ibland läsa böcker för att slappna av och varva ner, och ibland för att utmana min hjärna lite så att jag rycker upp mig. Jag vill egentligen läsa av en massa olika anledningar, och vilken som är viktigast varierar mellan olika situationer.

* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
"Tjejböcker" om mesiga tjejer som ser det som sitt mål i livet att bli ihop med coola killar och bli populära gör mig otroligt irriterad. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men den typen av böcker är inte min kopp te.
Jag är trött på ungdomsböcker där huvudpersonen inte har några ambitioner förutom att bli populär, där det inte finns ungdomar som inte vill passa in eller där alla huvudpersonens problem (som varit ohyggligt många) löser sig på slutet genom att hon blir tillsammans med en snygg och häftig kille. Jag gillar inte chick-lit och är inte så förtjust i deckare.

* Finns det någon genre eller författare som du är nyfiken på?
Några författare jag är nyfiken på är Haruki Murakami, Jeanette Winterson, Virginia Wolf, Doris Lessing och Kate Atkinson. Jag vill gärna läsa fler franska författare, eftersom jag tyckt väldigt mycket om de jag läst (Anna Gavalda, Claire Castillon och Delphine de Vigan).

* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Inte som jag kommer på.

* Vad äter du för godis?

Jag tycker bäst om olika sorters spännande mörk choklad, men gillar även vit choklad. Jag gillar inte lakrits och äter inte godis med gelatin i (eftersom jag är vegetarian).

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, om det inte är russin i det.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag älskar te (men dricker inte kaffe)! Just nu dricker jag nästan bara olika sorters grönt te, men jag gillar även svart te. Olong-te är väldigt gott, och om teer ska vara fruktiga ska de smaka apelsin. Annars gillar jag inte för fruktiga teer, och tycker inte alls om te som smakar syntetiskt eller onaturligt.

* Hobby?

Jag gillar att spela cello, dansa, fotografera och (naturligtvis) läsa!

* Favoritfilm?

Några favoriter är Stolthet och fördom, The Reader, Harry Potter-filmerna (jag tycker bäst om trean, femman och sjuan, men är inte jätteförtjust i fyran och sexan), I rymden finns inga känslor, Tusen gånger starkare, Stardust, Marie Antoinette och Bright Star.

* Favoritmusik?

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, framförallt cellomusik. Några artister jag gillar är Laleh, Miss Li och PJ Harvey.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna, kanske är det därför jag gillar grönblå färger som påminner mig om havet så mycket. Jag tycker mycket om ljusa, lite svaga färger, men framförallt ljusgrönt, som får mig att tänka på våren.

* Samlar du på något?

Bra böcker, fina bokmärken och små anteckningsböcker.

Ordmoln

2011-04-23T22:55:00.003+02:00

Inspirerad av Enligt O och Bokmania var jag tvungen att göra ett ordmoln! Jag håller med Enligt O om att det känns som om bara de senaste inläggen får vara med, kanske är det bara bloggens första sida som visas här.

Att jag använder ordet läsa mycket är inte det minsta förvånande, och med tanke på att jag nyligen skrev en recension av Aravind Adigas The White Tiger är det föga förvånande att jag skrivit Balram många gånger. Många böcker är väldigt bra eller spännande, och jag tycker en massa saker om olika böcker. På sista tiden har jag skrivit mycket om Ellie, och även om hennes vänner Homer, Lee, Robyn, Kevin och Fi. Många böcker handlar om just människor, och på en del ställen, till exempel Indien, har män ett Mr framför sina namn.

Här kan du ta reda på vilka ord du har bloggat mycket om på sistone!

Jag läser - alltså finns jag

2011-04-23T17:44:00.002+02:00

Idag är det påskafton, men jag tycker att det är viktigare att det även är världsbokdagen! Vad kan passa bättre än sådan dag än att läsa The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ av Philip Pullman, eftersom den är en bok (en berättelse till och med, ”This is a story” är det enda som står på baksidan) som handlar om Jesus, som dog på påsken, och hans bror Christ som skrev ner historien om hans liv.

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är. På en skolavslutning för några år sedan var det en lärare som sade att hon tyckte att alla skulle försöka läsa åtminstone en bok på sommarlovet, eftersom det är så nyttigt. Rektorn berättade om hur skönt han tyckte det skulle bli med sommarlov, eftersom han skulle ha tid att läsa. Han gjorde det tydligt att han tyckte om att läsa, och att det var något han gjorde för att det är trevligt och roligt. Om någon icke-läsande elev den avslutningen bestämde sig för att läsa på sommarlovet tror jag snarare att det var rektorns ord om hur trevligt det är än lärarens om hur nyttigt det är som fick honom eller henne att läsa.

Sen är det ju det här med tjocka böcker. Att läsa en tjock bok anses vara svårare än att läsa en tunn bok. ”Hur orkar du läsa en så tjock bok?” är en fråga jag fått många gånger. Varför skulle det vara jobbigare att läsa en bok på sjuhundra sidor än sju böcker på hundra sidor? Det tar längre tid att läsa en tjock bok än en tunn, men om det är en bra bok är det ju bara bra! Jag tror att man blir mer skrämd av tjocka böcker och långa serier om man framförallt läser för att vara det är duktigt och nyttigt. Om man bara vill bli klar med så många böcker som möjligt, och om målet bara är att komma till slutet av boken, och inte att njuta av en fantastisk läsupplevelse kan jag förstå att det känns tungt med en tjock bok. Det här kan jämföras med hur människors anledningar till att vara utomhus förändras med årstiderna. På vintern går de flesta ut enbart för att förflytta sig från en plats till en annan, men när det blir varmare är det en njutning att vara utomhus, och man går ut för att det är trevligt. När jag ska gå någonstans på sommaren är det inte bara att komma fram som är trevligt, även själva promenaden är härlig. Ibland kan det till och med kännas lite tråkigt att komma fram, eftersom det innebär att jag måste gå in. På samma sätt är det när jag läser en riktigt bra bok. Att komma till slutet är inte viktigt, det som är skönt är vägen dit, själva boken. Det känns tomt att komma till slutet, det är tråkigt att behöva sluta läsa. För någon som bara läser för att bli klar är det ungefär som det är för mig när jag går ut på vintern, man njuter inte av själva boken.

I skolans värld finns en utbredd uppfattning om att man måste förstå allt man läser. Barn ska läsa böcker som är anpassade för åldern, böcker som är ”lagom”. Jag känner folk som ville, men inte fick, läsa Harry Potter i tvåan. Det var för svårt, meningslöst eftersom de ändå inte skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, det är mer meningsfullt att läsa sådant som svårt och som man inte riktigt förstår än att bara läsa det man förstår. Att läsa böcker som är en aning ”för svåra” gör att man utvecklas, men om man håller sig till det som är på precis ”lagom” nivå och aldrig utmanar sig själv kommer man inte framåt. Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, och jag tror att det är väldigt många som idag är icke-läsare som hade tyckt väldigt mycket mer om att läsa om de fått läsa vad de ville när de var små.

Glad påsk! Och trevlig världsbokdag!

The White Tiger

2011-04-21T19:00:00.000+02:00

The White Tiger av Aravind Adiga är en riktigt bra bok, som jag tycker att alla borde läsa! Den vann Bookerpriset 2008, och var den bästa boken på engelska jag läste förra året.

Entreprenören Balram Halway sitter i sin lägenhet i den indiska staden Bangalore och lyssnar på radio när han plötsligt hör att Kinas premiärminister, Wen Jiabao, ska komma till Indien. Premiärministern vill att några indiska entreprenörer ska berätta sanningen om landet för honom, och Balram bestämmer sig för att skriva brev till Mr Jiabao och berätta sin historia för honom, en historia olik allting Mr Jiabao kommer att hitta i broschyren han får på flygplatsen och olik allting han kommer att få höra från Indiens premiärminister.

Balram berättar om hur han växte upp i den fattiga byn Laxmangarh, ett typiskt indiskt "paradis" på landet, hur han började och tvingades sluta i skolan, och hur han, som vuxen, blev den rike Mr Ashoks tjänare. I början tycker Balram om Mr Ashok, han behandlar sina tjänare mycket bättre än de flesta rika män, men så småningom framstår Mr Ashok som det enda som står mellan Balram och friheten, vilket naturligtvis gör att Balram tycker väldigt mycket sämre om honom. Att bli en fri man blir Balrams mål, men i samhället han lever i är det ett mål svårt att uppnå för en fattig man som Balram. Ju närmare friheten kommer, och ju högre ambitioner han har, desto mer fruktansvärda är sakerna Balram måste göra för att nå sina mål, och desto högre är priset han måste betala.

The White Tiger utspelar sig i dagens Indien. Den börjar och slutar i Balrams lägenhet i Bangalore, men Balrams historia börjar i Laxmangarh, där han föddes och växte upp. Laxmangarh ligger i den del av Indien som kallas Mörkret, den del av Indien där de fattiga bor. I Laxmangarh, liksom i andra byar i Mörkret, fungerar elektriciteten sällan, alla barn är alldeles för korta och smala för sin ålder och människor dör på sjukhus medan de väntar på läkare som aldrig kommer. När Balram tvingas sluta skolan åker han och hans bror Kishan till staden Dahnbad för att tjäna pengar, och det är där Balram blir Mr Ashoks tjänare. En kort tid efter det flyttar Mr Ashok och hans fru till Delhi, och eftersom Balram är den tjänare som följer med dem får han väldigt mycket högre lön än han fått i Dahnbad. Delhi är en stad där många rika människor bor, en stad i Ljuset. Ändå finns Mörkret även där, i form av fattiga människor som lever på gatorna och fängelser fulla av tjänare som dömts för brott deras rika herrar begått.

Miljön är väldigt viktig för historien, som inte skulle kunna utspela sig någon annanstans. The White Tiger handlar om klasskillnader i Indien, och kontrasten mellan Mörket (Laxmangarh) och Ljuset (Delhi och Bangalore) är väldigt viktigt. Något annat som är viktigt för Balram och människorna i hans omgivning är vilket kast människor tillhör. Det är svårt för en fattig man att bli rik, eftersoma alla bryr sig om hans kast och därför vet att han en gång varit fattig. Eftersom kastsystemet är unikt för Indien hade det inte fungerat någon annanstans.

Balram är väldigt självisk och otrevlig, men jag känner ändå sympati för honom. Det kan bero på många olika saker, till exempel att han kan få de hemska saker han gör att låta som det rätta, eller åtminstone det enda alternativet. Jag tror även att det faktum att det är samhället Balram lever i som gjort honom till den han är är viktigt. Han beskriver Indien som en värld där du äter eller blir uppäten, en värld där det inte finns plats för samvete eller empati, och där man måste vara beredd att offra andra om du vill få ett bättre liv själv.

Att låta Balram skriva brev till Kinas premiärminister är väldigt smart berättartekniskt. Eftersom Mr Jiabao är kines känner han inte till alla de indiska traditioner, ord och uttryck som är naturliga för Balram. Därför måste Balram förklara saker för honom, och därmed även för läsaren. Att Balram berättar sin historia genom breven till Mr Jiabao är egentligen inte viktigt för boken, men det gör det möjligt för Adiga att berätta saker för läsaren som vi som inte är indier annars inte skulle förstå. Det skulle inte fungera att Balram hela tiden avbröt sig för att förklara saker, om det inte var tydligt att han gjorde det för Mr Jiabaos skull. Det skulle inte heller vara trovärdigt om Balram, som har levt i Indien i hela sitt liv, aldrig skulle referera till indiska traditioner eller använda indiska ord, och om han gjorde det utan att förklara dem skulle läsaren bli väldigt förvirrad.

Balram blir besatt av tanken på att lyckas, och varje gång han lyckas klättra ett steg i samhällshierarkin (han går från att vara vilket fattigt barn som helst, till att vara bäst i klassen, bli Mr Ashoks tjänare och vara den tjänare som får följa med till Delhi) blir han besviken och siktar på något ännu högre. Jag tror att det här är anledningen till att Balrams känslor för Mr Ashok förändras så mycket. När han blir anställd är Balram väldigt tacksam gentemot Mr Ashok, och lönen han får är mycket högre än han någonsin kunnat föreställa sig. Efter ett tag räcker det inte för att Balram ska vara nöjd, och det blir viktigt för honom att få följa med till Delhi och tjäna tusen extra rupies. I Delhi blir Balrams mål att bli en fri man, och då är det givetvis hans herre, Mr Ashok, som hindrar honom från det. Mr Ashok går från att vara den som hjälper Balram att nå hans mål till att vara den som håller honom tillbaka, vilket naturligtvis får Balrams känslor att förändras.

The White Tiger ger än väldigt hemsk och väldigt trovärdig bild av Indien, en värld full av klasskillnader, korruption och fattiga människor från Mörkret som antingen ignoreras eller utnyttjas av de i Ljuset. Den visar vad som kan hända med människor när de lever nästan helt utan rättigheter och så gott som ingen möjlighet att göra något åt det. Samtidigt som Balram gör hemska saker för att nå sina mål går det att förstå honom, och det är en av de saker som gör den här boken så fantastiskt bra!

Omläsning!

2011-04-17T22:44:00.004+02:00

Jag är klar med Tomorrow-serien. Gissa vad jag vill göra nu!

Läsa om alla böckerna. Och se filmen igen.

Tomorrow - sju böcker och en film

2011-04-17T20:40:00.002+02:00

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!

Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow visas på Spegeln i Malmö!

2011-04-08T20:29:00.001+02:00

Goda nyheter! Alla ni som bor i Malmötrakten kan se Tomorrow-filmen även om SF inte vill visa den! Den visas nämligen på Biograf Spegeln!

Jag är med och tävlar!

2011-04-05T13:52:00.003+02:00

Hos Enligt O kan man just nu tävla om ett signerat exemplar av Barbara Voors Islossning, och eftersom Barbara Voors är en av mina favoritförfattare och Islossning är en fantastisk bok är jag självklart med och tävlar!

Tomorrow-filmen kommer inte till Sverige

2011-04-03T15:18:00.004+02:00

Den åttonde april hade jag tänkt gå på bio och se Tomorrow, When the War Began, men eftersom SF inte tror att den kommer att vara tillräckligt lönsam kommer den inte att visas i Sverige. Det tycker jag är mycket upprörande och väldigt sorgligt.

Årets ALMA-pristagare

2011-03-29T20:03:00.000+02:00

Idag tillkännagavs årets ALMA-pristagare, som är den australiensiska författaren och illustratören Shaun Tan. Det är ingen jag kände till tidigare, men efter att ha läst lite på hans hemsida har jag blivit väldigt nyfiken på honom! Mest sugen blir jag nog på The Rabbits, som Shaun Tan gjort tillsammans med John Marsden (författaren till den fantastiska serien Tomorrow, When the War began som jag läser just nu).

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

2011-03-29T18:16:00.003+02:00

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén är en otroligt stark bok om någonting väldigt viktigt.

Ombeni är arton år och har flytt från Kongo, där hon varit med om fruktansvärda saker. Hon har sett sina föräldrar och sin lillebror bli skjutna, hon har blivit våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen och hon lever med vetskapen om att hennes systrar finns kvar i Kongo och att hon förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen. Nu har hon kommit till Sverige, och eftersom hon är myndig bor hon själv och inte hemma hos någon familj. Hon kan inte sova på nätterna eftersom hon har så fruktansvärda mardrömmar. Hon får gå ensam till utvecklingssamtalen dit klasskamraterna tar med sina föräldrar. Hon berättar inte längre för någon om vad hon varit med om, eftersom hon tappat hoppet om att någon ska förstå.

Ombeni går på gymnasiet, och har inte fått några vänner i sin klass. De andra tycker att hon är konstig, eftersom hon ofta verkar arg och aldrig pratar med någon av dem. Ombeni blir arg och ledsen av det, det är inte konstigt att hon verkar arg när hon inte sovit på hela natten, varför förstår de inte att när man varit med om det hon varit med om kan man inte vara som alla andra? Problemet är att de kan inte förstå, eftersom hon inte vågar berätta någonting för dem.

I Sverige är ingenting som det var hemma i Kongo. Det är kallt, och alla människor verkar ha bråttom. Människorna pratar så lite med varandra och avokadon Ombeni köper i mataffären smakar inte avokado utan är tråkig och smaklös. Åtminstone tror Ombeni att den är det, hon är inte säker, hon tänker att det lika gärna kan vara hennes smaksinne som efter allt som hänt blivit bedövat och inte fungerar längre. Det värsta av allt är att Ombenis mamma inte är där, och att Ombeni vet att hon aldrig någonsin kommer att vara det igen.

Över fem miljoner människor har dött i kriget i Kongo, men de militära grupperna vill inte ha fred. Kriget handlar till stor del om vem som ska ha rätt att utvinna och sälja den dyrbara metallen coltan, som nästan bara finns i Kongo. Coltan behövs för att man ska kunna tillverka mobiltelefoner och datorer. Här ses det som en självklarhet att alla har mobiltelefoner och datorer. Här tycker nästan ingenting att det är konstigt att människor slutar använda helt fungerande mobiltelefoner bara för att det kommit en nyare och häftigare. Om det inte var så, om inte den rika delen av världens efterfrågan på något egentligen så obetydligt som de allra nyaste mobiltelefonerna varit så otroligt stor skulle coltan inte alls vara lika värdefullt. Det kan det vara värt att tänka på nästa gång du funderar på att köpa en ny mobiltelefon fast du har en som fungerar.

Forma Books Blog Award

2011-03-23T18:26:00.002+01:00

Det här är ett alldeles nytt pris för bokbloggare, som förlaget Forma Books varje år kommer att dela ut till den blogg de anser har uppmärksammat litteraturen och skapat ett rum för bokintresserade på bästa sätt. Vinnaren får 25000 kronor, vilket räcker till många böcker!

Fram till den 15 maj kan alla gå in HÄR och nominera sin favoritblogg. Sedan väljer en jury ut tre bloggar, som alla kan gå in på Formas sida och rösta mellan.

Jag skulle bli väldigt glad om någon ville nominera mig!

Tomorrow, When the War Began

2011-03-18T18:26:00.005+01:00

Tomorrow, When the War Began är den första delen i John Marsdens otroligt spännande serie på sju böcker, som jag nu läst lite mer än två av. De utspelar sig på den australiensiska landsbygden, och handlar om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig mitt i någonting de aldrig kunnat föreställa sig, och måste kämpa för att överleva.

Ellie, som är berättaren, och hennes bästa vän Corrie, bestämmer sig för att de vill åka ut i bushen och campa. Det har de gjort förut, men den här gången vill de längre ut i vildmarken än de någonsin varit förut. Deras vänner Homer, Fi, Lee, Robyn och Kevin följer med, och de bestämmer sig för att försöka ta sig ner i Hell. Det är en fördjupning omgiven av höga berg som anses nästan omöjlig att ta sig ner i. Väl där klättrar de ner i Hell, utan att ana hur stor nytta de senare kommer att ha av att känna till och kunna ta sig ner i avgrunden. Campingen blir väldigt lyckad, det enda som stör är flygplanen utan lampor som flyger förbi en natt. Det är konstigt, tycker både Ellie och de andra, men det är ingenting de funderar jättemycket på.

När de kommer hem igen är alla människor försvunna. Det finns ingen elektricitet och telefonnätet fungerar inte. Alla djur är döda eller sjuka, och de hittar inga människor någonstans. Till slut tar de sig in till den lilla staden Wirrawee, och även där är det helt öde. Med hjälp av Till slut lyckas de räkna ut att landet blivit invaderat och att nästan alla människor, utom några få som lyckats gömma sig, fångna. De bestämmer sig för att göra motstånd och kämpa för sin och dem de älskars frihet. Det leder till en fantastiskt spännande historia som det bara inte går att sluta läsa!

Ellie och hennes vänner förändras väldigt mycket, de pressade situationer de hamnar i tar fram egenskaper de inte visste att de hade. Samtidigt som de klarar av att göra det som krävs för att de ska överleva mår de alla dåligt över det och har funderar väldigt mycket över vad som egentligen är rätt och fel.

Tomorrow, When the War Began är fantastiskt bra, och jag rekommenderar den verkligen. Den första boken i serien har även blivit film, och den 8 april i år har den premiär i Sverige. Jag ser verkligen fram emot att se den!

Boken finns även i svensk översättning, och då heter den Imorgon när kriget kom.

Nu är tävlingen avgjord!

2011-03-13T15:00:00.004+01:00

Födelsedagstävlingen är nu avgjord, och vinnaren än Louise! Jättestort grattis!

De rätta svaren är:

1. Tolv år

2. Sextiominuterskriget

3. Kinesisk himmelsdrake

4. Fågelflickan

5. Maureen Wilks

6. Nio år

7. Grön

8. Molly

9. Julian

10. Frankrike

11. Olle

Vad roligt att ni är så många som varit med och tävlat, och grattis till 98:an, Iktoro, Lyran och Sanna som också hade alla rätt!

Självklart drogs vinnaren ur Jane Eyre-muggen!

24 timmar kvar!

2011-03-12T12:00:00.001+01:00

Nu är det precis ett dygn kvar innan tävlingen avgörs! Alla svar finns på bloggen, skynda er att leta för att inte missa chansen att vinna ett Bokuspresentkort på 250 kronor!

En viktig dag

2011-03-08T14:32:00.004+01:00

Idag är det internationella kvinnodagen, och då tycker jag att det passar väldigt bra att skriva lite om Det dom inte sa: om hur jag blev feminist av Lisa Lindén (särskilt med tanke på att jag för precis två år sedan skrev om Lilla feministboken av Sassa Buregren).

Lisa Lindéns definiton av feminist är ungefär densamma som Sassa Buregrens, nämligen någon som tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter, men även ser att det inte är så idag och kämpar för att göra någonting åt det. Jag tycker att det är en väldigt bra definition, som talar om vad feminism är utan att blanda in någon av alla de fördomar som finns om feminister. Feminism handlar inte om att hata män, och det är inte heller så att enbart kvinnor kan vara feminister. För ett par år sedan läste jag ett reportage om en mycket känd bloggare, som på frågan om hon var feminist svarade ungefär "Nej, jag tycker att man ska kämpa för alla människor, inte bara för kvinnor." Feminism handlar inte om att "bara kämpa för kvinnor" utan om att kämpa mot orättvisor. Både män och kvinnor vinner på ett mer jämställt samhälle, eftersom det ger alla människor möjlighet att vara precis som de vill vara utan att vara bundna till några traditionella könsroller. Ett mer jämställt samhälle skulle inte innebära att män inte skulle få vara intresserade av bilar och att kvinnor inte skulle få tycka om att laga mat, utan att det skulle vara så att en man precis lika gärna kunde älska rosa och att även kvinnor skulle kunna sitta bredbent och ta plats på bussen utan att någon tyckte att det var opassande. Feminism handlar inte om att begränsa någons möjligheter, utan om att utöka allas.

Med många människor är det ofta svårt att prata om jämställdhet, eftersom det är svårt att erkänna att man lever ojämlikt. Redan innan ett barn föds finns det förväntningar på det, förväntningar som styrs av vilket kön det är, men väldigt få vill inse att de själva är med och skapar dessa orättvisa förväntningar. Föräldrarna kan skylla på släktingar och senare dagis- och skolpersonal, medan de i sin tur kan skylla på föräldrarna. På frågan om varför familjens lilla dotter har figursydda, tunna kläder medan sonens är rymliga och varma skulle många föräldrar svara att det beror på att det är den typen av kläder som finns att köpa, medan de som tillverkar och designar kläder förklarar att det beror på att det är den typen av kläder som efterfrågas. Om samhället ska bli jämställt måste vi alla ta ansvar, till exempel genom att köpa "pojkkläder" till flickor när "flickkläderna" är obekväma och inte tillräckligt varma, eller genom att våga strunta i vad som efterfrågas och sälja kläder som ger flickor samma möjligheter att vara utomhus och leka som pojkar får.

Lisa Lindén skriver bland annat om de fördomar som finns om feminister, och hur jobbigt men viktigt det kan vara att kämpa mot dem, om hur människor haft olika förväntningar på henne och hennes bröder och om hur konstigt det är att en man måste tycka att en kvinna är snygg för att hon ska bli bekräftad och ses som en "riktig kvinna". Det dom inte sa är en riktigt bra och läsvärd bok, som finns på bokrean. Den var ett av mina reafynd, och jag rekommenderar den verkligen!

Vi möter förväntningar på hur tjejer och killar ska bete sig överallt och hela tiden. I många svenska ungdomsböcker just nu känns det som om lösningen på alla problem tjejen det handlar om har är att skaffa en snygg pojkvän. Jag känner tjejer som är jätteduktiga i skolan men inte vill berätta för andra om sina fantastiska provresultat på grund av rädslan för att verka skrytsamma, medan killar som är långt ifrån lika duktiga gärna skyltar med att de fått bättre på det senaste provet än de trott, utan att ens verka tänkta på att de kan uppfattas som skrytsamma. Efter att ha varit aktivare än de flesta andra tjejer i diskussioner på SO-lektioner har jag fått höra att jag "inte är någon riktig tjej". På ett skolfotografi sitter de flesta tjejerna med benen tätt ihop medan killarna bredvid sitter bredbent med båda fötterna stadigt i golvet. Tjejer förväntas inte ta plats, medan en kille som inte gör det kallas fjollig och töntig.

Det allra bästa vore om alla fick vara precis så som de vill vara, och att alla dagar hörde till alla människor, oavsett kön. För att det ska bli så måste samhället bli mer jämställt, och det skulle vi alla tjäna på.

Någon som firar denna viktiga dag riktigt ordentligt är enligt O, som skrivit en massa läsvärda inlägg med anledning av internationella kvinnodagen! Ni som inte vet hur ni ska fira kan gå dit och läsa, och alla ni som inte redan har den bör någon gång under dagen gå till Bokus och beställa Det dom inte sa, som faktiskt inte tagit slut på bokrean där den bara kostar 60 kronor. Lilla feministboken är tyvärr slut på förlaget, men författaren Sassa Buregren har några ex av den kvar att sälja. Hör av dig till henne om du är intresserad, kontaktuppgifter finns här! Skynda att fynda!

Den andra av världens finaste temuggar

2011-03-06T11:14:00.003+01:00

Idag fyller jag år, och en av presenterna jag fick är den här otroligt fina Penguin-muggen! Det betyder att "Världens bästa temugg" inte längre är Jane Eyre-muggen, utan att mina två Penguin-muggar tillsammans har titeln "Världens bästa temuggar".

Födelsedagstävling!

2011-02-25T16:12:00.007+01:00

Onsdagen den 16 februari fyllde min blogg tre år. Det tänker jag fira genom att ha en frågetävling, där alla svaren går att hitta på min blogg. Vinnaren får 250 kronor i presentkort på Bokus, och om flera har alla rätt avgörs vinnaren genom lottning. Du behöver inte ha en blogg för att kunna delta.

1. I början av Vid korsvägen, andra delen i Kevin Crossley-Hollands Arthurtrilogi träffar Arthur Winnie de Verdon. Hur gammal är Winnie då?

2. I Philip Reeves serie om de vandrande städerna finns inte vår civilisation längre. Vad kallas kriget som vår civilisation förstördes i?

3. Vilken sorts drake är Temeraire i Naomi Noviks böcker?

4. I det här trädet är skriven av Per Nilsson och Katarina Kieri. Huvudpersonerna Siri och Jakob känner inte varandra. Siri tänker på Jakob som Vilsenpojken. Vad kallar Jakob Siri när han tänker på henne?

5. Vad heter Plums vackra, smala och modemedvetna granne i Sonya Hartnetts Fjäril?

6. Hur gammal var Skyler när hans lillasyster Bliss blev mördad i Joyce Carol Oates Älskade syster?

7. Inger Edelfeldts bok Hemligt ansikte är egentligen två berättelser. Huvudpersonen i den ena är den trettonåriga Astrid. Vad är det för färg på huvudpersonen i den andra berättelsen?

8. Vad heter Henrys halvsyster i Michelle Magorians Tystnad tagning?

9. Vem är den sextonåriga Emmy Morén olyckligt kär i i början av Barbara Voors bok Emmy Moréns dubbla liv?

10. I Johan Harstads Darlah – 172 timmar på månen vinner tre ungdomar en resa till månen. En är från Japan och en är från Norge. Från vilket land kommer den tredje?

11. Vad heter SO-läraren i Christina Herrströms Tusen gånger starkare?

Maila in dina svar till bokmatilda[at]hotmail.com senast klockan 12.00 söndagen den 13 mars. Lycka till!

Tack så mycket till Bokus, som bidragit med presentkort!

Svinalängorna

2011-02-25T14:26:00.005+01:00

I skolan har vi läst Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, som fick Augustpriset 2006. Vi har även sett filmen, som blivit väldigt hyllad. Vi har fått en uppgift med frågor om boken och filmen, och den här texten är en del av mina svar.

Svinalängornas huvudperson Leenas föräldrar dricker väldigt mycket, och kan inte ta hand om Leena och hennes bröder Markku och Sakari. Leena gör vad hon kan för att ta ansvar för allt det hennes föräldrar inte klarar. Hon städar, tar hand om familjens hund och ser till att hennes lillebror Sakari får mat och går till skolan. Framförallt städar hon, eftersom det är det enda ett barn i hennes ålder klarar av att ta ansvar för på egen hand. I filmen är det precis vad Leena gör när hon får veta att hennes mamma är sjuk och vill att dottern ska komma till sjukhuset. Hon blir stressad, och vet inte alls hur hon ska handskas med situationen. Då börjar hon plocka med saker i badrummet och rätta till dörrmattan, eftersom hon alltid städade när hon var liten och tillvaron höll på att falla i bitar. Leena vill inte erkänna att hennes föräldrar inte klarar av att ta hand om henne, hon vill inte berätta för någon hur hemskt hon har det hemma. Hon skäms över sina föräldrar, och hon tänker att det kanske är hennes fel att det är som det är. Hon är rädd att föräldrarna inte älskar henne, och det är en av dem värsta rädslorna som finns. Hon bär på väldigt mycket mer än någon i hennes ålder, eller någon människa överhuvudtaget, borde behöva göra. Hon vet inte vad hon egentligen ska känna för sina föräldrar, för trots att de gång på gång sviker henne och trots att hon ofta är mycket arg på dem är de ändå hennes föräldrar som hon älskar.

Det blir hela tiden Leena som får ta ansvar, trots att storebrodern Markku faktiskt är äldre. Han är så stor att han kan lämna hemmet, familjen och allt det hemska, och han behöver inte komma tillbaka till det särskilt ofta. Leena kan gå hem till sin vän Åse eller vara i simhallen, men måste hon alltid tillbaka hem. Hon har ingen riktigt trygg plats hon kan gå till, eftersom hon aldrig vet hur föräldrarna, som borde vara den säkra och trygga punkten i hennes liv, kommer att vara när hon kommer hem till dem. Markku är äldre, och han kan stanna hemma hos kompisar under en längre tid, han klarar sig själv på ett sätt Leena inte skulle göra. Därför kan han fly från det obehagliga på ett annat sätt, även om han förmodligen också mår väldigt dåligt är han arg på föräldrarna på ett sätt som Leena inte är. Hon är mer ledsen, känner sig skyldig för att familjen inte fungerar, på ett sätt som barn i familjer som Leenas ofta gör. Leenas lillebror Sakari är den som tydligast visar hur dåligt han mår. Han slutar äta, han pratar inte och är helt apatisk. Han slutar gå till skolan, och i filmen får han missbruksproblem och dör av en överdos.

Leenas mamma menar att det egentligen bara är pappan som är alkoholist, visserligen dricker ju hon också, men det handlar bara om att hon måste det för att stå ut med pappan. Det går att förstå henne, men att hon har en sådan anledning till sitt missbruk gör det inte lättare för Leena att klara av de perioder när båda föräldrarna är fulla hela tiden och hon måste ta hand om allting. Pappan misshandlar mamman, och gång på gång säger mamman att hon aldrig ska förlåta honom, gång på gång tror Leena på att det faktiskt ska bli bra, och gång på gång förlåter mamman pappan och allting blir som det var förut.

Jag tror att det finns väldigt många fler barn som har det som Leena än vi känner till, just eftersom de som råkar ut för det skäms över sin familj, tycker att alltsammans känns jobbigt och inte vill prata om det. Det är svårt att hitta dem som behöver hjälp, eftersom ingen utanför familjen och den innersta vänskapskretsen får veta vad som händer. Barn är så gott som alltid lojala mot sina föräldrar och tar, liksom Leena, både ansvar för att få så mycket som möjligt att fungera i hemmet och för att ”skydda” familjen från omgivningen. Samtidigt som man är arg på sina föräldrar vill man inte till exempel flyttas till ett fosterhem, i stället tror jag att man vill att de ska förändras och alltid vara så som de är när de mår bra och är glada, utan att någon annan behöver lägga sig i. Dessutom tror jag att man i andra sammanhang gör vad man kan för att vara som alla andra, och inte låtsas om hur man har det hemma, som Leena gör på simningen. När hon är och simmar måste hon inte hela tiden tänka på vad som väntar där hemma, utan kan helt vara en i gruppen, och njuta av hur roligt det är att simma tillsammans med sina vänner. Därför är det sällsynt att barn berättar för någon om hur de har det hemma, och förmodligen finns det väldigt många fler barn med alkoholiserade föräldrar, föräldrar som slår dem och barn som av någon annan anledning far illa i sitt eget hem än vi någonsin kan känna till.

Det är svårt att förstå hur Leena klarar av att vara så stark som hon är, men trots att det mesta i hennes liv är fruktansvärt hemskt finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. När hon är och simmar, umgås med sina bästa vänner Åse och Riitta, är i skolan och träffar sin underbara fröken eller umgås med föräldrarna när de är nyktra och glada är hon faktiskt lycklig. Jag tror att det till stor del är på grund av detta hon klarar av att hålla ihop sitt liv under de perioder när föräldrarna är fulla. När de är nyktra, är de väldigt snälla och glada. De städar, lagar god mat, leker med barnen och är trevliga mot varandra. Leena hoppas hela tiden att det ska bli bra, och tanken på hennes underbara föräldrar, de som kommer fram i de bra perioderna, gör att hon klarar av att inte bryta ihop när föräldrarna är fulla och familjen inte fungerar. Många barn, även Leena, tar på sig skulden för allt det som är fel i familjen, och därför tänker hon att om verkligen kämpar och gör allt hon kan för att göra det bra, kanske hon kan laga sin trasiga familj. En annan sak jag tror spelar in är ansvaret hon har för sin lillebror. Leena har hela sitt liv haft ett visst ansvar för Sakari, så som de flesta har ansvar för sina småsyskon. Hon vet att hur hon beter sig inte bara påverkar hennes själv utan även Sakari som hon älskar. Jag tror att det hade varit svårare för Leena att hålla ihop om hon varit ensambarn, eftersom det i så fall bara hade påverkat henne. Som det är nu finns det någon som behöver henne, någon som absolut inte skulle klara sig utan henne, och eftersom Leena är väldigt osjälvisk gör det att hon gör allt hon kan för att hålla ihop tillvaron.

Filmen och boken är väldigt olika varandra, och den största skillnaden är att filmen utgår från den vuxna Leena medan boken bara handlar om hennes barndom. Att även den vuxna Leena finns med gör att de delar av filmen som handlar om hennes barndom känns ännu hemskare än de skulle ha gjort annars, eftersom det blir tydligt att Leenas barndom påverkat hela hennes liv, och nu även påverkar hennes man och hennes barn. Växer man upp under sådana förhållanden som Leena växer upp under är det något man bär på hela livet, man kan inte lämna det bakom sig och få ett helt normalt liv så fort man flyttar hemifrån och lämnar föräldrarna.

Jag tycker väldigt mycket om både boken och filmen, och jag kan inte avgöra vilken av dem jag tyckte bäst om. Jag tror att det beror på att skillnaderna mellan boken och filmen är så väldigt stora. Ibland när jag ser filmatiseringar av böcker jag tycker om blir jag väldigt irriterad på små detaljer som inte stämmer, men det blir jag inte alls i det här fallet. Jag tror att det beror på att den här filmen är så bra och så väldigt olik boken att den är en riktigt bra film i sig, och inte bara en filmatisering av en otroligt bra bok.

Nu är den här

2011-02-22T17:27:00.004+01:00

Bokrean börjar visserligen först imorgon, men ändå kom ett paket innehållande Udolphos mysterier hit redan idag. Adlibris har visst fuskat lite grand, men den sortens fusk är alltid välkommet!

Bokrea

2011-02-20T16:37:00.007+01:00

Nu börjar snart bokrean, och i år finns många böcker jag tycker mycket om på rean. Här kommer några tips!

Två titlar av min absoluta favoritförfattare Joyce Carol Oates, Blonde och Älskade syster, finns på rean. Jag tror att Blonde är den bästa boken jag någonsin har läst, och Älskade syster var en av mina största läsupplevelser förra året.

Scotts Westerfelds spännande trilogi om en obehaglig framtid där skönhet betyder allt och varje steg man tar kontrolleras är böcker jag tycker väldigt mycket om. De två första delarna, Ful och Ful eller snygg? finns på rean i flera affärer, men den sista delen, De rätta, verkar tyvärr inte reas någonstans. En annan fantastisk serie, som alltför många verkar ha missat, är Philip Reeves böcker om Tom och Hester. Serien har fyra delar, De vandrande städerna, Förrädarens guld, Grön storm och Där världen slutar. De tre första delarna finns på rean, men inte den sista som är den allra bästa. Även den här serien utspelar sig i framtiden, och handlar om ett samhälle där städer har hjul, rör på sig (därav namnet De vandrande städerna) och äter upp varandra, något som låter väldigt konstigt men känns helt naturligt i böckerna.

Maya Snows serie Samurajens döttrar utspelar sig i 1200-talets Japan och handlar om två modiga och starka systrar. Det finns tre böcker i serien, I mästarens skola, Svärdets viskning och Eldens väg, och de är alla väldigt bra och finns på årets bokrea!

En konungs ögon och Mörkrets röster av Catherine Banner är helt underbara böcker, som jag tycker förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad de har fått. De är spännande, och räknas antagligen oftast in i kategorin fantasy, vilket jag tycker känns lite konstigt. Även om de innehåller magi och parallella världar handlar de om så väldigt mycket mer, och mer centralt är krig, förtryck och hur människor handskas med sina minnen av fruktansvärda händelser. En konungs ögon och Mörkrets röster är de två första delarna i en serie, men hittills finns inte någon fortsättning översatt till svenska än.

Andra bokreatips är Ulrika Lidbos debut Decembergatans hungriga andar, Råttpojken av Philip Pullman, Jeanette Wintersons Tidväktaren och de två första delarna i Julia Sandströms Nyckelväktarserie, som tyvärr verkar vara slut hos både Bokus och Adlibris men som finns på Akademibokhandeln.

Mitt bästa reafynd i år är helt klart Udolphos mysterier av Ann Radcliffe som Vixxtoria tipsade om. Catherine Morland (huvudpersonen i min favorit-Jane Austen Northanger Abbey) och hennes vänner tycker väldigt mycket om Udolphos mysterier, och jag har flera gånger tänkt att jag vill läsa den! Efter att jag såg att den finns på rean upptäckte jag dessutom att den nämns i en fotnot i Bröderna Karamazov. Andra böcker jag beställt på rean är bland annat Pojken i soffan av Sonya Hartnett, Eldmärkt av Joanne Harris, Det dom inte sa: om hur jag blev feminist av Lisa Lindén, Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda och Namnbrunnen av Inger Edelfeldt.

Att vara ett vanedjur ...

2011-02-15T18:12:00.002+01:00

... betyder att min uppfattning om hur lång tid det tar att läsa en bok är väldigt annorlunda mot hur det brukar vara. Det beror på att jag ägnat de senaste veckorna av mitt liv åt att läsa Bröderna Karamazov.

Spindelbarnen

2011-01-29T19:05:00.001+01:00

Spindelbarnen är skriven av Gudrun Wessnert.

När Sam står på trappan till Syster Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra, platsen där hon ska bo, funderar hon på om det finns något som heter hem. Om hon någonsin hört hemma någonstans, vad som fanns innan hon hamnade på gatorna och började leta mat i soptunnor. Redan när hon ser fru Klopke och fröken Imperton, de två systrarna som driver barnhuset, är hon säker på att hon inte kommer att hitta ett tryggt hem hos dem. "Jaså, det är klumpfoten som anländer. Men måste ni låta henne smutsa ner trappan? Den är nyskurad", är det första hon hör någon av dem säga.

På barnhuset lär Sam känna sex andra barn, Immy som hittades på en kyrkogård, Val vars föräldrar sitter i fängelse, Adam Siggs som vid en olycka fick en fördjupning i sin mage där han nu förvarar sin tama groda, Tanja som hittades i en källare och då var så mager att man tänkte ge henne till hundarna, tysta blyga Ann och Rosie, som förutom att hon under Sams första kväll kommer med varningen "ät aldrig svamppaj" är lika tyst som Ann. Svamppajen tillagas, liksom all annan mat på barnhuset, av kokerskan Cornelia Pratt som inte kan skilja på giftsvamp och ätbar svamp. Om barnen skulle bli förgiftade skulle resten av samhället inte sakna dem, Cornelia Pratt skulle inte bry sig och fru Klopke och fröken Imperston skulle bara bli glada.

Reglerna på barnhuset är oerhört stränga, och den som inte lyder blir inlåst i den mörka, kalla källaren som är full av råttor. De andra barnen vet att de behandlas illa, och att de borde ha det mycket bättre, men det är bara Sam som tror att det är möjligt att skapa ett bättre liv. Att komma ifrån barnhuset går inte, säger de andra, som helt gett upp hoppet. Inte heller Sam vet hur hon ska göra för att rädda sig och sina nya vänner, men hon vet att något måste göras. Runt omkring sig ser hon tecken på krafter mycket mäktigare än fru Klopke eller fröken Imperton någonsin skulle kunna föreställa sig, men är de som besitter dessa krafter villiga att hjälpa henne?

Den här boken pratade Gudrun Wessnert om när hon kom till vår klass och pratade om sina böcker och sitt skrivande i november 2009. Redan då blev jag sugen på att läsa den, och blev därför mycket glad när den kom! Jag blev inte besviken, Spindelbarnen är en superbra bok som jag verkligen rekommenderar!

Beautiful blogger

2011-01-29T16:20:00.004+01:00

Nu har jag fått en Beautiful Blogger Award av Kim M. Kimselius, tack så jättemycket! Den här gången är det inte riktigt lika enkelt som tidigare, eftersom man inte bara ska skicka awarden vidare utan även svara på de här frågorna:

Ta upp närmsta bok, slå upp sidan 18 och läs rad fyra, vad står det där?

"Sin far, Fjodor Pavlovitj, träffade han och lärde känna först efter redan uppnådd myndighet, då han på eget initiativ infann sig i våra trakter för att göra upp med honom om sin egendom."

Vad var det senaste du såg på TV?

TV4:s nyheter.

Bortsett från datorn, vad hör du på just nu?

Shakira.

När var du senast ute och vad gjorde du då?

För några timmar sedan, då jag gick från bilen till huset efter att varit inne i Malmö och spelat cello.

Vad har du på dig?

Svarta tights och lång skjorta.

Vilken var den senaste filmen du såg?

Gosskören.

Skulle du överväga att flytta utomlands?

Helt klart. Till en plats där det är varmt och snöfritt.

De bloggar jag skickar awarden vidare till är:

En bok om dagen, för att hon är snällast i världen.
Maria Turtschaninoff, för att hon har skrivit den fantastiska boken Underfors.
Lovisa, för att hon precis skrivit om Eva Ibbotssons Häxtävlingen, som är en jättebra bok, och för att hon varit med i radio och representerat sin klass i Vi i femman.

Än en gång, tack så jättemycket Kim!

Underfors

2011-01-09T15:01:00.000+01:00

Underfors är skriven av Maria Turtschaninoff.

Alva minns allting. Hon tvingar sig att komma ihåg varje detalj hon ser på vägen hem från skolan. Kvinnan med taxen hon mötte hade sitt gråa hår i en hästsvans, en beige jacka som matchade hennes halsduk och mörklila glasögon. Mannen som sopade gatan hade röd keps, blå overall, stripigt hår och verkade förkyld. Minns Alva inte allt, om hon till exempel glömt hur kvinnan hon krockade med såg ut, straffar hon sig själv genom att räkna upp en massa meningslösa saker hon lagt på minnet. I en tillvaro där mycket är ganska osäkert får alla dessa saker Alva kommer ihåg henne att känna sig trygg. Alva minns precis allting, alltid. Det är därför hon blir så förvirrad när ordet minns dyker upp överallt i hennes liv. Som självlysande bokstäver på hennes fönster. Format av spindelnät i terrariet hon har i sitt rum. Till och med nattfjärilarna som kommer in i huset sätter sig så att deras kroppar bildar ordet. Men vad ska Alva minnas? Det finns ingenting hon inte redan minns. Eller?

Joel drömmer om en tjej som går i hans skola. Hon som har färgat sitt hår rosa och inte har några vänner, men inte verkar vilja ha några heller. Hon som är hur självsäker som helst, hon vars knän nästan nuddar Joels när de sitter vid samma bord i matsalen. Alva. Helst av allt skulle han vilja fråga henne om hon vill gå ut med honom, men han vågar inte. Han är rädd att Alva ska skratta åt honom, han tror inte att tuffa, starka Alva skulle bry sig om någon som är så feg och mesig som han.

Alva kommer ihåg allting som har hänt efter. Före, som är tiden från det att hon föddes till det att hon var ungefär tre år gammal och blev adopterad, minns hon ingenting av. Hon vet inte alls vad det egentligen var som hände mellan före och efter, men när meddelandena dyker upp överallt runtomkring henne kommer mer och mer tillbaka. Någon höll i henne och skyndade genom en tunnel för att släppa ut henne genom en lucka. Luckan stängdes, och den treåriga Alva tittade på stjärnhimlen. Det var första gången jag såg stjärnorna, tänker Alva. Men så kan det väl inte vara? Det kan inte vara möjligt att hon vid tre års ålder aldrig sett stjärnorna förut. Kanske är det Nide, den långa killen med de svarta kläderna som Alva träffar när hon är ute och joggar, som har svaret på frågorna. Nide påstår att Alva kommer från Underfors, en magisk värld som finns under Helsingfors, att hon egentligen heter Umbra och att han kan ta henne till Underfors där hon ska få träffa sina riktiga föräldrar.

Till slut vågar Joel fråga Alva om hon vill gå på kafé med honom, och hon svara ja. Innan han går till kaféet tar Joel på sig sina finaste kläder, och han har varit förväntansfull ända sedan han frågade henne. Han kommer dit innan hon, och planerar hur han lite nonchalant ska säga att han bjuder henne, tänker ut hur han ska vara precis lagom nonchalant, sådär så att han inte blir jobbig och efterhängsen, men ändå inte så att hon tror att han inte bryr sig om henne. Men det blir inte alls som Joel väntat sig. Plötsligt ser han Alva, när hon står vid övergångstället blir hon stoppad av en lång, svartklädd man som Joel tycker ser riktigt skum ut. Han väntar sig att Alva bara ska skaka av sig honom och gå vidare, men i stället börjar de prata och Alva följer plötsligt med mannen utan att ens kasta en blick på kaféet. Joel tycker att det hela verkar mycket mystiskt, och följer efter Alva och mannen.

Alva, som på ett märkligt sätt känner sig dragen till Nide, glömmer alla tankar på Joel när Nide börjar prata med henne. Nide ska ta henne till Underfors, och han leder henne och även Joel rakt in i ett äventyr fyllt av magi och varelser från den nordiska mytologin, en helt annan värld mitt i det moderna samhällets vanliga tråkighet.

Underfors innehållet en blandning av det moderna och det traditionella. En av de viktigaste karaktärerna är ett troll, men har inga problem med att åka tåg tillsammans med Alva och Joel, men när inga tåg är snabba nog rider alla tre på bäckahästen. Jag tycker att kombinationen fungerar väldigt bra, och bidrar till att gör boken väldigt speciell. Jag rekommenderar verkligen Underfors, som är riktigt bra!

Nyckelbarnen

2011-01-06T15:19:00.003+01:00

Nyckelbarnen är skriven av Sara Kadefors.

Siri går i femman och brukar tillbringa eftermiddagarna på fritidsgården. Hon hatar att vara ensam hemma, men när fritidsgården stängs ner måste hon vara själv ända tills hennes föräldrar kommer hem sent på kvällen. Siri har inte riktigt några kompisar, hon är inte mobbad och ingen är elak mot henne, men hon är ändå lite utanför. "Bli kompis med Linn", föreslår Siris mamma, som inte förstår hur omöjligt det är. Linn bor visserligen i en lägenhet i samma hus som Siri, men de har absolut ingenting gemensamt. Medan Siri mer känner sig som en blek, ful och trist råtta jämför hon Linn med en gullig räv. Hur skulle Siri kunna bli kompis med Linn, som har kort rosa jacka, blankt, brunt lockigt hår och en mamma som stinker parfym?

I Siris hur bor även Leo, som går i samma klass som Siri och Linn. Leo är väldigt stökig, han kan inte sitta still och han gör alltid tvärtemot vad läraren Maggan säger. Både Siri och Linn upplever att Maggan är orättvis mot Leo, och det är en av anledningarna till att de, trots vad Siri trodde, faktiskt börjar umgås. Även Linn och Leo har tråkigt på eftermiddagarna, och de tre upptäcker att de har väldigt roligt tillsammans. De är allesammans arga på Maggan, och på hela resten av vuxenvärlden. På Siris föräldrar, som säger att de ska resa bort men sedan ändå går omkring på samma gator som Siri, Linn och Leo. På de som bestämt att fritidsgården ska stänga. De bestämmer sig för att hämnas, och det visar sig att Linn är mer än bara gullig och rolig. Hennes hämdplaner är nästan läskiga, tycker Siri, men vågar inte säga ifrån. Då kanske Linn blir arg och försöker hämnas på henne i stället.

Jag var inte jätteförtjust i Nyckelbarnen, den är långt ifrån lika bra som Sara Kadefors Augustprisbelönade Sandor slash Ida. Jag tycker inte att Nyckelbarnen känns speciellt trovärdig. Läraren Maggan är överdrivet orättvis, och framställs bara som jobbig, tjatig och elak (när jag faktiskt förstår att hon blir arg på Leo, som jag skulle tycka att det var ohyggligt jobbigt att gå i samma klass som). Även Linn känns ganska överdriven, de saker hon gör känns inte riktigt som något en elvaåring skulle kunna göra utan att hennes vänner skulle bli mer förvånade än vad Siri, Leo och andra människor i deras omgivning blir.

Nej, Nyckelbarnen är ingen bok jag rekommenderar, den nådde tyvärr inte upp till de höga förväntningar jag hade efter Sandor slash Ida. Om du läst Nyckelbarnen men, liksom jag, inte gillade den, så är det absolut inget skäl att inte läsa Sandor slash Ida, som verkligen är superbra!

Och var hör du hemma?

2011-01-05T14:26:00.000+01:00

Och var hör du hemma? är skriven av Anne Tyler.

En höstkväll står de två familjerna Donaldson-Dickinsons och Yazdans på flyplatsen i Baltimore och väntar. De känner inte varandra och har aldrig träffats förut, men är på flygplatsen av precis samma anledning, nämligen att de två små koreanska flickorna Jin-Ho och Sookie just den kvällen ska komma till Baltimore för att flytta till sina adoptivfamiljer.

Jin-Ho hamnar hos familjen Donaldson-Dickinson, som består av föräldrarna Brad och Bitsy samt en massa släktingar som kommer och hälsar på så fort det är någonting som ska firas. Jin-Hos familj är väldigt amerikansk, alla i släkten är amerikaner och känner sig hemma i USA. Riktigt så är det inte i familjen Yazdan, där Sookie hamnar. Sookie får byta namn till Susan, för att det ska bli lättare för henne att passa in i det amerikanska samhället. Hennes föräldrar, Sami och Ziba, har båda sitt ursprung i Iran och har, trots att Sami är född i USA och beter sig precis som andra amerikaner, aldrig riktigt fått komma in i samhället. Antagligen är det därför det är så viktigt för dem att dottern verkligen gör det. Samis och Zibas ansträngningar för att få Susan att passa in blir nästan lite överdrivna, medan Brad och Bitsy går så långt som möjligt åt andra hållet i stället. Jin-Ho får behålla sitt koreanska namn, hon får ha en koreansk dräkt när familjerna tillsammans firar Ankomstdagen (årsdagen av flickornas ankomst till USA, som de två familjerna firar tillsammans) och Bitsy pratar hela tiden om hur viktigt det är att Jin-Ho och Susan bevarar sitt koreanska kulturarv. För Susan kan det leda till att hon faktiskt helt tappar bort både sitt och även förälrarnas ursprung, medan Jin-Ho kan få problemet att hon aldrig riktigt får vara en del av det amerikanska samhället. Det är problem som Brad och Bitsy förmodligen inte ens skulle kunna tänka sig, eftersom det är en självklarhet för dem att de är amerikaner och hör hemma i USA.

Samis mamma, Maryam, blir fort en av de viktigaste personerna i Susans liv. När varken Sami eller Ziba är hemma är hon alltid barnvakt, och hon är alltid med på Ankomsdagsfesten. Maryam känner att hon inte alls passar in på den årliga festen, hon hör inte ihop med den jätteamerikanska familjen Donaldson-Dickinson. Hon tycker egentligen inte att hon passar in i USA överhuvudtaget, i det land hon bott sedan hon var nitton känner hon sig fortfarande som en besökare. När Brad och Bitsy är ensamma klagar de på att Maryam fortfarande inte lärt sig engelska ordentligt, utan bryter, och när Maryam träffar sin kusin visar det sig att hon numera även bryter på sitt hemspråk. Inte heller tillsammans med sin iranska släkt känner hon att hon hör hemma. Samtidigt som relationerna mellan människorna i de två mycket olika familjerna blir mer och mer komplicerade, blir Jin-Ho och Susan äldre. Snart måste de börja välja var de egentligen vill passa in, och även de vuxna tvingas fundera över vilka de egentligen är. Spelar det egentligen så stor roll varifrån man kommer, eller är det viktigare var man känner att man passar in?

Och var hör du hemma? är en superbra bok! Det är väldigt intressant att läsa om hur olika de två familjerna behandlar sina adoptivbarn, och hur extrema både Samis och Zibas ansträngningar för att göra Susan amerikansk och Brads och Bitsys för att få Jin-Ho att bevara sitt koreanska arv blir väldigt tydligt när de umgås. Jag är nyfiken på hur det går för Susan och Jin-Ho i framtiden, och tror att jag kommer att fundera på det ganska länge efter att jag läst den.

Älskade syster

2011-01-04T14:27:00.000+01:00

Älskade syster av Joyce Carol Oates var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Joyce Carol Oates är en av mina absoluta favoritförfattare, och Älskade syster var helt klart lika bra som allting annat jag läst av henne!

När Skyler Rampike var nio år blev hans lillasyster Bliss mördad. Tio år senare vet ingen säkert vem som mördade henne, eller varför. Skyler bestämmer sig för att skriva ner historien om sitt liv, och försöka förstå vad som egentligen hände den där natten då hans lillasyster dog. Bliss var ingen vanlig sexåring, utan ett konståkningsunderbarn. Hennes och Skylers mamma, Betsey Rampike, åkte skridskor som ung, men var aldrig tillräckligt duktig för att bli känd för det. När Skyler var liten ville hon få honom, mamsens älskade lilleman, att åka skridskor. Hon ville att hennes son skulle göra det hon drömde om som ung, bli den skridskostjärna hon aldrig blev. När det visade sig Skyler var helt talanglös på isen, han ramlade och tyckte att det var obehagligt (vilket naturligtvis är vad man borde vänta sig av en fyraåring som för första gången har på sig ett par skridskor) blev Betsey oerhört besviken.

När Skylers lillasyster föddes, fick Skyler mindre och mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Han var fortfarande mamsens lilleman, och var övertygad om att hon egentligen hellre skulle umgås med honom än med den där jobbiga lilla ungen. Det var också så mamman betedde sig, hon sade att hon verkligen älskade att åka iväg på utflykter med sin son, vilket hon säkert gjorde. Skyler älskade stunderna han hade tillsammans med sin mamma, och var även mycket glad de gånger hans för det mesta väldigt frånvarande pappa var hemma och berättade saker för honom, saker Betsey skulle bli arg om hon fick veta. Men med Skyler kunde han prata, och Skyler var mycket lycklig när pappan gav honom en sådan där blick som visade att de hörde ihop. Så var det ganska mycket, men när det visade sig att Skyler absolut inte var duktig på gymnastik, eller någon idrott överhuvudtaget, blev det mindre. Efter att Skyler skadade sig i en olycka började han halta, och Bix Rampike började skämmas över sin sons haltande. Han skulle egentligen hellre vilja ha en stark, energisk och idrottande son, precis som Betsey hellre skulle vilja ha en son som blev konståkningsstjärna, eller en son som var populär och blev kompis med alla barnen i det nya, dyra området de flyttat till. Om Skyler hade haft fler lekkamrater hade Betsey haft fler vänner bland föräldrarna i området, något som var väldigt viktigt för henne.

Den dag Bliss började åka skridskor, blev Skyler väldigt mycket mindre viktig för sina föräldrar. All deras tid lades på Bliss, som vann tävling efter tävling och blev mer och mer berömd. En dag hittas hon mördad i familjen Rampikes källare, och skvallertidningarna börjar genast spekulera i vem som är den skyldiga. Beror mordet på den nioårige storebroderns avundsjuka, eller var det någon av föräldrarna som av någon mystisk anledning dödade Bliss? När den nitton år gamla Skyler börjar skriva har han inget svar, men ju längre han kommer desto mer klarnar det, både för honom och för läsaren.

Älskade syster är en fantastisk skildring av hur fruktansvärt fel det kan bli i relationerna mellan människorna i en till synes ganska vanlig familj. Bliss säger att hon älskar att åka skridskor, men den som verkar gladast när hon vinner är Betsey. Betsey gör allting för dotterns karriär, och det är möjligt att anledningen till att Bliss var så glad när hon åkte skridskor var att det var då hennes mamma var glad, stolt och nöjd med henne. För Betsey blir konståkningen något som framförallt handlar om henne, om att hon ska få vara en stolt mamma, och inte om att Bliss ska ha roligt. En annan anledning till att det blev viktigt för Bliss att vinna var att även hennes pappa blev stolt över henne då. Han lovade gång på gång att han skulle komma och titta på henne när hon åkte skridskor, och gång på gång dök han inte upp. De få gånger han kom sade han "och nu ser jag fram emot att se min lilla flicka vinna!", och gjorde, förmodligen helt omedvetet, så att pressen Bliss kände blev ännu större. Och vad hände egentligen med Skyler, som var sina föräldrars lille älskling, hur kommer det sig att han gick från att vara mamsens lilleman till den där fule pojken som stod i utkanten av familjefotografierna och såg sur ut?

Jag tror att det är väldigt farligt när föräldrar bestämmer vad deras barn ska ägna sig åt, och när barnens aktiviteter blir så viktiga för föräldrarna som i Älskade syster. Vad barnet tycker är roligt tappas lätt bort då, eftersom han eller hon, liksom Bliss, tycker om att göra det föräldrarna valt eftersom föräldrarna är glada och stolta då, och inte för att det från början var barnet som verkligen ville göra det.

Älskade syster är en riktigt, riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar! Tack så mycket Adelina som gav mig boken!

Himlen börjar här

2011-01-02T13:03:00.000+01:00

Sjuttonåriga Lennie har i hela sitt liv framförallt varit "Baileys lillasyster". Det var storasystern som folk lade märke till och alltid hon som bestämde vad hon och Lennie skulle göra. Lennie trivdes bra med att ha det så, hon önskade inte att det var annorlunda. Men annorlunda blir det, när Bailey plötsligt får en hjärtattack och dör. Plötsligt är Lennie ensam, den som stod henne allra närmast är borta och trots att vännen Sarah menar väl kan hon inte förstå precis hur Lennie känner.

Den enda som verkar förstå Lennie är Baileys pojkvän, Toby. Och enda anledningen att de plötsligt umgås så mycket är att de kan prata om Bailey med varandra. Lennie är absolut inte kär i Toby, och han är inte kär i henne, att de en dag kysser varandra är inte något som var meningen, det bara blir så. De är de enda som förstår varandra, och båda är i desperat behov av närhet och tröst. Lennie har väldigt dåligt samvete, hon känner att hon har svikit både Bailey och sig själv.

Något som gör Lennies relation till Toby ännu mer komplicerad är Joe Fontaine, den nye killen i Lennies skola. En helt fantastisk kille, tycker både Lennie och kompisen Sarah. Lennie, som aldrig varit kär förut, blir kär i Joe, och blir förstås överlycklig när det visar sig att han är kär i henne. Men hur ska hon nu göra med Toby, och får man verkligen vara så lycklig när ens syster precis har dött?

Himlen börjar här är en riktigt bra ungdomsbok, mycket bättre än många andra. Den är mer än bara en av alla berättelser om osäkra tonåringar med dåliga relationer till sina föräldrar, få vänner, extremt dålig självkänsla och som knappt har några personligheter utan bara karakteriseras av att de har det fruktansvärt jobbigt. I och för sig är Lennie väldigt osäker, hon träffar aldrig någon av sina föräldrar, vet inte ens var de är och bor i stället hos sin mormor, och eftersom Bailey dött är hon väldigt ledsen och har det jobbigt. Men Lennies lidande beror nästan bara på Baileys död, och inte på en helt osannolik kombination av en massa hemskheter. Visst önskar hon att hon visste var hennes mamma tagit vägen, men fram till Baileys död hade hon, Bailey och deras mormor det väldigt bra. Lennie har vänner, det var inte så att det störde henne att det alltid var Bailey och inte hon som stod i centrum, även om hon efter Baileys död ibland kommer på sig själv med att vara glad över att faktiskt få uppmärksamhet (och sedan får hon fruktansvärt dåligt samvete, eftersom hon nästan tänkt att hon är glad att Bailey är död).

Himlen börjar här är en fantastisk bok. Läs den!

På tal om nyår ...

2010-12-31T17:00:00.001+01:00

... så har Jonas Hassen Khemiri, som är en av mina favoritförfattare, skrivit en jättebra nyårsnovell i Expressen. Läs den här!

Årets bästa

2010-12-31T15:53:00.005+01:00

Nu är det här året snart slut, så jag tänkte berätta vad jag tycker har varit årets bästa ...

... läsupplevelse

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

... bok jag läst på engelska

The White Tiger av Aravind Adiga

... översatta bok med engelska som originalspråk

Älskade syster av Joyce Carol Oates

... översatta bok med annat originalspråk än engelska

No och jag av Delphine de Vigan (originalspråket är franska)

... svenska bok

Molnfri bombnatt får vara med igen. Fast om jag följer regeln varje bok får bara vara med en gång (vilket är roligare, eftersom fler böcker får vara med då) blir svaret Invasion av Jonas Hassen Khemiri.

... ungdomsbok

Eftersom det här är min lista får jag bestämma reglerna, och nu bestämmer jag att tre böcker får vara med här, nämligen I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson, Det händer nu av Sofia Nordin och Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

... teater

Måsen

... opera

Madama Butterfly

... film jag sett på bio

Bright Star

... film jag sett, men inte på bio

The Reader

... konsert

Huaröds kammarorkesters och Farmers Markets sommarkonsert i Månstorps gavlar

Jag hoppas att även 2011 blir ett härligt läsår! Gott nytt år!

Världens bästa temugg!

2010-12-27T12:08:00.005+01:00

Tonårsboken skriver om bokprylar som väcker habegär. En sådan sak som jag velat ha väldigt, väldigt länge är en Penguinmugg, alltså en mugg som ser ut som omslagen till olika Penguinklassiker!

Jag blev naturligtvis superglad när jag fick en Jane Eyre-mugg i julklapp, eftersom Jane Eyre av Charlotte Brontë är en av mina absoluta favoritböcker!

Visst väcker min Jane Eyre-mugg väldigt mycket habegär?

Snart kan jag göra marmelad ...

2010-12-27T11:59:00.005+01:00

... eller behöver man lite fler körsbär för det? Okej då, jag hoppar över marmeladen. Men nu har jag kanske tillräckligt många för att göra ett par muffins!

Det är nämligen så att jag fått ännu ett körsbär, den här gången från Cecilia på Elmer-bloggen! Tack så jättemycket!

Eftersom jag redan skickat awarden vidare en gång gör jag det inte nu också. Men än en gång, tack så mycket Cecilia!

Never let me go

2010-12-26T17:03:00.000+01:00

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Här ligger jag och blöder

2010-12-26T16:58:00.002+01:00

"Årets Augustprisvinnare i barn-och ungdomskategorin blev Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, en superbra bok som jag verkligen tycker förtjänade priset.

Här ligger jag och blöder handlar om sjuttonåriga Maja, som på en skulpturlektion råkar såga av sig tumspetsen med en elektrisk sticksåg. Just precis så var det, hon råkade såga av sig tumspetsen, det var ingenting hon gjorde med flit för att hon mådde dåligt som resten av världen verkar tro. Om Maja tyckte att något är jobbigt skulle hon prata om det, hon skulle aldrig ens komma på tanken att medvetet skada sig själv.

Det Maja egentligen skulle såga var en hylla, som skulle bli en födelsedagspresent till hennes mamma. Nu har Maja alltså ingen present med sig när hon åker för att hälsa på mamman över helgen (Majas föräldrar är skiljda och bor på olika ställen. När Maja är hos mamman brukar pappan gå ut och träffa olika kvinnor som han aldrig nämner för Maja. Men Maja vet ändå, eftersom hon brukar kolla sin pappas mail som har det lättknäckta lösenordet ”maja”)"

Klicka här för att läsa hela inlägget!

God Jul!

2010-12-24T12:04:00.004+01:00

Jag hoppas att alla ni som läser det här får en riktigt trevlig julafton och många hårda julklappar (alltså böcker, ett paket som innehåller en stol är också hårt, men inte alls lika roligt)!

God jul!

Så bra att det är gott med körsbär ...

2010-11-28T21:08:00.003+01:00

... eftersom jag nu har fått två till! Tack så jättemycket, Lovisa och Elisabet!

Förra gången jag fick den här utmärkelsen skickade jag den vidare här, så jag tänker inte göra det nu också.

Än en gång, jättestort tack till Lovisa och Elisabet!

Ett öga rött

2010-11-26T15:52:00.009+01:00

Halim är femton år och går i nian. Han bor tillsammans med sin pappa, och har inga syskon. Var mamman är framgår inte. Halim har haft mycket problem i skolan, han har misskött sig och hamnat i bråk mycket. Nu har han fått en elevassistent, Alex, som ska hålla koll på honom och hjälpa honom att klara av skolan.

På en bänk på torget i närheten av där Halim bor brukar den gamla kvinnan Dalanda sitta. Liksom Halims pappa kommer hon från något arabiskt land. Halim brukar stanna och prata med henne, och Dalanda berättar en massa spännande saker för honom. Hon berättar om arabisk historia, och om hur orättvist araber behandlas i Sverige. Dalanda tycker egentligen att araber är bättre än andra och pratar om ett "vi", som innebär alla araber i världen. Det är Dalanda som berättar för Halim om integrationsplanen, något politikerna hittat på för att förvandla invandrare till svenskar.

I tidningar hittar Halim artiklar som tyder på att politikerna faktiskt vill förvandla alla invandrare till svenskar, "svennefiera" dem. Halims motstånd mot "svennefieringen" (integrationsplanen) blir väldigt starkt. Han vill inte vara någon annan än sig själv, och vill vara stolt över den han är och över sitt ursprung.

Halim har egentligen väldigt lätt för att bli arg, men han försöker att ta det lugnt och inte tappa humöret. Det fungerar ganska bra, ända tills skolan på grund av knappa resurser tvingas ta bort Halims hemspråksundervisning - de har inte råd med både Alex och hemspråksläraren Safa. Hemspråksundervisningen har varit den enda saken i skolan som Halim tyckt riktigt mycket om, och när den plötsligt ska tas bort blir han väldigt upprörd. Det är ännu ett bevis på "svennefieringen", och Halim har ju bestämt sig för att aldrig låta sig luras, att aldrig bli "svennefierad".

Halim befinner sig en väldigt jobbig situation, som jag tyvärr tror att alltför många ungdomar med ursprung i andra delar av världen befinner sig. Egentligen borde han ha det väldigt bra, i och med att han både har den kultur och det språk han fått från sin pappa och möjligheten att ta sig längre i det svenska samhället än vad till exempel pappan någon sin kunnat (eftersom han vuxit upp i Sverige kan lära sig svenska och komma in i samhället mycket enklare än vad någon som kommit hit som vuxen kan). Han borde alltså höra till både tillsammans med sin pappa och hans arabiska vänner och tillsammans med svenskarna, både vara stolt över sitt ursprung och komma in i samhället i Sverige, men hamnar i stället mitt emellan och hör inte riktigt till någonstans. Jag tror att det beror på att Halim, på grund av sitt namn, sitt utseende och sin brytning inte anses vara tillräckligt ”svensk” för att passa in bland svenskar, men samtidigt har blivit lite för svensk för att vara arab. För till exempel pappan blir det så viktigt att Halim lär sig svenska och blir svensk att han glömmer att Halim faktiskt måste få behålla sin stolthet över sitt ursprung för att må bra. Jag tycker att det är väldigt synd att nationalitet spelar så stor roll i vem som ska höra till och få vara med var, och den här boken har fått mig att fundera väldigt mycket på varför det faktiskt gör det och hur det kan komma sig att människor som borde må bra och passa in på fler ställen än de flesta andra i stället mår dåligt och inte får höra till alls.

När Halim berättar för sin pappa att hemspråksundervisningen ska tas bort reagerar pappan inte alls på samma sätt som Halim. Han säger att Halim inte har någon nytta av att kunna arabiska, eftersom man i Sverige pratar svenska. Det är lätt att bli irriterad på pappan, då han säger att något som är så viktigt för Halim är onödigt, inte inte vill att hans son prata arabiska, utan hellre svenska hemma och tycker att det är helt okej att Halim inte får lära sig sitt hemspråk, men det går samtidigt att förstå honom. Pappan är ensamstående förälder, driver en liten affär där han säljer olika småsaker (som han förmodligen inte tjänar speciellt mycket pengar på), har bara en vän som står honom nära och skulle antagligen ha kommit mycket längre i det svenska samhället om hans svenska varit bättre. Därför vill han att hans son ska lära sig svenska, för att kunna ta sig fram där språkbarriären stoppade pappan, för att få samma möjligheter som svenska ungdomar. Det som först kan kännas som om han inte riktigt bryr sig om sådant som är viktigt för Halim handlar egentligen om kärlek och att han gör det han tror är bäst för Halim.

Pappans bäste, och antagligen enda, vän är Nourdine, en arbetslös skådespelare som söker roll efter roll utan att få någon. Han kommer hem till Halim och hans pappa efter provspelningar med glada nyheter, de har sagt att han var jättebra och antagligen kommer att få rollen. Men sedan går en vecka, och Nourdine kommer tillbaka och berättar att han inte fick någon roll. Dystert förklarar han att det inte handlar om hur duktig man är på att spela teater, utan om vad man har för kontakter. Nourdine får till slut ett jobb, han ska stå i närheten av och göra reklam för en restaurang. Nourdine är glad över sitt jobb, och överdriver ganska mycket i sitt lovordande av restaurangen. Han gör små pjäser om den för att locka dit människor, men får plötsligt veta att han varit för överdriven och inte får behålla jobbet. Det gör naturligtvis Nourdine ännu ledsnare och bittrare, och hans hopp om att få en roll i en pjäs, eller något jobb över huvudtaget, blir väldigt, väldigt litet.

Jag tycker att Ett öga rött är en väldigt bra bok. Det är väldigt sorgligt hur Halims pappa som, för att hjälpa sin son, tar ifrån både honom och sig själv möjligheten att kommunicera med varandra fullt ut på ett språk båda är bra på. Även Nourdine är en väldigt tragisk människa, han är en duktig skådespelare men har fel kontakter och ett namn som inte är svenskt (vilket förmodligen också spelar in när ingen vill anställa honom).

Språket i Ett öga rött är väldigt speciellt. Den är skriven på invandrarsvenska, den svenska Halim och hans pappa pratar med varandra.

"Nu är det söndagskväll och jag sitter vid skrivbordet nybadad. Det ligger lugn i luften och det är sällan som alla tystnad är så samlad som på söndagskvällar när man sitter ensam uppe efter bad.

I morse Nourdine kom förbi redan på morgonen. Han hade med sig texten till pjäsen som han kanske får roll i. Också i påsen han hade två oöppnade ciggpaket och typ en halvkilo pistagenötter. Pappa ställde fram askfat och stängde ut solljus med persienner."

Jag tycker inte alls att det stör att boken är skriven på ett annorlunda sätt, det känns mer naturligt att Halim skriver så (då hela boken är vad Halim skriver i en liten röd skrivbok han fått av Dalanda). Det kändes lite konstigt i början , men jag vande mig ganska snabbt. Jag tror att det är bra att inte läsa några andra böcker samtidigt som man läser Ett öga rött, annars är risken stor att man måste vänja sig vid språket varje gång man har läst i en annan bok (och då kan man missa delar av historien eftersom man bara är koncentrerad på språket).

Ett öga rött är verkligen en riktigt bra bok. Läs den!

Cherry on top-award!

2010-11-18T17:14:00.006+01:00

Nu har jag fått den här Cherry On Top-awarden av Bokflickan, En bok om dagen och Lyran. Tack så jättemycket, sådana här saker gör mig verkligen jätteglad!

När man fått den här awarden ska man göra det här:

1. Tacka den som du har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Mina tre favoritförfattare och mina favoritböcker av dem är:
Vibeke Olsson och Molnfri bombnatt
Joyce Carol Oates och Blonde
Charlotte Brontë och Jane Eyre

Jag skickar awarden vidare till:

~Om böcker som jag hunnit läsa~

Tonårsboken

Tvillingarnas bokbuffé

Ett hem utan böcker

Onekligen

Än en gång tack så jättemycket, Lyran, En bok om dagen och Bokflickan!

Nu har jag sett den

2010-11-17T22:45:00.001+01:00

Harry Potter and the Deathly Hallows del 1. Den var jättebra. Jag blev inte besviken.

Kan du säga schibbolet?

2010-11-14T15:56:00.000+01:00

Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakthiari handlar om familjen Abbasi, som bor i en fin, gul villa i Oxie utanför Malmö. Föräldrarna Noushin och Mehrdad kommer från Iran, och är glada över att ha kommit därifrån så att döttrarna Parisa och Baran fått växa upp i Sverige.

Sextonåriga Parisa har inte riktigt förstått hur tacksam hon borde vara över att hon sluppit växa upp i Iran, och har nu bestämt sig för att hon vill åka dit och ta bilder på en religiös ceremoni. Hon tänker använda bilderna i ett projektarbete i skolan, och är säker på att de kommer ge henne ett högre betyg än hon skulle fått annars. Hennes mamma, Noushin, går inte med på att låta Parisa åka till Iran, ett land hon och Mehrdad lämnade för att komma undan förtryck och ge sina barn ett liv i trygghet. Mehrdad säger likadant som han alltid säger när Noushin och Parisa är osams, att han instämmer med Noushin men håller med Parisa lite grand också. Parisas lillasyster Baran har sina iPod-lurar i öronen så gott som hela tiden, och märker inte riktigt vad resten av familjen bråkar om förrän Noushin plötsligt ändrar sig och bestämmer att både Parisa och Baran ska åka till Iran för att deras gamla mormor ska få träffa sina barnbarn en gång innan hon dör.

Baran tycker att det verkar otäckt att åka till Iran, på internet hittar hon videoklipp med tjejer som dras in i polisbilar för att de är "olämpligt klädda" och tar, till skillnad från Parisa, verkligen till sig allting Noushin säger om kvinnoförtrycket i Iran. När Parisa och Baran väl kommer dit träffar dem sin kusin Negar och hennes mamma, som de ska bo hos. Negar tycker att Baran är löjlig som oroar sig för att hennes och Parisas sjalar ska vara för små eller att någon ska tycka att deras kläder är olämpliga. Negar känner verkligen inte till något kvinnoförtryck, hon och hennes kompisar gör ju precis som de vill. Negar vill inte heller låta Parisa fotografera några religiösa ceremonier, utan visar hellre upp allt det som är likt västvärlden, som affärer med amerikanska dvd-filmer, fester eller väggar täckta av graffiti. Det Parisa egentligen vill fotografera avfärdar Negar som tråkigt och gammaldags. Hon vill ge kusinerna en modern och positiv bild av sitt land, men i hemlighet önskar hon att även hennes föräldrar lämnat Iran och att det varit hon, och inte kusinerna, som bodde i Sverige och bara var och hälsade på.

Mehrdad skulle helst av allt vilja bli svensk "på riktigt", och för att bli det tar han avstånd från andra invandrare. Han har sett till att han och hans familj bor i ett hus på "rätt" sida av området där de bor, den sida där svenskarna bor, han har lärt sig att tala perfekt svenska och skriver debattartiklar som får hans kollegor att säga "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker!". Mehrdad är lärare, och så gott som hela klassen han undervisar i anser att han diskriminerar en av tjejerna, Rana, för att hon har slöja. Mehrdad ser ner på invandrare som inte anpassar sig för att bli svenska, och tycker inte att det viktigaste är att det blir mer accepterat att vara invandrare, utan att det blir enklare för invandrare att bli svenskar.

Samtidigt som fler och fler av hans bekanta vänder sig emot Mehrdad och utmanar hans åsikter blir livet i Iran allt svårare för Parisa och Baran. När deras två veckor långa besök börjar närma sig sitt slut har Parisa fortfarande inte fått fotografera det hon kom dit för att fotografera, och systrarna funderar på hur de ska berätta för Noushin att mötet med mormodern inte alls blev som de hade tänkt sig.

En sak jag tyckte var väldigt intressant är hur olika människor i boken ser på skillnaderna och likheterna mellan Sverige och Iran. Det Negar visar för sina kusiner är på många sätt väldigt likt Europa, den stora skillnaden finns i hur människorna beter sig. Negar och hennes kompisar pratar hela tiden om hur häftigt det är med de amerikanska filmerna, festerna som är "ännu coolare än de i Europa" eller hur fantastiskt det är att Iran faktiskt är jättelikt Sverige, medan Parisa tycker att det är mycket mer spännande med allting som är nytt och annorlunda. Baran tycker inte riktigt att allting Negar visar är riktigt så fantastiskt som kusinen tycker, men hon är inte heller lika intresserad som Parisa av det systern vill se. Hon ville från början inte alls åka till Iran, och tycker att det känns tryggt att så mycket är likt det hon är van vid.

Jag tycker även att personbeskrivningarna i Kan du säga schibbolet? är väldigt bra. Parisa och Baran är väldigt olika, medan Baran är lite konflikträdd och trivs med vara ifred och lyssna på musik börjar Parisa skrika och svära när hon blir arg. Detta märks väldigt tydligt när systrarna är i Iran. Parisa tycker att Baran är fånig som, trots Negars försäkringar om att det faktiskt inte alls är farligt att till exempel gå ut med en slöja som knappt täcker håret, tjatar på Parisa om att de hela tiden måste vara försiktiga och inte göra saker som skulle kunna vara olagliga. Baran är hela tiden rädd att Parisa ska råka illa ut för att hon litat på Negar i stället för att bry sig om allt det som Noushin varnade dem för innan de åkte.

Även Mehrdad är en väldigt intressant karaktär, han är själv iranier men ser ner på invandrare. Jag tror att det beror på att hans längtan efter att bli svensk har blivit för stark, han tror att han blir svenskare av att anklaga andra för att inte ha anpassat sig tillräckligt. När han hör orden "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker" är det inte det faktum att andra tycker att han har rasistiska åsikter som stör honom, utan orden "Hade du varit svensk", fyra ord som säger att han faktiskt inte är det. Det är möjligt att han hellre skulle vilja bli kallad rasist, och vara svensk, än bli förlåten för sina åsikter på grund av att han är invandrare. Det kan vara så att det har blivit så viktigt för honom att bli accepterad som svensk att han faktiskt gärna går så långt att folk kallar honom rasist, eftersom han har fått veta att det är vad de skulle göra om han inte var invandrare.

Kan du säga schibbolet? är en riktigt bra bok som jag verkligen rekommenderar! Och nej, jag kan inte säga schibbolet, jag vet inte ens vad det betyder Kan du säga shibbolet? I så fall får du gärna lämna en kommentar och berätta vad det är och hur man uttalar det!

Tack för pocketpaketet

2010-11-14T15:47:00.004+01:00

För några dagar sedan fick jag mitt paket (i En bok om dagens bokbyte Pocket och påhitt) från Adelina. Det innehöll tre böcker: Afrodite och döden av Ritta Jacobsson, Huset vid vägens slut av Magnus Nordin och en Kitty-bok. Dessutom fanns det en röd anteckningsbok, mörk choklad och några tepåsar. Afrodite och döden gillade jag när jag läste den för ett par år sedan, Magnus Nordin har jag faktiskt inte läst någonting av tidigare men Kitty-böcker har aldrig riktigt varit något för mig.

Sorgfjäril

2010-11-04T17:47:00.005+01:00

Sorgfjäril är skriven av Ingelin Angerborn och handlar om Alice, som tillsammans med sin familj flyttar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes mamma och hennes nye man tycker att huset är charmigt och fint tycker Alice att huset är gammalt och äckligt och saknar bästisen Sofia och pojkvännen Leo. Leo är nog den hon egentligen saknar mest, eftersom hon inte ens får prata i telefon med honom när hon vill. Det är nämligen så att Alice mamma inte tycker om Leo, eftersom hon tycker att Alice med sina tolv år är alldeles för liten för att ha någon pojkvän överhuvud taget.

Huset kallas spanska slottet, och många av grannarna verkar tycka att det är väldigt spännande att någon flyttat dit. I mataffären träffar Alice Fanny och Angelica, två tjejer som är lika gamla som hon, och de verkar ha något att berätta om spanska slottet, men som deras mormor sagt att de inte får prata om. De kommer och hälsar på Alice, men verkar tycka att huset är lite läskigt, och när de går kan Alice höra att de viskar ord som hemskt, sorgligt och död til varandra.

Mycket märkligt händer faktiskt i det gamla huset, som att TV:n sätter igång sig själv, Alice klockradio då och då börjar visa siffrorna 19.29 i stället för vad klockan egentligen är, någon sjunger i hallen när bara Alice är hemma, hennes lillebror Emanuel ritar bilder av ”spöket Lisa”, som han säger sig ha sett och pratat med och en sorts fjäril Alice aldrig har sett förut dyker, utöver att de flyger omkring runt huset hela tiden hela tiden, upp på olika ställen, som på Alices bakgrundsbild på datorn eller bland glasfigurerna i hennes fönsterkarm.
När Alice berättar om allting som händer för Leo förklarar han det med att det nog spökar i huset, men Alice tror ju inte på spöken. Men vad finns det annars för förklaring på alla underliga saker som händer, och vad är det egentligen Fanny och Angelica vet men inte berättar?

Jag tycker väldigt mycket om relationen mellan Alice och hennes fem år gamla lillebror Emanuel, som inte riktigt är som han ska och förstår lika mycket som andra barn, men samtidigt kommer på en massa saker som varken Alice eller de vuxna haft en tanke på. Jag tycker att det är väldigt fint hur Alice älskar sin lillebror och hur viktig han är både i Alice liv och för förklaringen av det mysterium hon försöker lösa.

Sorgfjäril är en väldigt spännande, och ibland ganska otäck, bok som jag verkligen rekommenderar!

Tävlingen avgjord!

2010-10-31T14:41:00.004+01:00

Nu är tävlingen om Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo avgjord! Vann gjorde Malin i Stockholm, som svarade rätt på alla frågorna. Grattis! Jag kommer att skicka boken till dig så snart som möjligt.

De rätta svaren var:

1: X. Oxford

2: 2. Nellie

3: X. Gräver

4: 1. De kan byta skepnad.

5: X. Adina flyttar

Av alla de som deltog var det bara fem personer som hade alla rätt. Förutom Malin var det Vitgulstrumpa, Anna, Louise och Anna. Grattis till er också!

Tävling hos Kerstin!

2010-10-30T22:26:00.004+02:00

För att fira sin bloggs treårsdag har Kerstins krumelurer en tävling om ett presentkort på 150 kronor på Adlibris, och eftersom jag tycker att det är så himla kul att köpa böcker (och har man ett presentkort blir det ännu roligare) är jag så klart med!

På tal om tävlingar är imorgon sista dagen att skicka in sina svar om man vill vara med i min tävling om Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du.

Nu är det höstlov

2010-10-30T16:46:00.000+02:00

Det betyder att man kan vara hemma och läsa precis hur mycket man vill.

Farsta fritt fall

2010-10-30T16:02:00.005+02:00

Farsta fritt fall av Ulrika Lidbo är en jättebra bok, men jag tycker inte att den är riktigt lika bra som hennes debutbok Decembergatans hungriga andar.

Henrika Möller är sexton år och har precis flyttat från Lund till Farsta. Hennes pappa, som är polis, har fått en hjärtinfarkt men vägrar gå i förtidspension, och i Farsta kunde han få ett skrivbordsjobb. Henrika tycker att det är spännande att flytta till Stockholm, eftersom det är mycket tuffare än att bo i Lund. Henrika tänker sig att hon ska bli cool och populär när hon kommer till Farsta, att hon ska få en massa nya kompisar och att hon ska ha en blogg där alla hennes gamla vänner kan läsa om alla roliga saker hon gör och alla coola fester hon går på.

I mail till sin bästis i Lund skriver hon att hennes nya klasskompisar är hur trevliga som helst, att de brukar gå och fika tillsammans efter skolan, även om det inte alls är så. Henrika blir inte populär, och när hon säger att hon gärna hänger med när Shirin och Sonja ska in till stan låtsas de att de inte hör henne.

Klicka här för att läsa hela inlägget!

Cirkusflickan

2010-10-30T15:59:00.002+02:00

År 1917 är Ellen sex år gammal. På dagarna roar hon sig med att klättra omkring på broar och titta på människorna påmarknaden, och en dag upptäcker hon plötsligt att det är en kvinna som står och tittar på henne. Kvinnan, som ser ut att vara finare och rikare än de andra på marknaden, berömmer Ellen för att hon är så vig. Nästa gång Ellen ser kvinnan kommer hon för att prata med Ellens mamma om någonting, någonting Ellen inte får höra. Samtalet med kvinnan verkar göra Ellens mamma väldigt upprörd, och hon försäkrar sig om att Ellen tycker att hon har det bra, att hon trivs hemma. Det gör Ellen verkligen, men efter ett tag dyker två personer från Barnavårdsnämnden upp hemma hos Ellen och hennes mamma, och berättar att de fått höra att Ellen inte har det så bra och kanske kommer behöva bo på barnhem. Dagen därpå kommer kvinnan, som heter Madame Zenhita, tillbaka och förklarar att Ellen ska följa medhenne till cirkusen där Madame Zenhita och hennes bror är direktörska och direktör.

Läs hela inlägget här.

Pocket och påhitt!

2010-10-28T19:21:00.005+02:00

Jag är med i En bok om dagens bokbyte Pocket och påhitt, och för att göra det lite lättare för min bokvän Adelina ska jag svara på de här frågorna:

* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Jag tycker att det är svårt att välja ut en viss genre som jag tycker mer om än andra, eftersom jag gillar så många olika sorters böcker. Jag tycker till exempel om historiska romaner, fantasy och andra spännande böcker och klassiker. En del typer av böcker gillar jag inte alls, till exempel "tjejböcker" där allting kretsar kring att bli populär och bli tillsammans med någon cool kille. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men jag var inte så förtjust i någon av dem. Jag är trött på ungdomsböcker som handlar om personer som har det hur jobbigt som helst, men som, för att boken ska sluta lyckligt, på något mirakulöst och overkligt sätt får alla sina problem lösta under det sista kapitlet.

Några av mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates, Jane Austen, Vibeke Olsson, Charlotte Brontë, Philip Pullman, J K Rowling och Barbara Voors. Om jag ska välja ut de tre bästa böckerna jag någonsin har läst tror jag att det blir Blonde av Joyce Carol Oates, Jane Eyre av Charlotte Brontë och Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson.
* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Bland de författare jag är nyfiken på finns bland annat Margaret Atwood (jag har läst Penelopiaden, och har den, Oryx och Crake och Tjänstekvinnans berättelse. Jag håller dessutom på med Alias Grace), Doris Lessing och Kate Atkinson. Jag är nyfiken på böcker som utspelar sig i andra delar av världen, eftersom jag tyckte så mycket Chimamanda Ngosi Adichies En hal gul sol och Allt går sönder av Chinua Achebe, som båda utspelar sig i Nigeria, och Aravind Adigas The White Tiger, som utspelar sig i Indien. Jag är inte speciellt nyfiken på deckare.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Da Vinci-koden av Dan Brown är det enda jag kan komma på.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Jag har och har läst alla Joyce Carol Oates ungdomsböcker utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, har läst Blonde, har läst början av Fallen, har Svart flicka vit flicka och har och håller på med Little Bird of Heaven. Jag har alla Jane Austens romaner, och har dessutom Kärlek och vänskap, en liten bok som innehåller några av hennes allra tidigaste texter. Av Vibeke Olsson har jag Molnfri bombnatt, Sågverksungen, Ulrikeböckerna, Skymningens nådatid och Murkronan, och har läst allt jag har utom Sågverksungen. Jag har och har läst Jane Eyre av Charlotte Brontë. Av Philip Pullman har jag och har läst Den mörka materian på både svenska och engelska, Lyras Oxford, Once upon a time in the North, de två första böckerna om Sally Lockhart (Rubinen i dimman och Skuggan från norr) och Råttpojken. Jag har och har läst allt av J K Rowling. Jag har läst Islossning, Syster min och Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors, jag håller på med Smultronbett och har Emmy Moréns dubbla liv, Akvarium och Älskade du. I huset finns även Sömnlös, Mina döttrars systrar och Islossning (men de bor i en av mammas bokhyllor och inte i någon av mina).

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, jag har försökt föra läsdagbok flera gånger men alltid glömt att skriva i den efter ett tag. Nu har jag faktiskt skrivit upp allting jag har läst sedan början av augusti, men inte på internet.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Jag läser på både svenska och engelska, och om en boks originalspråk är engelska läser jag den hellre på engelska. Böcker vars originalspråk varken är svenska eller engelska läser jag helst på svenska. Språket i böcker är väldigt viktigt för mig, gillar jag inte språket tycker jag att det är väldigt svårt att tycka om boken.

* Vad äter du för godis?

Jättegott, om det inte är russin i det.
* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag älskar te (men dricker inte kaffe)! Min favoritsort är Lapsang, och jag tycker väldigt mycket om både svart och grönt te. Olong-te är väldigt gott, och om teer ska vara fruktiga ska de smaka apelsin. Annars gillar jag inte för fruktiga teer, och tycker inte alls om te som smakar syntetiskt eller onaturligt.

* Hobby?

Jag gillar att spela cello, dansa, fotografera och (naturligtvis) läsa!

* Favoritfilm?

Några favoriter är Stolthet och fördom, The Reader, Harry Potter-filmerna (jag tycker bäst om trean och femman men är inte jätteförtjust i fyran och sexan), I rymden finns inga känslor, Tusen gånger starkare, Stardust, Marie Antoinette och Bright Star.
* Favoritmusik?

Jag lyssnar mycket på klassisk musik, framförallt cellomusik. Några artister jag gillar är Shakira, Calaisa och Taylor Swift.
* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna, kanske är det därför jag gillar grönblå färger som påminner mig om havet så mycket. Jag tycker (i alla fall just nu, när det är höstigt och mörkt) mycket om ljusa, lite svaga färger, men framförallt ljusgrönt, som får mig att tänka på våren.
* Samlar du på något?

Bra böcker, fina bokmärken och små anteckningsböcker.

Tävling!

2010-10-23T19:05:00.006+02:00

Igår fick jag ett recensionsex av Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du, men eftersom jag redan har och har läst den tänker jag ha en tävling om den här på bloggen. Huvudpersonerna i Det är så logiskt alla fattar utom du heter Johan och Ester, och frågorna i den här tävlingen kommer att handla om just huvudpersoner i olika böcker jag tycker om.

1. Lyra och Will är huvudpersonerna i Philip Pullmans fantastiska trilogi "Den mörka materian". De kommer från samma stad, men i olika världar. Vilken är staden?

1. York

X. Oxford

2. Boston

2. Huvudpersonen i Annika Thors serie som inleds med En ö i havet heter Steffi. Vad heter hennes lillasyster?

1. Heidi

X. Anna

2. Nellie

3. I ALMA-pristagaren Lygia Bojungas bok Den blommiga soffan heter huvudpersonen Viktor och är en bälta. Vad gör Viktor när han blir nervös?

1. Tuggar på sina klor

X. Gräver

2. Äter jordnötter

4. Huvudpersonen Shanzoc i Julia Sandströms nyckelväktarserie är en karít. Vad är speciellt med karíter?

1. De kan byta skepnad

X. De kan läsa tankar

2. De kan se in i framtiden

5. I Sofia Nordins bok Natthimmel slutar huvudpersonen Tilda umgås med sin bästis Adina. Varför?

1. Tilda flyttar

X. Adina flyttar

2. Adina blir bästis med någon annan

Tävlingen avgörs nästa söndag (31 oktober) och därför ska alla som vill vara med och tävla maila sina svar till bokmatilda[at]hotmail.com innan klockan 14.00 den dagen.

Det händer nu nominerad till Augustpriset!

2010-10-20T19:39:00.003+02:00

Nu har vi fått veta vilka som nominerades till Augustpriset i år, och Sofia Nordins fantastiska bok Det händer nu är en av dem!

De andra nominerade i barn-och ungdomskategorin är:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring

Jag finns av Maja-Maria Henriksson
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström
Tänk om… av Lena Sjöberg

Jag har hittills bara läst Det händer nu, så än så länge håller jag tummarna för att den vinner!

Tusen gånger starkare är verkligen en fantastisk film ...

2010-10-10T10:26:00.005+02:00

... så igår gick jag och såg den för andra gången (i och för sig ihop med en kompis som inte hade sett den, men det var jag som tyckte att vi absolut skulle se just den filmen).

Kompis: Vad ska vi se för film?

Jag: Jag tycker att vi ska ser Tusen gånger starkare. Den är jättebra!

Kompis: Va? Har du sett den?

Jag: Ja. Den var hur bra som helst!

Kompis: Men då får du se den igen, är inte det lite tråkigt?

Jag: Nej, absolut inte! Jag ser den gärna igen, den är verkligen superbra, man kan se den hur många gånger som helst!

Jag längtar tills den kommer som DVD. Då kan jag se den hur många gånger som helst utan att det kostar en massa pengar. Att gå på bio ett par gånger i veckan blir ju faktiskt onödigt dyrt, särskilt om man ser samma film varje gång. Fast egentligen är det kanske mindre slösaktigt att gå och se samma film många gånger. När man redan har sett den en gång vet man ju att den är bra.

"Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film!

2010-10-09T22:17:00.005+02:00

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är en riktigt bra bok som jag tycker att alla borde läsa. Nu har den blivit film, något jag verkligen sett fram emot. Jag blev inte besviken, och rekommenderar verkligen filmen också!

Tusen gånger starkare handlar om en skolklass och utspelar sig under höstterminen i nian. Berättaren är Signe, som är en av tönttjejerna i klassen men som ändå är den de andra samlas runt för att få hjälp på lektionerna. I Signes skola finns stora planscher på väggarna i korridorerna där det står saker som ”Alla är lika mycket värda!” och ”Här behandlar vi alla lika!”. När man gått genom de korridorerna i nio år, då har man lärt sig att det är så det är. Ingen tänker på att det faktiskt inte är så, ingen märker hur killarna tar mycket mer plats, ingen protesterar när bildläraren bara skrattar när coola Ludde och de andra killarna bara försvinner iväg efter lektionen utan att städa och Signe och några andra snälla tjejer får stanna kvar och plocka undan allting.

Jag publicerade "Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film på Bokusbloggen den nionde oktober. Klicka här för att läsa hela inlägget!

"Det händer nu" på Bokusbloggen

2010-10-09T22:11:00.005+02:00

Sofia Nordin, som även skrivit den fantastiska boken Natthimmel (Augustprisnominerad 2009) har nu skrivit en ny bok, Det händer nu, som även den är riktigt, riktigt bra.

Det händer nu handlar om Stella som plötsligt upptäcker att hon är kär i sin bästa vän Sigrid. Stella och Sigrid har inte varit jättebra kompisar speciellt länge, och Stella förstår inte varför hon inte insåg hur underbar Sigrid var redan när de var små. Varför är det inte hon, utan Sigrids förra bästis Mimmi, som har alla minnen av att vara tioårsbästis med Sigrid?

Stella bryr sig inte längre om vad hennes andra kompisar pratar om, även om hon försöker lyssna och faktiskt lyckas komma med rätt kommentarer vid rätt tillfällen bryr hon sig inte alls. Det enda hon vill är att bara strunta i vad alla andra ska tycka och visa hela världen vad hon känner för Sigrid. Men att berätta för alla andra, det vore egentligen inte så svårt om Stella bara kunde vara säker på Sigrid kände likadant för henne. Att vara helt ärlig mot Sigrid är det svåraste, för tänk om det inte alls var Sigrids avsikt att hennes fot skulle råka nudda Stellas under bordet i uppehållsrummet. Tänk om den där pussen hon gav Stella på kinden när de var ute och köpte kläder tillsammans bara betydde att de är vänner, och inget mer.

Klicka här för att läsa hela mitt inlägg om Det händer nu av Sofia Nordin, som publicerades på Bokusbloggen den fjärde oktober.